Han är en liten försiktig kattunge på 9 veckor.Han känner inte dig,men du säger att du får klappa honom efter ett tag,så det är väl jättebra? Provade att känna på dig först för att se om du var snäll..Han kommer att präglas på dig när han flyttar .Jag ser det beteendet då och då hos vissa av mina ibland,men de är inte likadana som äldre eller efter de flyttat,då fräser de mot mig istället.Det är helt normalt att en kattunge är lite försiktig mot främlingar(men jag har även ungar som kryper upp i knät på vem som helst,så det finns olika)

okej så ja ska inte oroa mig då:) har inte varit med om d med mian andra katter så blev lite fundersam…

Du ska nog inte ta det personligtvad är det för en liten krabat du valt? Vad heter han?Färg?

Jag tror att man ska gå på sin magkänsla. Jag vill inte alls råda dig hur du ska göra. Men jag har aldrig varit med om att någon av mina kattungar fräst åt sina nya ägare, snarare brukar de välja sina köpare och sova in sina nya ägares knän. Tycker inte beteendet du beskriver är vanligt, i varje fall inte något jag upplevt. Men även försiktiga ungar behöver hem bara deras ägare är beredda på att de kanske är lite försiktiga till sin läggning och beredda att kämpa lite för att få kissen att växa upp till en trygg kisse. Varmt lycka till med ditt val.

magkänslan är orolig för hur han kommer bli i framtiden då ja gärna hade ställt ut honom oxå, hade ja vetat att han var såhär hade ja inte tingat han men nu är d gjort..Han kommer från en tjejj som inte har något stamnamn och han är röd…

Åh,jag trodde du bara ville veta hur det kan vara.Magkänsla ska du alltid gå efter,Har du inte betalat handpenning så kan du alltid dra dig ur utan ekonomisk förlust.

den är redan betalad…och uppfödaren säger att han är supergo som katt så ja vet inte..känns dumt att dra sig ut tyvärr

En av mina kattungar från denna kullen var rädd för sin framtida ägare men supergosig mot mig. när han flyttade till den personen var han hur gosig som helst. Kanske en läskig doft ?

Jag tror inte det är några problem. Funkar det inte så be att få lämna tillbaka honom.

Han är jättesöt!

Jag har ingen erfarenhet av kattunge som gjort så som du beskriver, men tycker inte att det låter allt för underligt. Han reagerar förmodligen på de dofter du har med dig, att det finns hund hos uppfödaren gör ju inte att han känner igen din hunds doft. Är det när du vill närma dig honom och klappa på honom som han viftar åt dig? Vad händer om du bara sätter dig rakt upp och ned på golvet utan att ta första initiativet? Tänker att han nog känner sig modigare om det är han som väljer att ta kontakt.

Bara en liten parantes; en av mina mest frammåt kattungar här hemma, han som charmade alla, var pajas och ville vara i centrum blev en rätt blyg och försiktig katt i sitt nya hem, inte mot sin familj men när det kommer besök.

Det är ganska vanligt att vuxna katter, har aldrig varit med om att kattungar gjort det, fräser lite åt mig då jag kommer på besök i deras hem. Förmodligen för att jag har hund och flera fertila katter, både hanar och honor. Det är vad jag hoppas och intalar mig i alla fall, så att det inte är något personligt.  Jag älskar ju djur.

En kattunges temperament behöver inte nödvändigtvis avspegla den vuxna kattens. Simba, den socialaste killen i kattungekullen när vi fick honom 1996, utvecklades till en självständig flockledare som är en älskad katt men knappast en myskatt. Min Tamlin, som jag fått beskriven som en ultrasocial kattkille - var när jag blev hans matte en tämligen blyg kisse. Mattes myskatt, gästernas mysterium (visst hade du en såndär konstig katt också? ehm… ja… han kommer om någon timma…) Geisha, min vettskrämda och hariga lillunge, var 5 år senare en gästernas charmör som la sig på rygg i allas knä. Det sagt, så är det självklart så att man delvis ibland kan ana det kommande temperamentet - där jag tror att mina nuvarande katter, sphynxen Alonso och cornishen Chilli, betydligt mer liknar det det som kattungar lovade att bli. Och mammas Saga är precis den bortskämda primadonna som surt betraktar de andra katterna - som hon började som när hon var ensam överlevande kattunge i en flock.

