Jag vet inte, min ena Cornish hoppar till lite och kan spring iväg vid vissa ljud utifrån om han ligger i mitt knä -dock inte spring och gömma sig.Men min andra äldsta han ligger kvar vad det än är känns det som-dock reagerar han på tex. småbarn.
Det är otroligt konstigt faktiskt hur han kan märka det redan något litet barn kommer över tröskeln-på doften- då är Danne "borta", medans Buffy inte bryr sig.Större barn går alltså bra och räknas som vuxna i Dannes ögon-typ 10år-när babylukten försvunnit antar jag..
Det är inte konstigt att han är rädd för småttingar Danne -då han var med om en "överaktiv 2-årings jagning" när han själv var 2 år och ganska nyhemkommen till mig.
Det var en kompis barn som jagade honom innan jag fick stopp på det.Jag hade stor lgh på 120kvm då så det var lite utrymme också..
Jag har grämt mig otroligt mycket över det-hur jag kunde vara så DUM och mjäkig och som inte sa till kompisen direkt på skarpen att Danne måste få vara ifred!!!(det hade jag gjort nu!!)
Men trodde inte det satte så djupa spår då som det visade sig att det gjorde!

Danne är annars den mest stabila och orädda som sagt.

Men -ingen springer och gömmer sig bara för för ljud!

Tror nog inte att detta är rasbundet, om jag får "tro" lite - i så fall skulle det vara detta att de är så infernaliskt nyfikna,sociala och med hela tiden-det kan väl göra att de inte är lika skrämda av saker och ljud???

Har du haft huskatten sedan den var unge?Kanske den annars varit med om något innan du fick den?

Nä vad otäckt för stackars danne :(
Inte konstigt att han inte gillar barn ..

Ja, huskatten har jag haft sen hon var mycket liten, men jag har inte haft så mycket ljud omkring henne och inte "ljud-tränat" henne
Som uppfödare kanske gör?

#2 Ja-man lär sig själv också..att inte vara så mesig mot sina kompisar-utan att förklara att detta är faktiskt katternas hem.Tyckte dock i detta fall att det var min kompis som skulle säga till sitt barn och inte jag-men om jag vetat hade jag ingripit mer själv..
Vill understryka att han inte skadade Danne!"Bara" sprang och jagade..(grr…blir arg när jag tänker på det..snart 10 år sedan!)

Min Buffy-ljudtränades verkligen!!Han växte upp med fyra barn i familjen..Och de hade säkert mycket andra ljud-tv,radio osv.

Jag tror de flesta uppfödare tänker på detta att träna dom med vardagsljud, som dammsugare osv..precis som man gör med valpar??????

Båda mina rexar är precis så som du beskriver Beccan, så fort det skramlar till eller låter nåt så är de där ögonblickligen för att kolla!

Doris är alltid först fram när det ringer på dörren, när tvättmaskinen piper klar, osv osv… På självaste nyårsafton satt båda tokarna i fönstret och kollade in fyrverkerierna utanför!

Jag upplever att de här katterna är mer framåt och äventyrliga än mina tidigare huskatter, jag skulle nästan vilja påstå att de är lite oförsiktiga och orädda! Självklart är det ju skillnad på individer, men så här funkar mina älsklingar!

cornish: jag förstår dig, hemskt att säga till andras barn.. och som du säger är det ju inte din uppgift att uppfostra deras barn!

Då är det nog det, jag har inte direkt ljudtränat huskatten alls..:/
Och hon fick jag ju så tidigt..

Oförsiktig är ett ord som passar precis till Drake ;)

Håhå!!! Så är min sesam också. Fast jag skulle nog inte kalla det orädd, mer att han är oemotståndligt nyfiken! Han kan bara inte låta bli att kolla upp allt som skiljer sig från det vanliga :)

Min ena rex (hona) är rätt så försiktig av sig, ganska så nyfiken av sig men håller sig gärna på behörigt avstånd om det är fler än en i närheten.

