Det började med att jag hörde talas om en katt som var allergivänligare än andra, det väckte mitt intresse.

När jag sen började kolla upp vad det var för en katt så var det själva katten som blev det stora intresset.

Så vacker med sin smäckra kropp och uttrycksfulla ansikte, så rolig med sin sociala läggning, aktivitetsnivå osv.

När vi sen gick och provnosade så var det kört, jag var hjälplöst förälskad.

Träffade ett par devonkatter ett litet tag senare och fick inte alls samma känsla för dem, nä skulle det bli katt så var det cornish som gällde.

Nu har vi två tjejer hemma som förgyller vår tillvaro. Vackra långbenta, smäckra katter som sitter som stiliga porslinskatter i fönstret för att i nästa stund fara omkring som yra popcorn i lägenheten.

När vi kommer hem till bekanta med katt så undrar vi hur de kan ha så mycket prydnadssaker, och fönster fulla med blommor, där ska ju katten sitta och titta ut och jaga blomflugor, och alla plana ytor är ju till för katten att hoppa omkring på när den leker "inte nudda golv". Gör inte eran katt sånt?

Att ha cornish rex må innebära att man får barnsäkra hela lägenheten, men man har aldrig tråkigt.

Själv så är jag uppväxt med huskatter. Anledningen till att det blev Cornish för hela slanten är en ren slump. En god vän till mig behövde hjälp att omplacera en av sina katter, då denne blev mobbad av de andra katterna i katteriet. En mycket speciell dam vid namn CH S*Racer Donnans Adina ( Dina). Hon trivdes hos mig och blommade upp allteftersom tiden gick. Så småningom ville jag skaffa en kompis till henne. Det blev ytterligare en Racer Donnans kisse, IP GIC S*Racer Donnans Great Armstrong ( Tjorven).

Sedan blev det en till och innan jag visste ordet av så blev jag egen uppfödare.

Ångrar inte en sekund att jag halkade in på Cornishar. Visst…ibland så undrar man om det inte finns något "lugnande" att ge till dem. Men i nästa sekund så är de tankarna som bortblåst.

Några vänner och min syster hade cornishar och uppfödning och jag blev så kär i deras utseende. de ser så oskyldiga ut. Hade huskatter och bestämde sedan att nu var det dags för en cornish. Endå tog det över 3 år innan jag hittade den jag ville ha.

Gillar deras upptäckarlust och busighet. väldigt ofta får man skratta åt vad för tokigheter de hittar på. men som #1 säger, hela lägenheten måste barnsäkras då man kan hitta dem precis var som helst

Vi pratade om katter på lunchen på jobbet och jag sa då att resten av min familj ville ha katt men inte jag för jag inte ville ha någon utekatt och heller inte en massa hår inne då det fanns allergider hos släkt och vänner. Min arbetskamrat berättade då om sina Cornishar som hon födde upp och att det kanske vore en katt för oss. Jag nämnde det hemma och sen var det kört…Vi bestämde oss för att åka och kika på de små liven iallafall. De små gulliga, vågiga små fyrbenta varelser som vi mötte var ju hur söta som helst!! Lille Skutt (numera Herman) blev vår nya familjemedlem. Socialare kattras har jag nog inte stött på..vill vara med på allt..från mys, målning till avloppsbyte;) Nu har även Gaius flyttat in till oss, för cirka en vecka sen så nu har vi fullt upp. Kan inte lovorda en katt så mycket som Cornish. Så mysig, social o go katt!

Jag valde cornish av flera anlednigar, en av de största var allergi då sambon inet tål katter men vi fick komma och nosa på cornish och han tålde dem. Förutom det valde jag dem för att jag jag älskar de smala slanka kroppen. långa bena och stora öronen.

Jag valde cornish rex rasen för att jag har en pojkvän som har allergi och det visade sig att han klarade av rasen välidgt bra. Men även för att rasen är så otroligt härlig och fin.

Jag valde inte min cornish, han valde mig. Vi fann varandra på ett katthem, men då hade jag ingen aning om att han var en crx.

Vi har två till fast "normala" katter och det är en väldans skillnad. Min Robban är ingen katt, han är en kelgris, terrorist, slaktare, gosefis, orosmoment, monster, livs kärlek och familjemedlem(bebis). Jag har aldrig haft en katt som är så kontaktsökande och "beroende"  av oss

Fast jag brukar vilja ge bort honom till första bästa ca 2 ggr om dan, det är ju ett väldans "jobb" att äga en cornish..

