I våras gick ju vår sphynxtjej bort väldigt hastigt och utan förvarning. Förutom att jag var helt utom mig av sorg och olycka så märkte man på Juno att något inte stämde. Hon gick runt och letade och skrek i flera dagar.

I precis samma veva hade vi slängt ut vårt gamla klösträd och köpt ett nytt och det stog i en kartong på våran uteplats. Luna (sphynxen) låg alltid i ett rör på det gamla klösträdet och när jag och Juno var ute så började hon helt plötsligt vädra i luften, gick fram till kartongen,  slickade på tyget där Luna brukade ligga och sen kurade hon ihop sig och la sig som en boll.

Det var det mest hjärtskärande jag sett och man verkligen förstod att hon insåg att hennes bästa vän var borta. Under våren hade hon samlat på sig sin päls igen men efter Luna försvann föll den av igen…

Tiden har gått och Juno har inte vart sig själv helt och hållet även om hon rent fysiskt har mått bra. Inte lekt, inte ätit med samma aptit och sovit mycket.

Nu verkar allt ha vänt. Nu ikväll gjorde hon sitt första riktigt ordentliga busrace och ingen kunde bli gladare än jag. Hon ville till och med leka med vippan och med sina hårband.. Pälsen är på tillbaka-växt och hon äter som en häst!

Vad jag egentligen ville med det här inlägget är att man inte får glömma av att katter också känner sorg och att det verkligen kan ta lång tid innan de blir sitt vanliga jag..

Nu är det bara 8veckor kvar tills Junos nya lekkamrat flyttar in och jag tror hon längtar lika mycket som vi ;)

I alla fall,

Luna, Junos bästa vän och våran älskade nakenfis,

evigt saknad.