Jag köpte ju min första som sällskapskatt och så blev det ju inte riktigt.Åtta år senare efter en massa utställningar och just uppfödare till min åttonde kull summerar jag det till att det blev betydligt roligare,lärorikare och trevligare än vad jag tänkt mig.

Jaaa,det började med att jag såg dessa fina kissar hos en av min dotters klasskompisar. Tyckte de var jätteläckra! Många övertalningsförsök hos mannen som till slut gav med sig (han sa att han skulle gå här hemma varje dag i 15??? år och tycka att katten var äcklig!) Hihi! Men då vi väl fått hem den Lille så var han tämligen såld….ja,inte visade han det för oss andra,men en dag då jag inte var hemma så hade han stått o lagat mat o hållit honom i famnen,det berättade han själv. Jaha,han är inte äcklig då? frågade jag….Nä,men han ville ju ha sällskap!

Tyvärr så var denna kattunge sjuk så vi var tvugna att ta bort honom,det är en annan historia…

Men nu har jag en 1 1/2 årig herre som vi hela familjen trivs med. Jag är däremot inte ett dugg utställningsintresserad (om man nu får säga sånt här?) Däremot kan jag säga att han har ett gott liv,min unge herre!

Sture var ett plannerat impuls köp , vi åkte och skulle bara titta eftersom den brunmaskade flickan hos Eine redan var tingad… men Sture kröp in i vårt hjärta når vi såg honom där, så på vägen hem från uppsala så ringde vi eine och tingade honom. Det har vi aldrig ångrat och nu har vi en till en liten  Kýra snart 1 år gammal

Vi ville ha djur i vår familj. Sambon är allergisk så jag kollade upp "allergivänlga " raser. Vi fick provnosa och låna hem en underbar kattfröken en helg för att se hur sambon skulle reagera. Det visade sig funka och några veckor senare kom Bosse in i våra liv.

Som för de flesta andra, gav Bosse mersmak. Vi fick möjlighet att införliva Bingo i familjen. Båda våra killar är omplaceringar som av olika skäl inte kunde bo kvar hos ursprungsköparen.

Att skaffa cornish ångrar vi inte ett dugg. Den trevligaste kattrasen man kan tänka sig. Sociala till tusen! Jag är mycket tacksam att vi kan låta barnen växa upp med husdjur, trots allergi hos sambon.

Det blev inte alls som jag hade tänkt… Eller… Egentligen blev det nog det. Jag föder ju upp nu, men jag köpte en sällskapskatt först som inte blev som jag hade tänkt mig. Djuruppfödare av olika djurslag har jag varit länge. Det har alltid varit ett stort intresse och jag har i princip alltid haft möjlighet att föda upp djur, så steget var inte långt. Första katten blev inte alls rätt tyvärr…  

Men sen så!

Jag föder upp nu,men det var inte tanken när jag köpte mina två första Cornish.Äldste sonen tål inte katter så bra,så vi provade oss fram lite.Cornish gick riktigt bra så det blev en rödvit hane och en svart hona.Sedan blev jag med vänners hjälp inledd i uppfödarfållan och där är det nu.

 Som motsats till #5(tråkigt för dig att det blev fel)

 så var dessa mina kära katter helt rätt.De smög in i mitt hjärta direkt,som om de alltid funnits där,Sedan fortsätter den långsamma glidningen in i mål dit jag förhoppningsvis har en bit kvar till.

Så nej,det blev inte som jag tänkt mig från början

Näh, det blev inte alls som jag hade tänkt.

När jag flyttade in till staden igen, kom jag ihåg en artikel, som jag hade läst för tjugo år tidigare, var de pratades om några krulliga katter - som var nästan hundlika. Jag visste att min gamla pudel var på väg bårt, och började fundera första gången i mitt liv att ha EN katt - en cornish rex då.

Tog kontakt med några uppfödare, och resultate var att jag plötsligt hade en 8 månades kille (Ascanio)  i familjen.  Och han var nog allt som jag hade önskat - och lite till. Bara, att han ville ha en kattkompis - visade tydligt att han inte trivdes "bara" med hundar och mig. sedan kom min andra cornish - Elica - hon med som sällskap.

kanske skulle det ha blivit som jag tänkte, om jag hade stannat där. Men jag fick fram, att det finns också andra rexade katter, och började googla runt - och det har resulterat, att jag har nu hemma också fyra devon rex, och har just mitt andra kull devonungar, som snart skall flytta.

Så näh - det blev inte som jag hade tänkt, utan mycket mera glädje - och dessa cornishar är mycket uppskattade familjemedlemmar.