Den andra (hane) är raka motsatsen, kastar sig in i allt med hull och hår. Älskar då det kommer någon man kan krypa upp till - ju fler desto bättre, startar dammsugaren så jagar han den, skurar man så hänger han i skurkäppen…..ett riktigt yrväder!!

De kompletterar varandra jättebra…..blir nog förhoppningsvis så småningom avkommor som har lite av varje.

Bilden som är bifogad säger väl en hel del om yrvädret!!!

Mina är fullständigt orädda och ibland lite för nyfikna,,men så ska de vara..Ringer det på dörren så är de först att kolla vem som kommer och jag har en skylt på dörren med varning för hoppande katter..Två av mina tjejer tar ett enda skutt och upp på besökarens axel..

Känner precis igen det där med moppen! :D

Oj! att dom kan hoppa så!

#9

Ja-detta att hoppa högt trodde jag var en Cornish-specialitet??
Vad säger ni andra?

Mina har varit helt tokiga- man har hittat dom uppe på riktigt höga skåp och inne i överskåp osv.

Dom har dock inte hoppat upp på axlar-gulligt!- Hrm…mina har varit lite för klumpiga för det..men nu är ju Danne i normalvikt pga sin njurpåverkan- och jag har bestämt mig ta ett krafttag med Buffy så han går ned i vikt-vill inte att han blir sjuk!
Såå svårt bara när de är kastrater..

Men att säga till en annans barn är inte att ta över uppfostrandet. Det är något som jag anser att alla vuxna ska göra. Om det gjordes mer hade vi nog mindre ligister ute på stan också.
Om jag åker buss och ser ett vilt främmande barn bete sig illa, så säger jag ifrån.
Jag ser inte det som att jag uppfostrar någons annans barn, mer som att det är alla vuxnas skyldighet att föregå med gott exempel. Och ärligt talat som förälder kan man inte sitta i baken på sina ungar hela tiden.
Nu säger jag inte att alla föräldrar sköter sin föräldra roll, men man kan inte lägga allt på dem heller. Man måste våga reagera själv också.

min huskatt Nilsson är framme och kollar allt, har aldrig blivit rädd för något, Cornishen är väldigt nyfiken och kollar ALLT och alla konstiga ljud..tyvärr är han lite skygg, så han gillar inte folk så mycket och inte dammsugaren. Han var mycket dåligt miljötränad av sin uppfödare. Mycket tråkigt.. Man kan inte ens lyfta honom då springer han undan. När han vill kela då kommer han och lägger sig bredvid mig i soffan och då går det bra att gosa..en stund. Han har blivit bättre sen vi köpte honom, men det är mycket kvar, bara man är lugn omkring dem tror jag hjälper.

#11 Förstår vad du menar-håller med!
Jag har också ingripit många gånger -och tagit skällningen från föräldern-samt ibland tacket! -tex på jobbet(apotek)..Och jag tycker alla vuxna ska ta sitt ansvar.
Men detta var lite känsligt med min kompis-barnet är ett av mina 2 gudbarn,han var överaktiv som barn och min kompis ville så gärna att han skulle lära sig tycka om djur lika mycket som hon gör..Det blev lite för livat bara-han var ju då bara 2 år!!Jag skulle som sagt stoppat "leken" tidigare…Det varade inte länge alls så jag kunde aldrig tro att Danne skulle bli rädd för barn av det!
Min kompis vet fortfarande inte att det beror på hennes son…jag ville inte att hon skulle må dåligt av det-hon hade lite jobbigt med pojken ändå då..Jag hade alltså lite dubbla hänsyn att ta då..

Men det är ju länge sedan nu -men bra att tänka på för andra!Det kan räcka att ett barn springer efter katten en kort stund och letar efter var den gömt sig..(han hittade dock inte Danne..

Barn ska ju lära sig att respektera djur-och det gör han också, han var ju för liten då-och 14 år nu..