Om du inte tänkt utställning hade jag helt klart tänkt att det är helt okej att han fräser lite och blir otrygg med främlingar. Han kommer att präglas och anta sin personlighet i samspel med dig. Men alla katter är inte utställningskatter. Och min tämligen oprofessionella tanke är att det inte är självklart att en blyg kattunge kommer kunna växa upp och tycka om det. Geisha, som var blyg, blev en katt som tyckte att utställning var en rolig tillställning där människor tittade på henne. Men hon var född ute (huskatt alltså) och det är inte säkert att den personlighet hon visade vid 12 veckors ålder hade varit densamma om hon fått vara trygg som liten. Tamlin hade jag aldrig drömt om att ta med på utställning. Han var så rädd när det blev för många människor, främmande katter var inte fullt lika illa men jag har svårt att tänka mig att vi kunnat ta bort människorna… Chilli skulle, bortsett från att hon utseendemässigt inte stämmer riktigt, hata alla katter i omgivningen - fast hon härhemma verkar vara ett praktexemplar i humöret. Alonso skulle förmodligen älska uppmärksamheten. Massa andra katter och massa människor skulle få honom att tro att han dött och kommit till himlen (han är tämligen oberörd inför om andra katter är upprörda, han förstår det inte). Det är synd att han är så liten bara…

Hursomhelst, det jag försöker säga är två saker. Dels att även om en kattunges temperament inte säger hur katten blir som vuxen, kan det ibland ge in vink. Dels att även om katten ser ut att kunna bli en katt som passar temperamentsmässigt för utställning, så behöver det inte säkert vara så när ni väl är där. Dessutom är utställning självklart något som kan övas fram. Vanan gör katten mindre nervig inför omgivningen där.

När jag hälsade på min första katt (dock ej cornish), en 4 månader gammal honkatt (sköldpadda), och lyfte upp henne, så slog hon till mig på näsan direkt och ville ner.

Hon fortsatta vara så hela livet. Visserligen var hon kelig och jättego mot mig och sonen men alltid på sina egna villkor. Klappade man lite på fel ställe, så smällde hon till direkt.

Lyfte man upp henne, när det inte passade, så fräste hon rejält och  smällde till en i ansiktet med klorna, så man måste alltid låsa hennes tassar med händerna.

Hon var som ett litet vilddjur men ändå jättetam och fin och oerhört rolig. Andra var rädda för henne. För mig blev det mer som att leva med ett litet vilddjur. Hon blev 12 år.

Vissa katter kan ha mer av det vilda i sig och försvarar sig mer än andra.

Efter denna katt har det känts oerhört märkligt att kunna lyfta upp de efterkommande katterna och andra katter nära ansiktet utan att få sig den där smällen. Och det var många år sedan hon gick bort. Många katter har passerat här.

En katt med aggressiva tendenser är kanske inte världens bästa, om man har små barn t ex.

Fast magkänslan är nog ändå viktigast. Lycka till!

Jag har tackat nej till honom för d måste ju kännas rätt och d gör d inte tyvärr:( kanske hittar nån så småningom

#12 Jag har en rödspotted gosproppkille som söker nytt hem i mellandagarna.Han lägger sig i allas knän oavsett hur många minuter han känt dem,började spinna vid 4 veckor när han såg mig eller någon annan människa.Kanske olämpligt av mig att stjäla din tråd,men jag kunde inte låta bliHan finns med några av sina syskon i Godmorgontråden.(Texten  här blev lite konstig men jag kan inte ändra på det)

Bra att du tackade nej. Känns inte seriöst att du betalat hela kattungen innan du hämtat honom. Ofta lägger man ju en handpenning och får ett kvitto på det och sen hela köpesumman vid leverans.

Jag hade nog inte tagit en katt som reagerade på det viset. Min yngsta katt (6 månader) och hennes syskon var jätte sociala och nyfikna. När vi skulle hämta henne spann hon hela tiden och la sig till rätta i mitt knä. En cornish ska ju vara social och kontaktsökande. Sen är det klart att en kattunge kan vara lite mer reserverad i början.