Cornishar har gjort från en gammal häst- och hundmänniska en kattok!

Ascanio är en fantastisk lekfarbror åt devonungar. I bilden visar han var devonöron skall sitta.

#7 Så vackra småpyren!

Det blev inte som jag tänkt mig, för jag hade ingen aning… Det blev bättre….

Jag var en fundersam och tveksam men mycket nyfiken kattspekulant eller inte "bara"katt utan specifikt cornishspekulant för en sådan skulle det vara om jag överhuvudtaget skulle ha någon katt….. Jag hade sett en alldeles underbar bild på en cornishkattunge något år tidigare och blivit sugen. 

Jag bokade en tid hos en uppfödare i närheten, som jag hittat på nätet. Hon hade då flera kullar på en gång. Så jag hade många katter att titta på. Belv väldigt intresserad…., men visste inte om jag skulle ha en hona eller hane. Uppfödaren föreslog en hona eftersom jag ju haft en valpkull och kanske också ville ha en kullkattungar… (inget jag överhuvudtaget tänkt på)

Efter lite funderande (hon sådde ett för där), blev det en liten sköldpaddsfärgad hona. Jag var mycket orolig innan hon flyttade hem. Ville jag verligen ha en katt!? och vad har man en katt till. Jag GILLAR ju hundar???

Men så kom hon hem, och allt var klart! Självklart gillar jag katter speciellt cornishar (fast jag har ju inte haft någon annan sort).

Vilket sällskap vad roligt, vilken personlighet… men ändå lättvindigt med kattunge (jämfört med hundvalp) så lung sällskaplig och söt.

Det gick några veckor (4-5) innan jag började tänka på en kompis till min Misa. Denna gång visste jag att jag ville ha en vit hona, fråga mig inte varifrån jag fått den idén men en vit hona skulle det vara…

Självklart hittade jag en sådan unge till salu efter bara någon veckas letande, min Tindra!

Jättekul!! med två katter två nästan jämåriga honor av samma ras, MEN med helt olika personligheter.

Det var kanske inte lika lätt att vara matte till Tindra, nu flög saker i golvet hela tiden och katten flög också ,eftersom Tindra tillhör den inte ovanliga sorten flygande cornish…. Men så roligt……

Jag har nu liten uppfödning (har haft tre kullar), inga nya pågång inom de närmaste åren dock…… 

Nu har jag tre cornishar Tindra hennes son Cello och så min förste hankatt gullgrisen Blaui,  alla tre är kastrater nu.

Nu väntar vi på en til…,l en av Cellos söner

Så nu är även jag en omvänd hundmänniska.

#7 Vilken härlig bild

Nej, eftersom jag inte haft katter tidigare var jag rädd innerst inne in i det sista att jag skulle tröttna eller visa mig inkapabel att ta hand om katter, att uppgiften skulle bli mig övermäktig. Jag läste nog på för mycket och fortsatte efter att katterna kommit för att hålla mig à jour. Det blev så enormt mycket bättre än vad jag hade väntat mig, trots en del besvikelser (en av katterna hade med sig ringorm hem vilket smittade den andra katten, som också utvecklade foderallergi vid 2-3 års ålder). Det hade kanske gått ett halvår då jag visste att jag ville sätta min egen prägel på rasen och sikta på avel. Sedan gick det ytterligare mer än fem år innan min första kull föddes och nu bakar min älskade Tamsin uppfödningens andra kull.

Det blev mycket bättre än jag tänkt mig. Köpte min första Cornish efter det att min huskatt dog. Ett liten svart hona blev det. En helt underbar liten varelse, som efter ett tag ville ha en kamrat. Så kom Cornish nummer två till mig. De var inte bara katter. De blev två kamrater till mig.

Sedan blev det utställning och uppfödning, men det är en annan historia

Jag köpte min första cornish som sällskap hos oss men att hon skulle gå i avel under vad som kom att bli min mentor. Ångrar inte en dag att jag fick dem här underbart lockiga individerna i mitt hem! Blev inte som jag tänkt mig då jag inte tänkte bli uppfödare men som så många andra så blir det ju sällan som man tänkt.

Anledningen till att det blev cornish är att jag ända sen jag var väldigt liten förundrats över dem vackra katterna, min storasyster lovade mig en när jag gick ut nian men fick ingen o blev grymt besviken då ;) Sen när jag blev lite äldre och började jobba som dagmamma så mitt andra dagbarn jag fick var dotter till en cornishuppfödare! Ödet!! Fick träffa deras ljuvliga små varelser och vart mer besluten än någonsin. Fick hjälp med att hitta en liten dam i Södertälje och även skjuts att hämta hem lilla flickan när det vart dags. Blev sämre i min allergi då jag hade 3 huskatter också sen tidigare och tillslut var dem tvungen att flytta. :( Däremot klarar jag rexarna såpass bra att jag kan ha dem och det är underbart! Tom när det var två kullar här hemma med 14 katter totalt så behövdes inte ens medicinering varje dag.