#12
Jag tror Näsan kommer bli superkelig till slut!Det gäller bara att fortsätta tvångskelas!
Min Buffy var iofs inte ljudrädd -de hade tränat honom mycket med det..Men han var mycket självständig som kattunge-kastade sig från famnen på en-rakt ut…När han var liiten!
Jag var rädd att tappa honom och att han skulle göra sig illa.
Han har blivit mycket lugnare med detta..
Han älskade från början att bli buren som en baby-tror barnen hos uppfödaren burit honom så..Inte så vanligt att katter gillar att ligga på rygg i famnen eller hur??

Och han slängde sig framför fötterna på oss så man nästan snubblade-helt rabiat alltså- inte bara lite!
Men när man då tog upp honom(han ville ju kela!!) då-skulle han iväg…Drog hela kroppen från en som om man ,typ, hade dålig andedräkt-hi,hi ser honom framför mig.Han visade sååå demonstrativt att han inte ville bli buren då..Min ex.särbo tyckte han var helknäpp-han var van vid vanliga katter-hade haft kattungekull..Sedan när jag själv träffade en kompis 2 kattungar förstod jag vad han menade-"att kattungar kan vara så lugna och kelna direkt…bara finna sig i att man tar dom och sätter sig och kelar.."Hrm…Detta hade jag ju inte varit med om nån gång..

Danne var ju 2 år när jag fick honom så Buffy är min enda kattunge-erfarenhet..

Nu är han mycket lugnare-ligger kvar i knät även när man själv hämtar honom..Förr kastade han sig iväg direkt..Men han har lärt av Danne-tjusningen med att vara nära!Han hade innan självklart själv kommit och lagt sig där-men han skulle välja själv!

Han är dock fortfarande egensinnig -när han vill kela bredvid mig i sängen på kvällen-då buffas han och står i-som ett barn som är övertrött..ligger inte still som Danne tättintill..Men-detta kommer mer o mer..
Danne o Buffy ligger ju oftast ihopslingrade antingen i mitt knä el själva-så kelig är han!

När jag sitter på toa ska han alltid ligga/sitta i knät-alltså med ryggen i knät med magen upp!Tror det beror på att uppfödaren hade en magsjukdom-hon satt nog och kelade med kattungarna där när hon hade ont i magen!
Buffy älskar att sitta i knät där- har dock hört att flera Cornishar gärna följer med in på toa..ha,ha.

Danne har kanske inte träffat mer barn sen dess? Man kan ju börj små-vänja honom vid barn; bjuda in någon kompis med barn då och då… Så gör jag iaf med min mammas hund :)

hemma hos mig är et huskatten som är toa-fantast :) och fot-sko- tokig :)

Beccan: Toa-fantast??? Vill du förklara? 

#14 Jodå…han har träffat barn i snart 10 år..han fyller 12 i sept.om han lever då..
Är som sagt både gudmor och moster(-men mina syskonbarn var "vuxna" i Dannes ögon redan då…14 och 15år..)Dessutom alla kompisars barn!
Både korta och övernattande småbarnbesök.
Men det gör inget att han går och lägger sig i ett skåp-han är som jag skrivit tidigare en lugn typ-även i detta.Det var i början han verkade mer rädd när han gömde sig.
Min ex.särbos brorsbarn gömde han sig för först men kom faktiskt fram o åt och sånt när han var hos oss(från 2 års ålder..)över natten-men sedan gick han o la sig undan någonstans,utan att vara rädd men ogillandes"vad är det för äckel som ligger i mattes säng..?"Nej-bättre att ligga i skåpet!
Han gillar dom inte helt enkelt!

Ang. hund…Danne (och Buffy)tog Smilla till sig direkt när hon kom hem till oss som valp-satt utanför hennes transportbur när hon sov där och vakade!Hon fick dessutom bita honom i öronen med dom små sylvassa..(se mitt fotoalbum!)så han är inte rädd/ängslig  av sig precis!

toa-fantast- Ang att cornish sa att hon brukar ha en kisse i knät på toa.. Det är det aska som gör här hemma :)

Jaha! Då har jag 2 toafantaster här! Findus i knäet och Doris på tvättmaskinen!