Fortsätt gå ut med honom, men låt honom inte få sin vilja igenom då han står vid dörren, för då kommer han fortsätta! Försök avdramatisera dörren och få hans uppmärksamhet bort från den. Nej:a honom då han står där och skriker, och belöna inte beteendet.

Jag har en likadan hemma, men jag håller med Hanna_h. Försöka att få honom att tänka på något annat…

Tack för era svar! Nu undrar jag: Att avleda honom med nåt annat, lek till exempel, när han står och ylar - kan han uppfatta det som belöning? Det är ju svårt att bara ignorera honom, men det kanske man måste? Det verkar inte finnas nån hejd på hur länge han kan stå där. :-o

Och att "avdramatisera" dörren, hur gör man det? Också genom att ignorera? Förlåt om mina frågor känns helt imbecilla, men vi vill så gärna både kunna gå ut med kissen, och ändå njuta av att vara hemma. ;-)

Hmm, vi har ju börjat klickerträna honom, undrar om man kan få honom att sluta skrika? ;-) Det hade varit ett bra trick! :-D

Vi ahr samma problem med Linus. Han har börjat klättra upp på skostället för att komma så nära dörrhantaget som möjligt och ylar…. Vi ignorerar honom helt och nej:ar. Det brukar funka. Sedan tar vi alltid ut honom när han minst anar att han kommer att få. Ropar på honom och pinglar med västen så kommer han springande. Pavlovs katt

Vad jobbigt, precis så hade vi det med Doris för 2 somrar sen när vi gick ut med henne varje kväll efter jobbet.

Hon kunde stå i timmar och yla och vanka fram och tillbaka vid dörren. Det höll i sig ett tag, men när hon efter ett tag märkte att hon inte fick gå ut när hon vrålade, så slöt hon.

Det tog några dagar innan jag "vågade" ta ut henne igen, men det har faktiskt gått jättebra sen!

Hej!

Jag läste ngn annanstans att man skulle ta ut sin katt genom fönstret, men det funkar ju bara om man bor i villa….. Sitter de i fönstet och längtar har de ju iallafall ngt att titta på, det känns så sorgligt när de sitter och längtar mot en stängd dörr. Kanske ska man lägga koppel/väst i fönstret och alltid sätta på det där, så att fönstet blir det förknippas med att gå ut….????

Samma problem här. Äldsta kissen han har fattat att man inte kommer ut av att sitta och jama och tittar konstigt på hans lillasyster när hon jamar och hoppar upp och hänger sig i dörrhantaget. Då försöker han dra ner henne . Men jag har försökt att avleda henne, och då med lek. Men jag har också funderat på om detta då blir belöning? Har även försökt att ignorera henne, men hon är ihärdig. Hon är bara dryga fem månader och det är hennes första sommar.

Men nu när det har varit sämre väder har hon varit tyst som en mus

Tror inte på att man ska leka med katten när den står och ylar vid ytterdörren. Då kommer den att göra det även när den vill leka.

Hmmm det är just detta som gör mig så tveksam till att ta ut katt på promenad..
Jag har länge varit av den åsikten att om man tar ut katten i sele så kommer den vilja ut jämt och lida av att vara innekatt..
Samt att man då måste vara beredd att gå ut med den lika ofta som en hund-4 ggr per dag..typ.

Ok jag tar ju med Buffy ut och seglar,samt reser till olika ställen men då sker förflyttningen i transportbur..

_Tänker att det kanske vore en lösning-att ta Peter i buren till ett ställe-sedan får han gå ut därifrån?Då kanske han inte sammankopplar dörren med att gå ut på samma sätt?Eller ni kanske redan gör så?

_Mina har aldrig sammankopplat dörr/transportbur när jag varit med dom någonstans-Danne tex ville aldrig gå in i buren-gillade inte den, så jag fick lura honom-men sen gick det bra (ok han sjöng en del i bilen-men väl framme älskade han nya miljöer-båt eller hus)

Men efter att jag läst här om alla som går ut i sele med sina katter har jag funderat på att jag kanske borde gå ut med Buffy ändå -men i så fall i västsele(de andra har jag dål.erf. av)
Man får ju ibland dåligt samvete när de sitter och tittar ut eller sitter och glor ner i balkonggolvsspringan…känner då ofta en "ångest" över att han är innekatt.
Tycker ju egentligen att katter på landet som kan gå in och ut när de vill har ett riktigt kattliv…
Men nu blir jag tveksam igen..
Det låter ju hemskt men det dom ej vet om-utelivet-mår de ju inte dåligt av om de får bra stimulans inne..Och våra krullisar är ju frusna osv..
Vet att det är bortförklaringar-men,men.

