Det är nog rätt vanligt att de attackerar för att de är rädda. Min Chili, med fullständigt trygg bakgrund och van vid att leva i flock - var ändå precis så.Hon attackerade mina pojkar med stor frenesi i början. Mest tror jag för att hon var osäker på situationen. Nu när hon känner Alonso är de vänner och nära sådana. Jag hittar dem för det mesta i en sovande hög och när de anfaller är det numera bara en stor lek.

Min ledare tidigare, en kastrerad huskatt, hade som vana att just skrika åt sina motståndare. Ungefär som om han skrek "Jag är starkare än du, stick medan du kan!". För det mesta stack katterna som vågade utmana sin väg och han slogs sällan med nykomlingar. Men han skrek vildsint vid varje ny katt. När han är borta kan jag nu sakna honom för att han höll sådan perfekt ordning i vår lilla flock - jag fattade inte när han levde vilken nytta jag hade av min till synes vildsinta pojke.

Jag har släppt loss herr Lipton idag. Det gick faktiskt jättebra. Han fick fria tassar och vandrade runt bland de andra. Sa ifrån till flickorna men struntade i min stora pojkkatt.

Lilla ms Marple fräste och morrade men höll sig på sin kant och lilla Lillan springer undan. Och Lipton spatserar omkring som om han inte gjort annat:-)

Men - de har fått en månadslång  och mycket försiktig introduktion.

Jätteskönt att slippa ha dem isolerade från varandra. Puh! Har tänkt mycket på alla uppfödare med okastrerade katter, som måste hållas isär. Vilket jobb!

#2 Låter ju skönt att det gick så bra.
Lycka till med allt.

Ja, första riktiga introduktionen funkade. För Lipton. Men de andra är inte så glada och min starkaste kastrerade hona, som dessutom är äldst, har stora problem med honom. Hon gömmer sig och i längden kan vi förstås inte ha det så. Kämpar på ett tag till i alla fall.

Vad roligt att det går så bra och att din ranghöga hona ännu inte accepterat honom är ju inte konstigt - det har ju bara gått en dag sen du släppte ihop dem. Det kan ta ett par månader minst innan de "satt rangordningen"- Så tålamod, tålamod