Jag hade sålt honom. Det är lätt för mig att säga, men jag hade gjort det. Han kanske till och med kan hjälpa deras andra katt på traven med att lita på människor. När den katten ser hur Tamlin umgås med folk kanske den förstår att människor inte är farliga. Den katten är troligen inte blyg mot katter utan mot människor. Den behöver umgänge.

Om du tror att de kan erbjuda Tamlin ett gott hem och om du känner att dessa personer är bra så kommer du väl ändå att kunna hålla kontakten med katten?

Jag hade inte sålt honom. Vet hur gärna du vill att pojkarna ska få hitta sina nya hem men när allt inte känns 100% rätt så tycker jag man ska avstå. Så har jag gjort och visst, jag sitter ff kvar med två pojkar också men vet att rätt hem kommer att dyka upp och då känner man inte det minsta tvivlet öht! Även om det är ens hjärtebarn. Man måste följa sin magkänsla och är det något som gnager så är det nog inte rätt hur bra hem det än kan tänkas vara.

Jag har bara en liten undran.. (jag håller nog med Twiggie i denna fråga) Om man nu håller på med uppfödning, och naturligtvis vill man att katten ska få ett bra hem, Men om nu avståndet till den man säljer till är det som säger nej… Man kan ju inte räkna med att alla man säljer till bor i närheten, och om du nu har bestämt att sälja pojkarna, så måste ju hemmer före avståndet till hemmet vara mer avgörande, För om man säljer katten så äger man inte den längre och om nu en som bor nära skulle få för sig att flytta? hur gör du då?

Det jag menar är att om det "bara" är avståndet som gör att du inte vill sälja så ska du kanske inte sälja den katten alls i och med att du har knutit an så starkt att du inte helst vill släppa den

#2 Kan bara hålla med om att lita på magkänslan, det blir lite så när man bor med avstånd. Har precis själv skickat iväg en katt till Malmberget och det är ju inte nästgårds precis härifrån heller… men magkänslan var toppennär de kontaktade mig, och när de sedan hämtade Daddy så kändes det bara så rätt (t o m  min make sa det och han har väl inte direkt varit engagerad i varken det ena eller det andra…)

Samtidigt som #1 skriver kan han kanske locka fram den andra lite mer…

Sen är det bara du och ingen annan som kan bestämma vad som ska ske…

Jag skulle våga sälja ,särskilt då hon visat så starkt intresse under en längre tid.Om du ska vara uppfödare så kommer i bästa fall dina kattungar att spridas som små blomfrön och sätta rot lite här och där.och .Alla kan inte stanna hemma även om man tycker aldrig så mycket om dem.Jag har sålt till England och har bra kontakt med de uppfödarna.Likaså har jag haft ungar som flyttat till norra Sverige,södra Sverige,Norge,Danmark och Finland.De flesta har jag kontakt med ännu,och av vad jag förstått har katterna det bra.Så oroa dig inte,det är normalt att *barnen* flyttar hemifrån.

Jag är nog lite av en mittenåsikt här. Generellt tycker jag att en dålig magkänsla är ett no-no när det gäller kattköpare. Men sedan skulle jag nog inte få en dålig magkänsla av den situation du beskriver och det är för mig skillnad på en dålig magkänsla samt en tveksamhet som beror på rent känslomässiga skäl snarare än förnuftsbaserade. Jag tror att katten kan få en ypperlig livskvalitet med sin blygare vän och att de kan få stor glädje av varandra - men vill du inte sälja, gör inte det.

Jag kan förstå oron för att Tamlin är gå-påig och kan skrämma en nervösare katt. Och så kan det säkert vara i början. Min Tamlin är den blyga härhemma, och när han introducerades till min lilla flock som då fjärde katt frågade jag mig själv både en och två gånger om jag verkligen varit så snäll mot honom. Han såg ut att vilja sjunka genom jorden när flocken först fräste av honom, och nästan ännu mer när min människoblyga kisse med glädje kastade sig över honom för att leka. Längst in under soffan låg en skrämd rex med en svart ungkatt nafsande i öronen. Och så fort han försökte sova kom en av de andra och mer eller mindre la sig på honom. Försökte han äta talade nummer fyra om att han skulle vänta på sin tur.

