Etta med 11 röster kom bidrag 3 som du kan läsa här

Tvåa med 6 röster kom bidrag 1 skrivet av WonderfulAros

_Min Nala _Jag minns den dagen då du kom in i mitt liv
Jag minns din blick när du så upp på mig
Jag minns den omedelbara kärlek som slog omkull mig som en kägla
Jag mins vi satt och knåpa på vad jag skulle kalla dig
Jag tror du blev ganska nöjd med vad vi kom fram till - Nala

Från den dagen var det du och jag
Du gjorde mig hel
Du gjorde mitt hem till ett riktigt hem
Du kom springandes och mötte mig i dörren när jag kom  hem
Du sov tätt tätt intill mig varje natt
Du fick mig att känna mig så lugn
Även när det stormade som mest gjorde du mig lugn

Men en dag mådde du inte så bra längre
Gång på gång försökte du påkallla min uppmärksamhet
"mamma jag mår inte så bra"
Men din mamma blundade
Ville inte se
Ville inte se det som var bäst för dig
Min älskade Nala , du gav dig inte
Och tillslut kunde jag inte blunda längre
Nala du blev hämtad av din farmor senare den eftermiddagen
Jag vet att du väntar på mig
Du väntar på ängarna bakom skogen
På ängarna i en annan tid i ett annat liv

Detta är en dikt om min första rex tjej Nala. Hon betydde otroligt mycket för mig.

Trea med 5 röster kom bidrag 2 skrivet av MyTwiggs
När en Zombie kom till världen

Så var det äntligen dags. Jag hade väntat i vad som kändes som ett halvår på den efterlängtade kullen. Min älskade Kisi hade inte nöjt sig med att dejta sin kille en gång, utan löpte om, utan minsta samvetskval, bara ett par dagar på rätt sida om Batmans bokade kastreringsdatum och på fel sida om vår inplanerade semesterresa. Det blev omparning just då vi räknat med att sitta i bilen på väg till Norrland och jämtlandsfjällen. Det blev en väldigt kort visit för oss eftersom vi behövde hämta Kisi från hanen i Tumba bara ett fåtal dagar efter att vi anlänt till min mors lilla hus i den lilla fjällbyn Ottsjö. Veckorna sniglade sig fram hemma.

Sent på kvällen den fjärde oktober kom Kisi vankande med ett ansträngt uttryck i sitt lilla intensiva cornishansikte. "Matte hjälp mig! Jag trodde jag var nödig men det kom inget".

Jag lyfte upp Kisi i bolådan som jag ställt fram en vecka tidigare och som Kisi med stor möda tagit sig ann och vars bäddmaterial hon noggrant hade omstrukturerat till önskad form, vräkt runt och vältrat sig i.

" Älskade du, jag tror du ska föda" sa jag och smekte henne över den väldiga magen som skälvde en aning.

Bolådan hade varit en central plats sedan jag ställde dit den och hon hade duktigt vaktat den och patrullerat rummet många gånger varje dag.

Kisi vid sin bolåda

Kisi blängde på mig nu.

" Menar du att jag ska föda i den här?" Du är ju helt Ikokkobollen (Ikokkobollen är man här hemma då man inte fattar ett skvatt, och ofta är det Kisi som är Ikokkobollen, men nu var det tydligen jag? Tack för den, hjärtat!).

Jag fick lov att sätta mig i soffan och Kisi samlade sig lugnt i mitt knä och började föda nästan direkt. Tur att jag hade haft detta med i beräkningen och bäddat med vattentäta lakan och mjuka frottéhanddukar även i soffan. Kisi är en bestämd dam och man gör som hon säger. Punkt slut.

Med en drömmande blick och ett dovt spinnande krystade Kisi med lätthet ut det första lakritstrollet.

"Välkommen lille kille!" Jag lät Kisi ta hand om honom och hon gjorde det så bra tills nästa bebis ploppade ut. Snabbt gick det.

"Hej lilla tjej!" En svart flicka fick ett varmt omhändertagande av sin ömma moder Kisi. Kisi tittade lyckligt på mig. "Åh vad jag älskar mina barn!" Ännu en svart kille kom till världen bara ett par minuter senare.

Nu tog Kisi en timmes paus. Kisi fick lapa Creme Fraiche från en sked, jag fick sträcka på benen, äta lite godis och väga bebisarna som likt Kisis tidigare kattungar var små men mycket alerta. Bebisarna hade just lagt sig tillrätta för att snutta en stund då värkarna satte igång igen. Ingen rast, ingen ro. Kisi krystade till och plopp! Där kom den allra ljuvligaste lilla kattungen jag skådat. En liten kopia av mamma var hon och jag älskade henne direkt. Svartvit bicolour som hon var så stack hon ut en aning. "Lilla tjej! Hej på dig!" Hon började genast att leta efter en spene och jag hade i den stunden bestämt mig. En svartvit bicolour med den fina teckningen, som små strumpupphållare i vitt på svarta bakben med vita tassar. Hon var MIN! Jag visste att det inte var riktigt färdigt, så jag satt tålmodigt och väntade.