Jag har alltid varit kattmänniska och alltid haft katter runtomkring mig sen jag var väldigt liten. Flyttade ifrån landet till en större samhälle 4 mil utanför Gävle och blev därmed kattlös då vi bodde vid en stor väg. Inte ok med katt då tyckte mina föräldrar och missarna (vanliga bonnakatter) fick stanna kvar på landet. Detta var väldigt jobbigt för mig. Tog ett par år och flyttade sen hemifrån. Kände mig sjukt sugen på att skaffa katt igen då pojkvännen jobbade i Norge ochsamt att jag kände mig väldigt ensam. Men vi kunde inte välja vilken katt som helst då han är väldigt allergisk.

Fick nys om att det skulle finnas en allergivänlig katt med väldigt speciellt utseende och lynne. Blev nyfiken och första katten Finesse hittade vi på blocket då hon behövdes omplaceras. Det var kärlek vid första ögonkastet för oss båda och allt fungerade förvånansvärt bra! Min sambo tålde henne utan några problem och hon fick stanna. Nu har hon bott hos oss i över 2 år och är verkligen min och sambons lilla ögonsten.

Sedan rullade det på.. skaffade en lekkamrat till Finesse då vi kände att hon behövde någon att "bråka" med om dagarna ;) Keeben var även han omplaceringskatt och det har fungerat utmärkt! Helt fantastiskt liten kille med så mycket personlighet!

Att ha cornish är ingen dans på rosor vissa dagar för den delen heller.. det är mycket jobb och saker som går sönder titt som tätt.. men det gör inget i längden då vi får så mycket kärlek och gos tillbaka! :)

Jag har varit allergiker sedan jag var liten och vi har aldrig kunnat ha husdjur, det har varit min stor sorg.

Sedan flyttade jag till Uppsala direkt efter gymnasiet, träffade en kursare som bodde med en tjej som hade en vacker kolsvart katt som hette Umbra. Jag hade aldrig sett en så märklig varelse, jag var inte ens säker på att de ens var en katt. 

Efter lite efterforskningar hittade jag Umbras uppfödare, fick komma på provnos- och gos vilket resulterade i att jag bestämde mig för att skaffa en cornish. En kort tid därefter föddes en liten vit, odd-eyed tjej och hon var min från början! 

Isis flyttade hem till mig och min sambo i augusti 2006 och sedan dess har det blivit fler, vi har ny fyra runda kastrater hemma, tre foderkissar i närheten och kattungar hemma lite då och då. Så kan det gå. 

Värt att nämna är också att senast jag gjorde allergitest på vårdcentralen konstaterades att min kattallergi är borta, men att min hund- och hästallergi har blivit värre sedan jag skaffade cornish. Det är naturligtvis ren och skär tur, det hade kunnat gå åt andra hållet också men jag är så glad åt att vara en av de lyckligt lottade att kunna ha små cornish-monster hemma att mysa med! 

#9 Lilla Umbra,har du ännu kontakt med dem?

När jag läste om olika kattraser fastnade jag för två, siames och cornish rex. Så lärde jag känna en uppfödare av cornish rex och valet kändes självklart:) Jag blev fodervärd till första cornishen och planerar nu köpet av min andra cornish (Jag har även hunnit med en oriental sedan cornishen flyttade in, tyvärr utvecklade han FIP och finns inte bland oss längre).

Cornishar är fantastiska små sällskapsmonster

Har en son som är allergisk mot katt,och fick tipset att testa en CRX. Gick på utställning, hittade två CRX i en bur och tänkte :Näe fy!!Så fult!.Men tog iaf kontakt med Struntens,Anita Bernström(frid över hennes minne) Hon var trevlig mot mig,lät oss sitta och nosa,och en rödvit hanne vid namn Struntens Lucas lade sig att sova på mitt bröst(Ja jag hade hylla redan då,för 25 kilo sedan..)Han flyttade hem till mig några veckor senare. En absolut fantastisk kille,med en päls och ett temperament som förvisso var det bästa tänkbara !Sedan föll jag som en sten för rasen,och det blev en till rex inom bara några veckor. Nu har rasen förändrats lite.Men sammantaget med Lucas päls och attityd, och Offelias långa svans ock ben och underbara kropp och öron,och den mest krulliga svarta pälsen jag sett, blev de början till min avel och en passion för livet! De båda föddes 1988 och jag har inte ledsnat än.Det handlar inte om pengar ,för endast enstaka uppfödare (om ens några)går med plus,det handlar om ren kärlek till den eleganta rasen. Därför vill jag se mandelformade ögon för att möta deras blick och smälta,och jag vill ha ljuvliga lockiga pälsar och ett temperament som går åt det fjolligt snälla hållet. Jag har mycket god kontroll och översikt över de rexar som finns,men faller inte handlöst för ett nytt mode,eller en viss typ. Jag vet vad som får mitt hjärta att smälta till en het pöl..Det är individerna! Oj detta blev långt…