Jag hade tänkt mig en Cornish men blev avskräckt tack vare uppfödare på den här sajten när det blev aktuellt att skaffa en. Det blidde en huskattunge i stället. En helt underbar liten krabat.

#13 Så du blev med katt till slut. Vad kul. Lycka till med den lille.

För mig.. hm. Ja. Jag och mitt ex hade en huskatt tillsammans och ville ha en kompis till henne. Jag hade sett en oemotståndlig liten herre från S*Spotless och sagt att en SÅN vill jag ha!
Det var dock dåligt med pengar i kassan, men precis när lilla Puck fötts så damp det ner en trevlig summa pengar hos oss. (efterskott på dåvarande tillfällig pension för sambon.) Så vi åkte och hälsade på Angela och hade sagt att vi inte hade bestämt oss än för vem vi ville ha. Men mina ögon drogs till Puck. Hennes underbara teckning. Som om nån spillt choklad över henne. <3 Sagt och gjort, hon blev vår. Min kärlekskatt.

Väl hemma tog det en 4 månader innan de accepterade varandra dock. Så just det blev väl inte riktigt som vi hade tänkt oss. Dessutom separerade jag och sambon, så han tog huskatten som trots allt mådde bäst av att vara ensamkatt, och jag tog Puck. (Som hade bestämt sig för att vara min katt.)
På den vägen blev det. Jag träffade ny herre som fick både mig och Puck. Snart kom Jade också cornish, och förgyllde våra liv.
Och för 2 veckor sen flyttade Moira in. En liten devon-hona som vi har på foder.

Det kanske inte blev som jag tänkt mig, men som jag önskade. :)

#18 Tycker du har fått det toppen.

Catwoman,lycka till med din fina kisse.Ni kommer att få det fint tillsammans.Hjärtat måste alltid få tala när man köper katt, och det *felet* begår jag ofta.Jag håller med dig om att det är hårt här på forum ibland.Men alla är inte sådana och det är bara att undvika dem som inte har kattuppfödning som hobby, utan tar det  som ett krig som man måste vinna med alla medel.

Har alltid älskat katter först blev det en underbar huskatt. Men kände att det är en rex är det som saknas i mitt liv. Då underbart snälla Camilla bor i närheten har jag fått hälsat på och gosat med hennes underbara rexar. Sedan på utställningen som var i Umeå iår, så hade hon katten för mig och det stämmer verkligen ända ut i fingerspetsarna, så nöjd det kunde verkligen inte bli bättre.

Nu är även min tvillingsystern fast och är halvfodervärd åt Camilla och snart ska vi äntligen skicka in stamnamnsansökan och vår dröm kommer snart bli sann, uppfödare. Men först ska vi få äran att ta hand om foderkullen som vi längtar till!

Måste verkligen säga att cornish rex är en lätt flörtad ras, för jag har haft flera som har varit på besök som funderar att skaffa en cornish för de är verkligen kära i rasen. Eller så är det så att Elmer och Tilla är så vackra och snälla. Men jag tror på båda!

#25 Det är som min pappa brukar säga.
Han är inte så jättekattkär av sig. Men när vi fick Puck så tyckte han när hon låg i hans knä och spann. "Ska vi någongång ha en katt, då ska det vara en sån här."
Och inte blev det ju "bättre" efter Jade heller. Speciella katter är det ju. Så pappa är superkär i både Jade och Puck. (Jade brukar inte vara sen att gosa med honom heller. Gärna sitta på hans axlar och nospussas och trycka ansiktet mot hans osv. )Och kanske också snart Moira då. ;) (Iaf mamma uttryckte idag när hon fick träffa henne för första gången att hon var ju sååå söt.  Tror de börjar vänja sig med vårt val av lite "annorlunda" katter.  )

#25 Du är så snäll!!! Jag är er evigt tacksam både dig och din syster att ni öppnat era hjärtan och dörr för Elmer och Tilla!! Bättre hem kunde dem inte få!

Njaee… Jag kan inte direkt säga att det blev som jag tänkt mig. Samtidigt får man missförstå mig rätt - Tamlin är mitt hjärtegryn som jag inte skulle byta bort för allt i världen.