Jag satt där med ett stort leende på läpparna och tittade på medan Kisi, till hälften i mitt knä och till hälften i min vardagsrumssoffa krystade ut sin siste lilla tjej… "Kära lilla flicka! Välkommen till världen!"

Nu var allt lugnt. Jag var lycklig, Kisi var lycklig och ungarna låg i en hög och tävlade om bästa tutten, just som det brukar vara.

Det känns alltid speciellt när det ska komma kattungar. När jag var liten hade jag samma känsla när jag öppnade paket. Man blir barnsligt nyfiken, nästan girig, och det finns bara en sak som kan locka fram den där känslan hos mig idag, Kattungefödsel.

Det är den här känslan som man anstränger sig så mycket för att få känna som uppfödare. Det är den här känslan man köper för alla de oräkneliga tusenlappar man lägger ut, alla de långa och jobbiga bilresorna man inte har kunnat planera, alla de dagar man måste stanna hemma från jobbet eller semesterresan och allt detta slit det innebär att föda upp katter. Detta är min belöning för att jag bortprioriterar alla andra skojjsigheter som jag hade kunnat göra som icke kattuppfödare. När jag höll min redan utnämnda keeper i handen och tittade på hennes små tassar och hennes lilla nos så ekade bara en sak i mitt huvud: Detta är värt ALLT!

Jag la tillbaka lilla tjejen till sin stolta mor och beslutade att lämna kattfamiljen ensam. Det är viktigt att de får vara i fred oavsett hur gärna man vill undersöka kattungarna. Jag lämnade dem i två lugna timmar. Inte ett knyst från soffan.

Lilla älsklingen är nyfödd

Nu var det dags att väga alla och märka svanstippar på svartingarna så att man kunde hålla lite koll. Jag tog försiktigt upp en bebis i taget och pratade med en löjlig bebisröst lyckligt med dem (av någon anledning gör man så när man älskar att gulla med små barn). Allt var normalt tills jag lyfte lilla bicolourflickan. Inte en rörelse. Inte ett pip. Inte ett andetag. Hon andades inte. Jag andades inte. Mitt hjärta brast. Hon var död. DÖD.

I min hand låg hon orörlig som den vackraste av änglar. Hon. Hon som var min egen. Jag bara grät. Kära lilla vän! Varför, varför, varför? Hur kan detta hända? Jag satt i en halvtimme med lilla flickan i min hand och lät tårarna rinna. Hur kan det gå så fort att fästa sig vid ett litet liv? Det är helt vansinnigt. Hur kan något gå så fort?

Stor sorg. Jag kände mig tung. Nere. Jag satte mig en stund vid datorn men fick inget gjort. Jag ringde min tvillingsyster Myra som förstod mig så väl. Hon fick mig på bättre tankar och jag började återfå min eufori över den fantastiska kullen av svarta undervärk som låg och sov i rummet intill. Då och då hörde jag ett litet pip från någon irriterad liten bebis som tappat den godaste spenen men jag ville inte störa. Jag hade lagt lilla änglakatten i en fin teburk på köksbordet men kände fortfarande ett styng i bröstet då jag tänkt på henne, mitt förlorade barn.

En timme senare gick jag åter in för att ge Kisi lite mer raketbränsle. Jag tassade in i vardagsrummet och gläntade på det lilla draperiet jag hade hängt över kattfamiljen för att de skulle få lite avskildhet. Det var då jag fick se henne för första gången. Jag fick en chock. Det kan inte vara sant! Jag hade lagt den där kattungen i en teburk på köksbordet. Det är inte möjligt. Jag kunde inte tänka rimligt. Där låg en exakt kopia av min svartvita bicolour, samma teckning, samma strumpupphållare på svarta bakben med vita tassar. Det är ofattbart. Jag blev nästan paranoid. Jag lommade snurrig ut i köket och öppnade teburken. jodå, hon låg kvar. Jag sprang fram och tillbaka? Vad höll jag på med?

Fem kattungar i soffan igen. Jag ringde syster Myra igen för att berätta. Oj så osammanhängande det blev på telefon och oj så hon skrattade åt min reaktion, men vad tusan! Jag hade fått tillbaka mitt förlorade barn! Det dröjde ett par dagar tills jag insåg att jag inte hade tittat efter om det verkligen var en liten tjej. Jag blev för en sekund kall inom mig. Det hade inte känts nödvändigt att titta efter. det var ju samma katt, hade jag tänkt hela tiden. Hade detta varit en liten pojk hade det förmodligen varit svårare att trösta sig med denna tanke. Naturligtvis hade jag rätt i det att det var samma kattunge (…eller nåt). Naturligtvis var hon en tjej även i sitt liv som Zombie, som MIN Zombie.

Kattungen som fick mitt hjärta att rusa - Zombie

Av någon anledning är inte alla kattungar som föds starka nog att överleva. Zombie var stark nog att dö för att återuppstå. Den här kullen har alltid varit en kull på fem. Jag är så lycklig för det!

Detta är min berättelse om hur en liten Zombie kom till världen här hemma i vardagsrummet. Nu när jag skriver detta är Zombie 7 veckor gammal och en riktig liten yrhätta.