#10 Nej, jag har tyvärr ingen kontakt med dem längre men jag träffade dem för ett par år sedan.

När jag fick egen lägenhet visste jag att jag skulle skaffa katt. jag gjorde lite efterforskningar och fann att vissa raser fällde mindre än andra, har en syster med astma och en mamma med allergi så det var viktigt för mig )att de skulle kunn akomm aoch hälsa på utan att bli fulla av päls). Jag, mamma och syster åkte å  kattuställning där jag skulle kolla in Burma, Cornish och Devon rex. dels för att de inte fällde så mycket, men främst för att jag läst på om deras temeperament, de verkade alla tre vara sociala katter som vill vara med!Jag gillade Conishen jätte mycket men just den gången var det en brun burmaunge som fångade mitt hjärta och jag blev fast. Därför blev de två första katterna burmor.  Men jag glömde aldrig cornishen och hade tankar på den hela tiden.  

Nu hade jag hunnit bli sambo och flyttat till större lägenhet och vi ville gärna ha en tredje katt, sambon ville ha en blå burma, men jag ville ha en cornish denna gången. det tog ett tag att övertala honom för han tyckte att cornishen såg så konstig ut.. Men vi var på middag hos en bekant som hade cornish och ungar och då föll han. när vi sen åkte och hälsade på Dobbys uppfödare var det kört, katterna där fångade hans hjärta och vi bestämde oss för att bli med cornish!

I Januari flyttade Dobby in, sambon fick inte en blå Burma, men väl en blå och vit Cornish ;) och jag kan säga att han är helt förälskad i honom så han vil  inte kännas vid att han tyckte de var lite fula innan ;)

Och dobby passar verkligen in i familjen, både med oss och med burma grabbarna! Han har fått fart på de andra två så här är kattrace mycket oftare nu, han är bra på att underhålla både oss och dem! och social det är han verkligen, vi tyckte att burman var en katt som är med hela tiden med Dobby är mer av det och det är bara härligt! det känns som att det kan bli fler cornishar i denna familjen i framtiden ;)

Oj vad mycket svar det blev. En sak är klar Cornish Rexen verkar vara en helt fantastisk kattras.

Hade erfarenhet av vanliga huskatter och siames/oriental sedan innan, både utseende, pälsmängd och mentalitet tilltalar mig på slankare rastyper av katter men så föll intresset på CRX.

För egen del ser jag ingen anledning att ha välja en ras/huskatt som är självständig och "kattig" utan tycker det är roligare med sociala raser där den händer saker hela tiden.

Har alltid haft huskatt, men som tonåring började jag bli intresserad av raskatter och fick med stöd från mina föräldrar köpa en Russian Blue. Hon var en helt underbar och trevlig katt, men hennes tillbakadragna personlighet var väl lite trist. Hon var så att säga lite mer av "ensamkatt" och jag vill gärna kunna ha mer än en katt åt gången, så jag började spana efter lite mer sociala katter som trivs med annat kattsällskap och var ett tag inne på Abbessinier. Men så en gång för ca 20 år sedan, när jag ställde min ryss, fick jag se de knasiga, nästan hårlösa katterna cornish rex och blev lite nyfiken. När jag sedan fick klappa en av dem var det klippt - en sån skulle jag ha! Det tog dock ett par år innan jag flyttat hemifrån och hade råd. Så för 12 år sedan köpte jag min första Cornish "Kazimires Albertine", den mest fantastiska katt jag någonsin ägt, och det vill inte säga lite det, då alla mina katter och ex-katter har egna små rum i mitt hjärta! Nu har jag svårt att tänka mig någon annan ras faktiskt… :)