Nu låter det som att jag ska avråda dig från att sälja, och jag skulle säga att det är raka motsatsen. För jag levde ganska snart i ett fridfullt hem. Tamlin förstår faktiskt kattiska och lärde sig att den lilla svarta ville busa, att den andra tjejen ville mysa och att den tredje definitivt hade första tjing på allt ätbart och att det fanns mat kvar när han slutat. Tamlin har blivit en tuffare katt, och numera finns bara den högrankade katten och Tamlin kvar i hushållet. Dessa två trodde jag aldrig skulle kunna mysa tillsammans (och tolerans duger ju gott om man har flera katter), men de ligger faktiskt nära nära på diskbänken numera - och när en varit borta hos veterinären, går den andra som en osalig ande.

Om allt känns rätt, och du faktiskt bestämt dig för att sälja din Tamlin - då tycker jag nog inte att avståndet ska bestämma.

Hmm … får en känsla av att du förälskat dig i lille Tamlin… Har råkat ut för samma med några av mina kattungar… och de hittar aldrig några hem … De blir liksom kvar.

Annars finns det inget i din beskrivning av familjen och den andra katten, eller avståndet som skulle ha fått mig att inte sälja till dem.

Men är det något ospecifikt i din maggropskänsla utöver vad du beskriver skulle jag ha lyssnat på den ändå, men det kan ju också vara just så att inget hem är "rätt" för din Tamlin

Skulle jag gå efter hur det känns att skiljas från dem skulle ingen av pojkarna lämna mig, så vad det gäller den känslan vet jag att det bara är att bita ihop, ge sig en spark i baken och "get over it". Inte lätt men det GÅR. Dessutom vill Pandora att de flyttar.

Att Tamlin skulle kunna hjälpa den andra katten att blomma upp var intressant. Det skulle vara underbart om det hände!

Men vad gör man om det inte händer? Hur har ni som sålt på stora avstånd hanterat det när det inte funkat? (Eller om det aldrig hänt, vad har ni haft för back-up plan?)

Min magkänsla säger mig att jag skulle bahöva träffa och prata med henne igen. Sitta ner med en kopp och bara surra. Dags att ringa…

#9 Det har gått bra överlag,och varför oroar du dig för något som inte hänt? Det räcker väl att göra det om det visar sig inte fungera?Jag har alltid i alla år haft en plan B och det är att hjälpa till med omplacering.Men i första hand är det kattköparens ansvar och det säger jag också till dem.Man kan inte ta ansvar för allt och alla,det är som att omyndigförklara folk eller vara en morsa i förlängningen

…och hon känns så RÄTT! Det fanns inte tid att träffas och prata så det fick bli på telefon. Hon hade också tänkt i "tänk om" banorna och gjort back-up planer, hon… Nej, det känns så bra det här. Jag har sagt ja. Nu måste jag bara lyckas få en besiktningstid innan tisdag!

# 11 Kör hårt! Jag är nästan säker på att det är Rätt om det känns så rätt. 

#10 Jag kan bara inte låta bli att bry mig om vad det får för konsekvenser för den andra katten.
Jag vill veta att mina köpare är människor som tänker efter om saker de med.
Jag vill inte lämna en av mina katters avkommor hängande i luften ifall det skulle uppstå problem.
Kanske är det att vara extra-morsa men jag vill att de ska få långa lyckliga liv vart de nu hamnar. Kanske är jag för mjäkig eller överbeskyddande i dina ögon, men jag är den jag är, och är där jag är i den här punkten i livet… Det hindrar mig inte att söka råd från andra, men jag kan bara agera utifrån vad som känns rätt för mig.

Tack och lov har jag kommit till en slutsats nu =) Tack allihop för att ni varit så bra bollplank!

#13 Lycka till!

#13 Det blir säkert bra! Lycka till!

Det är till slut bara du själv som kan bestämma hur du ska göra. Det är hur du känner som gäller

Va roligt att du hittat ett hem till Tamlin som känns rätt!

Pontus flyttar ju till Malmö om ngr veckor och kommer pendla lite fram och tillbaka så om det absolut inte funkar så kan han ju alltid få skjuts hem med honom. Han har även möjlighet att ha honom hos sig där ett tag om det skulle gå illa.

Nu tror vi båda att det kommer gå superbra! och sen får han ju en kullsyster i samma stad om ett år.