Det finns en hel del bra material och artiklar på Kattstatus' hemsida. Se här.

Svenska katters forum har haft många och långa diskussioner om detta.Just här på detta forum har  de allra flesta trygga och omhuldade innekatter.

#2 jo jag vet att det finns mängder med inlägg att läsa om detta på olika forum, men jag är inte så sugen på att sitta och läsa en massa diskussioner och debatter utan vill liksom bara snabbt samla upp de olika argumenten som finns.

På veterinärkliniken där jag jobbar lämnade vi idag hem en överkörd katt till sina vansinnigt ledsna ägare. Den katten hade gått en plötslig och plågsam död tillmötes. Det räcker för mig. Jag har en rastgård till mina.

Mina åsikter är att den som lever i en kattovänlig miljö ska ha sin katt inne. Den som lever på ett ställe där dessa risker inte finns kan göra vad som känns bäst. Ja, sen är det ju upp till var och en. Jag kan bara ta ansvar för mina egna.

#3 Jag förstår hur du menar.

Jag kan bara tala för egen del om det är till någon hjälp.

Mina katter är innekatter med nästan ständig tillgång till nätad balkong och den typen av utevistelse.När det är kallt har jag inte öppet så många timmar och katterna vill heller inte stanna ute så länge då.När det är snö tar det 10 sekunder innan de återvänder in

Jag skulle aldrig släppa ut mina katter ens om jag bodde i skogen.Däremot skulle jag säkert göra en enorm rastgård till dem då.Men lösa ute,över min döda kropp!

Vore jag du skulle jag först och främst försöka begränsa mig till ur vilken aspekt ämnet ska diskuteras. Det finns ju några olika tex:

- Säkerhetsaspekten

- Kattens välmående (psykiska såväl som fysiska)

- Kattens påverkan på omgivningen (såväl hur eventuella grannar påverkas som den biologiska mångfalden)

Det kan bli hemskt omfattande att täcka alla områdena.

#6 uppsatsen är redan väldigt styrd och den går mer eller mindre ut på att kolla på argumenten som finns och sortera in dem i vilken/vilka etiska principer de grundar sig på. Så det är argumenten jag är intresserad av, vare sig det är för eller emot inne- eller utekatter.

#3 Som jag uppfattar det kan man reducera argumenten till några ganska enkla uppfattningar. Alla är ense om att en katt får mer stimulans och möjlighet att leva ut sin "natur" utomhus, oenigheterna råder i att för kattens räkning avgöra om denna givna fördel är värd riskerna. Jag får ofta intrycket att utekattsförespråkare helt enkelt inte tror på att en katt kan ha ett lika stimulerande liv utan att springa omkring oövervakat samt att man av någon anledning inte har rätt att sätta sig över en katts behov så pass att man förhindrar att den drabbas av allehanda utekattsrisker. Att det skulle vara vanvård el dyl. Nu är det ju säkert rätt få som har tänkt så långt och ens ställt sig själva mot väggen när det gäller valet att ha utekatt; de flesta har det väl av okunnighet, vana och kultur. Men för folk som engagerar sig i diskussioner känns det som att det alltid kommer till den springande punkten att de inte anser sig ha rätt att ta den typen av ansvar över sin katt. Jag har dock aldrig hört en vettig förklaring till varför det är just katters fria utebehov som är så heligt, i jämförelse med andra sällskapsdjurs.

Om man ska anta ett etiskt/filosofiskt perspektiv på det hela tror jag att många har ett krasst utilitaristiskt synsätt på en katts möjlighet till lycka som utekatt kontra innekatt. Man menar att kvaliteten på ett utekattsliv så vida överstiger en innekatts att ett femårigt utekattsliv innehåller mer lycka än ett tjugoårigt innekattsliv. Man gör en kalkyl där man väger sannolikheten att en katt klarar sig ifrån riskerna utekattslivet innebär tillräckligt länge för att (flera gånger om) väga upp för det lidande dess utekattstypiska död kan innebära. Jag har flera gånger stött på att folk faktiskt kallt räknar med att deras utekatt kan dö av trafik, vilda djur eller störda människor men anser just att den sammantagna lyckan i både tid och kvalitet överväger den plåga katten upplever i dödsögonblicket. En god invändning där, som innekattsförespråkare, tycker jag är att katter verkar sakna tidsbegrepp, dvs de har inte förmågan att själva tänka "här ligger jag och dör under fruktansvärda plågor men det är det ju värt för jag hade det så gott så länge när jag sprang omkring i frihet" utan de tänker bara att de plågas och de förstår inte varför - och därmed fallerar rätt mycket av det där kvantitativa/kvalitativa lyckoargumentet.

