Vi har en hona med HCM, hon fick diagnosen när hon var 4,5 år och nu har det gått nästan ett år sedan dess. Vår kardiolog satte inte heller in några mediciner för att han inte tyckte att det behövdes. Isis (vår hona) har den milda varianten av HCM vilket jag gissar att även din katt har vad det låter på din beskrivning. Jens (vår kardiolog) har sagt till oss att det finns inget som indikerar på att Isis skulle leva ett sämre, eller för den delen kortare, liv pga. sin sjukdom eftersom det inte är några stora förändringar hon har på hjärtat. Om förändringarna håller sig som de är nu inte förvärras så kommer hon aldrig att behöva medicin.

Man brukar säga att HCM som utvecklas runt 5 års ålder är åldersrelaterad och inte arvsrelaterad. Hur det egentligen står till vet jag inte, men i så fall borde det innebära att dina andra katter hemma inte riskerar att ha själva arvsanlaget för den genetiskt nedärvda HCM-genen. Däremot tycker jag att du ska scanna dem om du känner dig orolig och även på grund av släktskapet så att du får svart på vitt vad det är som gäller.

Det man ska tänka på när man har en katt med HCM är att man ska undvika sövning så långt det går. En narkos sliter på hjärtat och ett mer tungjobbat hjärta sliter det naturligtvis mer på. Försök också att undvika situationer där han blir väldigt stressad. I övrigt, njut av att få ha honom scanna honom regelbundet så att du ser hur/om sjukdomen utvecklas ytterligare.

Det är ingen omedelbar dödsdom så jag tycker inte du ska vara rädd för att förlora honom utan verkligen ta till vara på glädjen det är att ha en härlig gosekisse! Vill du prata mer så skicka gärna ett PM.

Jag kan inte annat än att beklaga! HCM är ett sattyg och jag hoppas verkligen att dina andra älsklingar är förskonade!

Hej, jag själv vet inget, men det har funnits några trådar om saken. Kanske du redan har hittat dessa tråd?

En exeptionell HCM

Andra hittar du säkert via sök-funktionen (Skriv HCM - om du sätter dit ännu Tamlin, blir många överflödiga bort, för TamlinsMatte har inte svarat i dessa. ), fast de flesta är mera diskussioner, hur olika uppfödare tänker man skulle rot denna sjukdom från rasen.

låter som samma besked jag fick på Sture, nästan.. Han har ju ett blåsljud som är en medfödd missbildning av att det är hål mellan kamrarna samt att hans hjärta låg som equvivolant för HCM, plus extra trådar i papilärmuskeln, så den totala domen blev , mild HCM. Men han har inga men av det hela och behöver ingen medicinering utan han får leva på som vanligt.. så du kan nog få många år kvar med honom än eftersom han är så pass gammal och du inte har märkt av att hans hälsa har försämrats. Håller tummarna för dig

Eftersom min Tamlin nu är sjuk i någon form av infektion skannades hans hjärta för en vecka sedan (det var ju svikt som låg närmast till hands då han är 10 år gammal och har HCM). Otrolig lättnad att hjärtat nu inte förändrats alls sedan förra året. Och jag pratade lite med Torkel Falk som skannade nu om det märkliga i att min Tamlin ju fick bara månader att leva för snart två år sedan. Han berättade att det hänt en del med den nuvarande skanningsfrekvensen, att man börjat tänka annorlunda. För tidigare träffade man egentligen bara katter med symptom, utöver dem som "åkte dit" på grund av blåsljud vid auskultation. Nu vet man att man vet mindre än man trodde, då det börjat dyka upp katter som lever länge med HCM. Vilket är fallet med både din och min katt. De har levt länge utan symptom på sjukdom. Och nu kan man inte ge prognoser förrän "våra" katter börjar gå bort. Man vet ju inte om det tidigare funnits HCM-katter som dött av andra orsaker vid hög ålder. Det finns en möjlighet att dessa funnits och att våra katter är just såna symptomfria bärare. Det som gör min katt märklig är att han inte har åldersrelaterade förändringar trots att han diagnosticerades som 7-åring. Orsaken att man i det nämsta vet att det inte är så, är att han gett upphov till avkommor med HCM. Därför lär det vara ärftligt.