Men, jag som väntat mig en livlig om än egen katt, fick en soffpotatis. Jag, som valt en frisk, vuxen katt (för att slippa tonårseländet) fick 1,5 år senare chockbeskedet att han var sjuk i en sjukdom jag aldrig hört talas om (HCM). Och plötsligt var det inte lika enkelt att skaffa kattvakt tex, för vem som helst vänder inte talibanen på rygg och stuvar mediciner i honom…

Å andra sidan, jag har aldrig ägt en katt som sover nära nära under täcket förut, aldrig en så klurig och teknisk katt (Tamlin vet mycket väl hur knappar fungerar så ibland skapar han diskokänsla genom att tända och släcka mitt i natten. Och det var mycket bättre än väntat. Och han river aldrig lägenheten i småbitar, vilket jag väl nästan förväntat mig. Så på det stora hela, är jag inte alls främmande för fler rexar så småningom. Även om jag just nu undrar om det finns friska katter i världen. För nu har han dragit på sig något annat än hjärtat (för det scannas oförändrat) och ligger inlagd på sjukhus. Men på det stora hela är han en bättre kamrat än jag förberett mig för.

Näe det blev inte alls som vi hade tänkt…

…det blev mycket mycket bättre :D

Vi började med en omplaceringskatt och skulle absolut inte ha två katter. Efter ett halvår skaffade vi oss våran andra katt - en kattunge, några månader senare skaffade vi en annan omplacering till min mamma, men denna katt kom att bo hos oss också efter ett tag och det är vi så glada för. Av en händelse så skulle vi sen bli fodervärdar till en liten tjej som var ett halvår gammal för att få glädjen att få se kattungar växa upp, men det slutade med att vi tog över henne helt och skaffade stamnamn istället.

För oss är livet med katt det absolut viktigaste. De lär oss så mycket om oss själva och om hur katter är. De ger så mycket glädje… och visst en del sorg också när de är sjuka, men som TamlinsMatte säger: man vill inte vara utan sina älsklingar. Att få förmånen att lära känna så olika kattpersonligheter och följa deras liv är en gåva. För oss går alltid kattägandet före kattuppfödningen, men det är också en förmån att se våra telningar hitta "sin" alldeles egna familj som de får trygghet och kärlek av och som de i sin tur ger kärlek och glädje till.

Att leva sitt liv med cornishar är som Askungen säger: "alldeles underbart", men det som gör att man älskar dem så mycket är också det som man hatar dem för, som när man har jättebråttom till bussen och det sitter en katt på axeln som vill tokgosa och frisera ens hår, eller då man tappar ett glas på golvet som går sönder och man har en cornish som absolut vill trampa mitt i allt glassplitter, eller då man för tjugonde gången har lyft ner dem från köksbänken när man står och lagar mat och de hoppar upp på andra sidan igen för tjugoförsta gången, ja listan kan göras lång ;) Man har aldrig tråkigt med en cornish och man har alltid en lojal följeslagare som tröstar en när man har ont eller som glädjer en med roliga påhitt när man är ledsen.

Rolig tråd det här eftersom den riktar sig till de som inte är uppfödare men som köpt en cornish till sällskap. (Obs inget negativt menat)

Tror de flesta uppfödare köpt sin allra första rex just till sällskap. Så var det för mig också. Tycker det skulle vara underligt om man var så kallhamrad att utan att kunna eller känna till rasen direkt säger att jag ska bli uppfödare och köper en rex för att starta uppfödning med.

Kankse är jag naiv, men visst är det kärleken till rasen, kärleken till en viss liten underbar cornish rex däribörjan som lagt grunden till uppfödningen?

I mitt fall hade jag inga uppfödarplaner alls. Som kattallergiker var jag bara så helt fantastiskt överlycklig över att kunna äga en liten underbar rexfröken och pussa på henne hur mycket som helst utan att bli sjuk. Att hon blev som en ny människobebis för mig i princip gjorde väl att hon troligen blev världens mest bortskämda rexdam. Ja det är hon fortfarande min älskade Tittio som snart är nio år nu. Första sommaren kostade hon oss lika mycket i veterinärsvård (självrisken) som inköpspriset… och nej hon var inte sjuklig när hon kom eller så  utan hon smet ut ( små fyraåringar som inte lärt sig att stänga dörrarna) och blev biten av grannens otäcka (förlåt…) katt. Infekterad kattsvans kan vara rejält svårbehandlat fick jag lära mig. Efter det har hon inte varit sjuk en enda dag min underbara lilla stammoder  Att jag blev uppfödare beror helt på pepping av Tittioos uppfödare. Hon trodde på mig och Tioo där i början och det var mycket uppskattat. Jag blev biten (bildligt talat) och älskar fortfarande rasen och cornishfolket.