Vi har innekatter och 2 utekatter. Eftersom vi bor på landet har våra utekatter en exemplarisk miljö med råttor att fånga och många träd att klättra i samt mycket utrymme att springa och leka på. Jag skulle inte byta bort den möjligheten de har att få vara ute för allt i världen när jag ser deras nöje med detta. Vår Marja som är 3 år brukar sitta i timmar vid dikeskanten för att spana på råttor, följa med på promenader, klättra på taket till ladugården, spana på fåglar osv.

Viktigt att tänka på är att utekatterna måste skötas om precis som innnekatter kräver de omvårdnad och mys. De måste enligt min mening id-märkas och vaccineras regelbundet. Det göms ofta bort eller har inte varit något viktigt över tid för utekatter som ofta är gratiskatter. Jag ser dem som mina älskade vänner. En annan nackdel är trafiken….men det har redan tagits upp i denna tråd och det är något som jag som utekattsägare får leva emd varje dag. Vi har valt att se till var våra utekatter är på kvällarna och de är därför inte ute och springer på nätterna eller sena kvällar. Även om många är emot att man har utekatter är jag positiv till detta och kan säga att våra utekatter har ett toppenliv!!

# 8 Katter har en egen dygnsrytm vilken vi "tar ifrån dem" när vi har dem som innnekatter. De är vakna på nätterna och jagar så det är klart att utekatter som får vara ute när de vill och innne när de vill får behålla sin natur……

#10 Hm, ja, vet inte riktigt hur det var ett svar på vad jag skrev dock? Såvitt jag vet är katter skymningsjagande och inte nattjagande djur men det är lite OT. Det är många saker vi tar ifrån katten som hör ihop med deras naturliga beteende (fortplantningsförmågan är väl det tydligaste exemplet) men frågan handlar väl mer om var gränsen går för när det är skadligt eller ej.

Min personliga åsikt om ute- kontra innekattshållande är att en katt alltid får mer stimulans utomhus, det är därför också jag är en stor förespråkare för rastgård, gärna en riktigt stor som omfattar ens tomt. Att de ska springa utanför tomtgränsen ser jag få poänger med, om inte annat för att man enligt djurskyddslagen ska hålla sin katt under uppsikt.

Jag tycker att du hånar alla djurägare som sköter sin utekatt väl och till viss del förstår jag dig men en annan del gör det inte. Men du har redan en bestämd uppfattning om utekatter därför spelar det ingen roll vad jag skriver. Utekatter som springer lösa utan att ägaren bryr sig om den och om de samtidigt bor i en stad eller bostadsområde som ogillar lösa katter är inte någonting att förespråka men en liten del av alla utekatter har det inte på det viset, de är omhuldade och älskade. Det finns alltid 2 sidor av allting - något positivt och något negativt. Jag menar för innnekatter finnns det negativa saker som inte berör utekatter, tex angående sjukdomar. Innnekatterna lever nära varandra och en smitta sprids fort emellan dem…där är det annorlunda för utekatterna som lever ett liv i mer ensamhet. Jag är inte helt för utekattslivet men tror att man måste utgåt från den enskilda katten och dess ägare vad gäller denna fråga. Jag poängterar ytterligare det faktum att även utekatter MÅSTE VACCINERAS och MÄRKAS, kastreras och avmaskas regelbundet samt tas om hand på ett bättre sätt än de flesta gör idag.

#12 Oj, hånar? Jag undrar verkligen vad i min text du upplevde som hån? Samt vilken min "bestämda uppfattning" är? Jag valde visserligen att diskutera just utekattsförespråkarnas argument eftersom de flesta här antar jag är innekattsägare och då inte behöver någon utförlig förklaring i vad fördelarna med att ha innekatt är. Anledningen att jag blir förvånad över att du tolkar mig som hånfull mot utekatter är att jag alls inte har svartvita åsikter i den här frågan och jag känner en handfull kattägare med utekatter som jag faktiskt skulle kunna sälja en kastrat till, under vissa omständigheter. Mitt inlägg hade ett strikt etiskt perspektiv, jag ser väldigt få personliga värderingar i det utom just där jag inte förstår argumenten. Skulle gärna se någon driva en strikt etisk och någorlunda trovärdig tes till utekattshållandets försvar, som inte bara informerar om personliga värderingar.

Sedan tillkommer ju vissa negativa aspekter om man förutom att äga både ute- och innekatter dessutom bedriver avel, t ex att man inte kan ha relevanta resultat för FIV och FeLV utan att ha karantän/delade kattgrupper. Men precis som du säger är ju coronavirus och andra problem i stället förknippade med innekatter, eller mer specifikt att ha gemensam kattlåda. Jag håller med dig också - förstås - om att ute- eller innekattsfrågan inte ska styra vilket värde och vilken omsorg katten får. Det känns hemskt att en sådan sak ens ska behöva påpekas. Hursomhelst, jag tror att vi har rätt lika syn i den här frågan, förutom att jag personligen inte skulle ha utekatter utan rastgård.