Det är säkert inte särskilt betryggande att få höra att du just inget får veta om prognosen. Jag har tyckt att det varit det allra jobbigaste - att prognosen hela tiden ändras (för att synen delvis ju ändrats på grund av Tamlin och andra katter som varit lika förbryllande för veterinärerna initialt). Å andra sidan är det det mest hoppfulla för oss som för bara 2 år sedan fått höra att katten var döende. Man hittar med tiden någon form av förhållning till det osäkra och jag har slutat att hela tiden vänta mig att det kan ske när som helst. Nu slår det bara till när något händer, som när han blev störtsjuk i måndags. Då kunde jag faktiskt inte låta bli att ta ut döden i förskott, och under resan in till sjukhuset hade jag redan förberett mig för att ta farväl. Och på det sättet är jag säkert annorlunda än de ägare som har tidigare friska katter.

Tamlin medicineras idag med blodtryckssänkande för att avlasta hjärtat. Han har inte ett förstorat förmak, men blodtrycket är inte riktigt bra utan medicin. Men nu när utvecklingen stannat av finns funderingar på att evt sätta ut medicinen och se om han förblir stabil (det är lite vanskligt att mäta katters blodtryck, och som med oss kan det bli lite missvisande hos veterinären eftersom katten är orolig där)

Nu var det ett tag sen som jag var inne, min kisse verkar fortfarande må bra men som sagt så är jag ju nuförtiden en ganska orolig matte…

Veternären trodde inte att jag skulle behöva scanna honom just nu mer än en gång per år men jag funderar om jag inte ska ta och göra en undersökning snart ändå. Blir lite hispig över att inte vet, är asjobbigt.

Han är ju en sån lung misse som mest ligger och myser hela dagarna, på elementen i fönstren, i en låda eller på soffan så det är svårt att se om han blir trött…Äter gör han då och springer glatt efter mig när jag hämtar mat. Igår blev jag lite orolig att han hade feber för jag tyckte att han var så varm om huvudet men resten av honom kändes normal, sen låg han ju iofs och sov på mig också så då kanske han blir lite varmare.

Tänkte mest bara ge en liten uppdatering och fråga vad ni tycker om scanningarna? Min veterinär som sköter om Aratron är en hjärtspecialist på Djursjukhuset i Uppsala och man kan ju tycka att de borde vet men ändå… Man kanske ska ta och scanna ändå snart…

Tyvärr måste jag ju säga att min tillit fått sig en törn efter att Tamlin avled i december, tre månader efter att hans medicin togs bort för att hjärtat bedömdes som oförändrat gott. Han hade alltså mild HCM med små förändringar i september och fick i december somna in i mina armar med ett hjärta så trasigt att inget mer fanns att göra.

Idag skulle jag aldrig ha gått med på att sätta ut medicinen. Idag skulle jag, på tvärs med vetenskapen, ha ansett att det finns en möjlighet att det faktiskt finns en profylaktisk verkan i blodtryckssänkande. För det luriga är att kardiologerna faktiskt inte vet, de undersöker fortfarande. Det går inte att säga det ena eller andra helt säkert.

Jag skulle ha scannat igen om jag var du. Just för att det verkar som att du lite i magen känner att det är vad du skulle vilja. Det enda jag säkert lärt mig under tiden med Tamlin är att när min mage viskar att jag nog borde vara mer vaksam, att det är något som är fel utan att jag ser några symptom - då är det nog så att det ska kollas också.

Jag förstår din oro och att det är jobbigt, när Isis fick sin diagnos var det allt jag kunde tänka på. Nu när tiden har gått har jag fått lite mer distans till det och tänker inte på det varje dag som tidigare. Jag fick beskedet att jag inte behövde scanna om henne förrän efter två år, det hade jag inte tänkt att lyda, jag tänker scanna iaf en gång om året för att hålla koll, för min egen skull. Om du känner i magen att du vill scanna, gör det såvida inte din lille kille blir stressad av resandet till veterinären. Är det Jens Häggström som scannar din Aratron? I så fall är det samma som jag går till.

Jag ska nog faktiskt ta och beställa tid för scanning. Han verkar inte sämre men jag får sån ångest när jag tänker på det bara, han är min bebis och vill inte mista honom alls.