Jag känner att jag inte kan gå ut regelbundet med katt -jag har ju en hund som jag gör det med,och då blir det för långa promenader att ha katt med..
Dessutom så blir det ju för kallt för en cornish på vintern..
Saknar de då inte att få gå ut?
Alltså…jag har grubblat över detta i alla år!

Jag tänker attt det ju är det normala för en katt att få gå ut och får ofta "dåligt samvete" över att min katt är innekatt-men får då försvara mig själv med att han inte vet annat och att han ej kan vara utekatt i stan..

Tycker ni att jag resonerar heltokigt??
Jag menar det inte som en kritik mot er som går ut med katterna!!Detta är mina egna grubblerier..

#9 Det finns säkert de katter som blir mer påverkade av att vara ute än andra och då kanske blir lite ledsna över att inte få vara ute jämt, men det är inget som jag själv har upplevt.

Vi har våra katter ute väldigt oregelbundet och olika långa stunder varje gång, inte medvetet, men det blir så. Dessutom tar vi inte ut alla samtidigt så ibland får de alternera mellan dagarna så att säga. Det jag har märkt tydligt är att de tycker det är jättekul att vara ute (bortsett från Isis som ligger som en plattfisk på backen den första halvtimmen…) men att de blir trötta efter ett tag och vill gå in igen. De börjar hålla sig mer kring benen och vill komma upp i famnen och markerar att "det här har jag gjort nu, nu vill jag gå hem igen".

Jag tror att du med gott samvete kan ta ut Buffy på små utomhusäventyr, du har ju redan börjat genom att ta med honom på båten och låtit honom nosa runt i land. Om du inte tar ut honom så ofta och är orolig att han blir ledsen över att gå in igen kan du ju ha en liten godsak väntande på honom när ni kommer hem igen. Lite extra god mat eller en godis så att han förknippar att gå hem igen som något bra. Om man går ut ofta kan det förstås bli lite mycket att ge godis varje gång.

Du får rapportera hur det framskrider!

#10 Tack AnneS..det låter bra..

Jag känner alltid ett sting i hjärtat när jag går ut med hunden och Buffy står och tittar på oss..Han jamar aldrig däremot som att han vill med eller vid dörren..
Men snart kommer han ju få sällskap av en ny kisse!

Jag googlade runt lite på ämnet och hittade ytterligare ett tips (dock ej beprövat av mi) Personen som skriver har sin katt ute I sele bara sommartid men tar på hösten ut sin katt på en kortare tur i hällregn och sen så är det inga problem att låta katten gå in i "vinter ide"……

Ja vad vet jag, jag tänker mycket som Buffy-Co, att det gör mer skada än nytta, men det är så härligt att ha katterna ute och låta dom känna livet i sig…….

#12 *fniss* Taskigt, men kanske effektivt?

Med min Mysak har det fungerat superbra med utepromenader. I höstas när det blev svalare ville han inte gå ut alls, men sen när våren kommer och temperaturen stiger då vågar han sig ut igen

Jag har precis samma problem med Hugin! Har faktiskt tänkt ta upp det här. Och eftersom Hugin har börjat yla så har Fuffens också så smått börjat med det jobbiga beteendet. Det yttrar sig även så att de springer för livet för att komma ut i trapphuset så fort de märker att vi ska gå ut. Om de inte är allt för trötta förstås. Jättejättejobbigt! Jag resonerar också lite som dig Buffy-co - det man inte vet lider man inte av. Men nu när de vet att det fria livet med humlor och gräs finns där på andra sidan dörren… Blir så sorgsen när jag tänker på det. #12 det var ju ett fanastiskt trick! Kanske kan man prova det även under sommaren för att få dem att inse att det inte är så härligt ute jämt. Har försökt visa Hugin att det regnar ute genom att ta med honom till balkongen när han ylar, men han fattar inte att det är samma sak. Bra tips Anne.S med att ge dem godis när man kommer in igen. Usch, det här är verkligen ett dilemma. Men vill ju ha dem ute, men inte ylandes vid dörren inne. Det konstigaste är att Hugin typ dessutom tycker att det är ganska så läskigt och obehagligt att vara ute, medan Fuffens (som inte alls ylar lika mycket) äääääääälskar att vara ute.