Bara undrar lite… hur man ser till en utekatt… Det ingår väl lite i upplägget att den sköter sig själv till viss del och att den då ofta kan bli överkörd och försvunnen… Hur se till den ifrån detta?

Hos oss har vi innekatter som har sin rastgård. Sedan har vi stallkatterna som går fritt. Ser inga problem med några av dem. Alla verkar trivas med sitt.

Jag är innekattsförespråkare. Ser allt för många utekatter som far illa. Blir överkörda, tagna av vilda djur, misshandlade av elaka människor. Dessutom är de en sanitär olägenhet i många tätare bostadsområden där de kissar och bajsar i sandlådor, markerar revir vid husdörrar och andras trädgårdsmöbler. Det är ju lag på att husdjur ska hållas under uppsikt och hur det rimmar med alla frispringande katter det begriper jag inte.

Jag är uppvuxen med utekatter och vi bodde på landet-landet med med en väg kanske 600 m från huset. Jag har räknat ut att medellivslängden på de katter vi hade var 1,5 år. Undantaget en katt som jag inte räknat in i medelvärdet hon blev 18 år. 

De flesta blev överkörda, en tagen av en hök, räven knep åtminstone en, några bara "försvann". Mer lantligt har jag svårt att tro att någon kan bo och jag har berättat ärligt hur det gick. Jag grät många gånger som barn, men på landet-landet var detta OK- Det var så det skulle va med katter. Det kommer alltid nya…

Jag kan alltså inte tänka mig att ha utekatt igen - har gjort upp med mitt förflutna men anser inte att ett sådant tänk är OK. Har omvänt både bror och mor och far som numera har innekatter. De är inga elaka människor det var bara andra tider då när jag växte upp ( ja jag är lastgammal :-) )

Mina katter är ute med oss på sommaren i koppel och det går utmärkt. Min äldsta katt, den kloka i familjen går utan koppel och hon lämnar inte vår sida. Hon är med i allt det vi gör, ute som inne. Hon är för lat och för tjock och för klok att sticka. Så lite dubbelmoral har jag allt. 

En sak som jag inte nämnt är förstås problemet med fertila katter som producerar oönskade kattungar, och fenomenet med sommarkatter dvs katter som släpps ut för att klara sig själva när familjen flyttar tillbaka till stan på hösten ( det senare finns allt för nära när man bor på Ingarö som jag gör :-()  Det finns allt för många hemlösingar… fertila katter som går lösa ute är Big No no för mig. (Sorry svengelska :-) )

(detta är min åsikt) Jag har själv innekatter oberoende om det är raskatter eller huskatter och det är för att jag bor vid en hårt trafikerad väg. Jag är van sedan liten att alltid hitta påkörda katter längst vägen och vill aldrig uppleva det själv. Dock får katterna gå ut i en rastgård när vi är hemma hos min mamma, annars ut i koppel om det inte är för kallt. hade jag bott på landet så skulle jag ha haft en stoooor utegård då jag är rädd för att räven skulle ta de.

Jeg har også innekatter, og fra kattens perspektiv er jeg enig med #8

Dette er kanskje litt på kanten av det du spurte om, men er jo også ting som kommer som følge av utekatter:

Alle naboene her har utekatter, og de bæsjer i blomsterbeddene mine og en hannkatt tisser på bilen så fort den har sjangs. Det føles ikke riktig at jeg skal påføres dette fordi at deres katter skal få leve ut sine instinkter!

En annen ting som har blitt diskutert ang utekatter, er deres inngriping i lokal økologi. Katter hører ikke naturlig til her (utenom gaupe), og de gjør stor skade på fugleliv,slanger og sommerfugler bl.a. Mattilsynet i Norge har nå sendt et notat på høring, ang. at alle katter skal chippes og registrers i et katteregister, noen sto frem og mente at dette var første steg til å forby løsgående katter, men fant ikke igjen den artikkelen. Men fant en annen.  les mer her

#16, 17, 18 … ja även jag är uppvuxen på landet… och har haft barn både som barn och vuxen. De försvinner, dör, blir överkörda, misshandlade … jag håller med om den medellivsslängd #16 räknat ut… de blir inte gamla. Det är så sorgesamt… jag har, eftersom jag vuxit upp på landet förut varit van med och tyckt att utekatter är det naturliga…

efter att ha blivit av med så många katter och att se dem plågas innnan medicinering (ormbett t ex,) eller skador  (trafiken) eller det som inte går att bota… insett att ska jag ha katt ska jag ha innekatt.

