Jag skriver nog mest av mig nu tror jag, jag måste ju igenom det hur det än går.

Tamlin blev som en del känner till sjuk i höstas, och sjukdomen förblev rätt mystisk så vi vet fortfarande inte riktigt vad det var. Det lutar åt att jag smittade ner honom med influensa och det som hjälpte var inte antibiotikan utan det faktum att han fick dropp när han var som sämst - och kroppen fick tid att själv läka ut viruset.

Under tiden på sjukhus noterades att Tamlins tänder, som inte kunnat skrapas sedan 2006 eftersom HCM-kissar inte ska sövas, såg ut att möjligen vara angripna av FORL. Om det är FORL eller bara väldigt mycket tandsten kan förstås inte konstateras förrän tänderna röntgats. Det var inte akut som de bedömde det då, och lilleman kunde förstås inte sövas när han var sjuk.

Nu är alla värden iordning, och han har gått upp den vikt han förlorade då (trodde aldrig vi skulle ha problem åt DET hållet efter att ha bantat i två år) och nu borde jag boka tid för att Tamlin ska sövas, röntgas och troligen dra ut en del av sina tänder. Men jag är rädd. Jag vill inte.

Jag fattar förstås att jag måste, han kan ju inte få gå och ha ont i munnen bara för att hans hjärta är sjukt också. Men jag är ändå så rädd för att inte få med mig Tamlin hem igen. De tror att det ska fungera, hjärtat är oförändrat senaste året och det tyder på att han är stabil just nu. Men det blir ju ingen liten procedur direkt. Extra personal för att bevaka ekg under operationen och han får bara opereras en dag när någon av hjärtspecialisterna finns i huset för att hjälpa honom om något skulle gå snett… Vad som nu egentligen kan göras om något går snett, får han en hjärtsvikt finns väl inget direkt att göra mer än att låta honom sova vidare in i evigheten tänker jag.

I januari är det alltså dags, alternativ finns inte egentligen. För Tamlins del gör det ingen direkt skillnad, det gör ingen skillnad att dö under narkos eller att dö av en överdos narkos som gjorts medvetet (och som sagt kan han ju inte tillåtas få jätteont i munnen bara för att hjärtat är trött). Jag känner bara så stor panik när jag ligger i sängen med min älskade värmeklump när jag tänker att snart kanske han inte ligger där mer. Samtidigt har jag svårt att greppa att det skulle kunna vara så. Jag menar, Tamlin fick ju sin dödsdom redan för 2 år sedan och det blev ju inget med det… Men hur lever jag med oron?