#15

…..Förstår dig precis..
Jag blir nog övertygad nu att jag ska fortsätta med att ta katter från lgh i transportburen..Då sammankopplar de inte det med att vara ute-det kan vara en bilresa lika väl endast..
Och de har aldrig suttit och skrikit där-bara legat och sovit i den..

Sen att jag fortsätter låta dom vara lite fria på kattsäkra kobbar det tror jag då de inte alls sammankopplar med att vilja ut här hemma..för det har de inte gjort innan.
Men visst Danne smet ut i trappen några gånger-sprang alltid uppåt..jag lät honom gå ut där så att dete inte var så "hot" längre..han märkte att marmorgolvet var kallt..
Kanske jag testar västsele sedan men då tänker jag köra med samma sak att jag bär ut honom/dom i transportburen så att de ej ser sambandet med dörren/att jag går ut..
Tror det funkar faktiskt..

I hundfostran gäller ju ofta att tänka ett steg till..det gäller väl även katter fast jag inte fostrat mina mycket
Tycker det är lite en hundgrej-katter är ju fria själar..

OK att de behöver viss fostran så de ej river hela lgh!!

Vilka bra tips och råd vi har fått, tack! Buffy-co: Vi har alltså prövat med burtricket, men det funkade inte. Han fattade precis ändå. Smart kisse! :-) (Det kan i och för sig bero på hissen - vi bor på 6:e våningen, så oavsett hur vi tar oss ut blir det ju med hiss.) Däremot funkar det fint att ta in honom, han brukar lessna efter ett tag, så det har vi inga problem med. Annars hade ju Anne.S ett bra tips med godis vid hemkomst.

Vi gör nog som tipsat ovan: Nej:ar och ignorerar dörrskrik, och går ut med honom när han inte jamar. Vad gäller höstavvänjning tror jag också att man kan visa att det inte är så mysigt längre när det börjar bli kallt. Annars får man väl stå ut med jamandet i nån vecka - när Peter hade varit på pensionat i en vecka hade han glömt det, verkade det som. Men vi kunde inte låta bli att bjuda honom på det äventyr som en promenad runt gården innebär! :-)  

Chikan: Inte heller Peter fattar att balkongväder och uteväder är samma sak. En märkligt selektiv intelligens!

#17

Så länge Peter är så snäll att han "bara" jamarär det väl ok- ni kan ju sätta på er öronproppar och ignorera som sagt..
Han kommer då säkert inse att det är lönlöst..

Det är ju värre när de börjar riva hela inredningen - då vill man liksom höra vad de gör…
(tänker på en "viss" Danne när han satte igång och ville ha mat mitt i natten-då vågade jag inte bara sätta på mig öronproppar..)

#18: Det har du ju rätt i. Men det är ju trist att inte kunna prata med sin man… ;-) Vi kanske får lära oss teckenspråk? :-D

#17. Vill bara poängtera att då ni bor på 6:e våningen ska ni alltså INTE ta ut katten genom fönstret…#6…så det inte blir några missförstånd……

#20: Puh! Tur att du sa till! Hade precis öppnat fönstret. :-)

#20 #21

   #20 #21…ha ha ha ha..

Har läst Peters blogg vid flertal tillfällen, vad härlig han är den katten. Kan det vara så att han "lugnar" sig när han får en krullig liten kompis, för visst finns det en sån tanke ??

Aha, måste gå och läsa Peters blog. Tack för tipset! Men det där att lungna ner sig med en krullig kompis. Joo, så där i övrigt. Men med detta gå ut vet jag inte. Mina "går ute" bara på landet. Där i princip bara i sele eller i en egen "rastgård". men… Där skall man sedan också vara ute hela tiden (det första på morgonen är att öppna dörren till deras inhängande). Och att komma igenom andra dörret är en konststycke - två spanande katter som är blixtsnabba att slinka ut. Måste göra andra terassen också "kattsäker", och då började en riktig rally: dom jagade varandra från bastu till egen rastgård fram och tillbaka igenom hela huset timmatals. Men sedan sov dom nog snällt nästan i två dygn när vi kom tillbaka till staden.