De reser med oss till stugan och tycker att det är jättetrivsamt att vara där… de är med oss… och de blir mer än ett år… mycket… grannens katt ligger i våra utemöbler, kissar i våra rabatter och blir överkörd ute på vägen…

Jag har mina 2 cornish rex katter ute. De har egen kattlucka att komma och gå när de vill. Otänkbart för mig att ha dem inne, varför ska jag det när jag  bor så perfekt till. Ingen stor väg, åker några bilar om dagen, inga dumma grannkatter, stor trädgård med åkrar runt om. De som bodde i huset före oss hade sin katt ute i 16 år utan några olyckor. De håller sig mest på gården eller hos grannen, ibland ute på åkern. När de blir kallt går de bara ut och kikar lite, medan på somrarna så är de ute så ofta de kan. Förra veckan var jag tvungen att ha dem inne en vecka, pga byte av värmepanna och deras kattlucka inte gick att använda. Snacka om rastlösa de blev. Olyckliga och stökade hela nätterna och gick och mjamade. Så utekatter gäller för mig där jag bor nu.  Min 1 åriga cornish rex tjej har fått så fina muskler av att jaga ödlor, råttor och klättra i träd :-)

#20 Av ren nyfikenhet, har du varit öppen med din avsikt att låta katterna "komma och gå som de vill" för uppfödaren när du köpte katterna?

ja självklart visste uppfödaren om det.   Tycker katter ska vara ute om de har chansen att vara det, dvs om det är säkert att ha dem ute. Och det är det här hos mig.

Har bott på andra ställen också. Och där har de varit inne. För det har inte passat.

#22 Tyvärr är det långt ifrån självklart - jag har snarare intrycket att många på det här forumet tycker att en uppfödare inte ska "lägga näsan i blöt" det minsta lilla efter att katten väl har flyttat. Jag är också medlem på ett forum där flera uttryckligen uppmuntrar folk som har svårt att hitta raskatter som utekatter att ljuga, för att uppfödaren inte fattar bättre än att katter måste få springa fritt osv. Jag tycker dock att det är suveränt att du hittat en uppfödare som du kunnat ha en öppen dialog med och kunnat köpa (ute)katt av - som jag ofta konstaterar finns det ofta en uppfödare för de allra flesta, om man bara bryr sig om att leta och vara ärlig med sina avsikter.

Debatter i det här ämnet blir alltsomoftast lite hetsiga. Och jag kan väl. liksom de flesta, inte se något skäl att egentligen ha utekatter om man inte bor ohemult bra till. Och ändå… jag skulle kasta sten i glashus om jag underkände utekattsägare ens i stan. För si jag har haft en, i 8 år. Och det mitt i ett förortsområde i Göteborg och bredvid en genomfartsväg i en mindre stad. Jag kan bara presentera ett enda gott skäl att ha det - katten själv.

Jag har haft ett 4-5 kattershushåll de första fem åren med denna katt, sedan 3 och nu 2 (förutom 3 hittekattungar som vi alla längtar efter hem till). Samtliga övriga har hela tiden varit innekatter. Något annat har inte varit att tänka på med tanke på hur risigt vi bott till.

Men för 10 år sedan gick Wille in i mitt kök och har sedan dess bestämt sig för att det är hos mig han bor. Han var då 6 år och hade blivit frånflyttad (och torterad dessförrinnan så det var nog lika bra det). Och Wille ville inte för sitt liv höra talas om att han skulle vara innekatt. Jag försökte stå ut och hoppades att ylandet, gnällandet och protestkissandet skulle ge med sig, jag provade koppelpromenader och jag provade omplacering till lämpligare boende. Det visade sig i det sistnämna att ena gången rymde han och gick hem igen (tog honom tre dagar men hem kom han) så fort han fått gått ut ett par gånger, och andra gången låg han och gnagde av sig pälsen och var allmänt olycklig tills han några månader senare fick komma hem igen. Min Wille ville varken vara innekatt eller någon annans katt. Och därför hade jag en utekatt i en storstad. Jag har minskat utegåendet långsamt, och för två år sedan kunde jag till slut få honom att acceptera ett inneliv. Nu är han faktiskt en utekopplad innekatt som är nöjd med att ligga på balkongen, men så är han också 16 år numera… Jag säger inte att min situation är vanlig, bara att den finns. Och jag såg faktiskt ingen annan utväg då än att låta honom gå ut, även i en storstad.

Däremot tror jhag att det är ganska få katter som föds till att vara notoriska utegångare. Alla andra katter jag haft har varit möjliga att ha som innekatter. Jag har träffat en enda som varit inne som kattunge, men sedan varit mycket intensiv när det gäller att smita ut till dess hans ägare gav upp (och nu även de sitter med en utekatt, en altankisse och en bestämt innekattsdam)