Lite stressad blir han ju av resandet men eftersom jag bor i Ulleråker så är det inte så långt i alla fall.

När jag scannade så var det en blivande hjärtspecialist som skötte det hela, Ingrid Ljungvall.

Min katt fick sin dödsdom av Nilsfors för 1½ år sen, men han lever fortfarande och mår bra. Jag har valt att inte scanna igen för att undvika stressen som blir vid veterinärbesök. Han äter sin medicin varje dag och dosen verkar vara rätt. Ibland är man glad att de har fel i sina bedömningar.

Jag ska in i alla fall så att jag får veta om det har blivit sämre eller om det är lia, den 23 april fick jag tid.

Aratron äter ju ingen medicin än så länge utan klarar sig utan eftersom förmaket i var påverkat, det var lite stort men inom det normala. Det enda som tydde på HCM förutom det kraftiga blåsljuden var att kammarväggarna vid utflödet var tjockare än normalt. Ibalnd så tycker jag att det känns som han har lite lätt hjärtklappning men å andra sidan så har jag ju inte tänkt på hur hans hjärta slår tidigare.

Hoppas att det inte blir mer än så här och att han får leva länge länge till. Förstår inte riktigt det här dumma påhittet om att djur ska leva så kort…..

Lycka till den 23 April!

Vilken tur att jag kollade…

Han har en lite propp i hjärtat så han har fått medicin, Plivax (tror jag). Annars så såg det nästan ut som i höstas, ska nu börja scanna en gång i halvåret är det tänkt.

Jens verkade positiv ändå tyckte jag så jag blev inte helt förkrossad än i alla fall… Tydligen så är den en liten men att han tyckte att man skulle sätta in medicin så att det minskar risken för en stor propp.

Skönt ändå att ha det under kontroll!

Trist besked men nu får ju katten hjälp.

Vänner,vi älskar våra katter och går till våra duktiga specialister och ultraljudar.Lika förbenat är det inte 100 % säkert att katten är helt frisk.Men vi måste leva med det, och vetskapen om att vi gjort vad vi kan och även så veterinärerna,och att oturen kan ändå vara framme.De små små förändringarna kanske aldrig syns på ultraljud.  Jag litar helt på Jens som jag alltid går till och som har bra apparatur,men jag vet att HCM kan lura där inne i alla fall.Så jag längtar till den dag vi kan DNAtesta för HCM.Då först borde vi veta säkert.Det finns linjer som är scannade flera led bakåt,men det är en lite falsk trygghet.Om det är så att till exempel alla undersökt vid för tidig ålder så kan bara den detaljen göra att vi tror oss säkra och att HCM dyker upp som en överraskning(?).Alla kan göra fel,veterinärer också,men det är ändå de som sitter inne med ny och gammal kunskap och resurser.Oj det blev lite långt det här..

Ja det är skönt att veta att man gör vad man kan men som sagt vill ha honom kvar länge länge, jättelänge!

Min katt har ju gått i avel tyvärr och flera av hans släktingar har gått i avel. När jag skaffade mina två första devon så pratade men inte så mycket om HCM, inte vad jag märkte av i alla fall (2001) utan det taldes mest om HCM bland maine coon…

Jag håller tummarna nu för att det inte blir fler proppar men kommer som sagt att scanna en gång i halvåret om det inte tillstöter något.

Jens sa att det var viktigt att jag kom ihåg att det man säger om katter att de har nio liv stämmer och de är tåliga. Just katter också verkar vara proppbenägna men att jag inte skulle sörja i förskott.

Nog är de tåliga alltid. Ta inte ut sorgen nu. Jag hade mitt helvetesår när Tamlin var 8 år och hjärtat såg helt förfärligt ut. Men mot slutet av året hjälpte medicinen och han blev 10 år innan hjärtat faktiskt blev dåligt (och då i samband med att medicinen tagits bort).

Proppar är jobbiga för att de löper viss risk att komma tillbaka, men han får hjälp med det och eftersom han nu hade en propp utan att få symptom så tänker jag tro att ni ska få ett fortsatt gott liv.

#18 Tamlins historia är ett stort hopp för mig, att min kisse kan leva ett bra tag till och må bra.

Tack för de upplytande orden!