Ja visst är det med blandade känslor man låter ungarna flytta.

Jag måste bara få tala om att ni uppfödare är fantastiska och modiga som gör det ni gör så att vi som vill bli kattägare får möjlighet att köpa katter av er!!! Måste vara en lång och delvis smärtsam process att "bonda" med kissarna, lära känna deras personligheter och göra dem trygga med er kärlek…för att sedan låta uppgiften övergå till någon annan All heder och stort tack!

Har ju bara hunnit med två egna kullar och ur dem är det bara 4 som flyttat men jag har gråtit för varje liten individ! Förstår att känslan aldrig går över hur orolig man är hur det ska vara i det nya hemmet, kommer dem nya ägarna att älska dem så ovillkorslöst som man själv gjort?! Man ger ju av hela sitt hjärta till kattungarna för att dem ska känna sig älskade och växa upp till små starka individer och sen när dem flyttar så hoppas man ju att dem i deras nya hem ska klivat ut lite kaxigt o kavat o få deras nya mattar o hussar helt på fall! ;)

Jag har inte haft många kullar jag heller, men jag känner igen mig så väl i det du säger, TS. Jag blir nojjig och orolig, men sen finns det ingenting som är så härligt som att få rapporter från katternas nya hem och få veta att kattungarna mår bra och är älskade.

Jag tror att de flesta uppfödare reagerar när kattungarna ska i väg. Den uppfödare som inte reagerar är nog ganska kall och bryr sej nog inte så mycket om hur det går med kattungarna sedan heller.

Jag har skilt mig bara från en enda kull hittills, men saknar ungarna ännu. Och skriver under allt som skrivits här förr.

Hade dock en sådan jäkla tur att två av tre kom till ett hem var jag vet att de blir bätre omhändertagna än hos mig - och med den tredje är den ända oron, att lillkille blir en total despot - ägarna avgodar honom, och han utnyttjar tillfället lite.

Jag har en till oro: Vad om det händer något, eller om ungen ändå (trotts alla tester och planeringar) har något fel? Hur klarar nya ägare situationen?

Har bara haft en cornishkull och oj vad jag minns den ångesten!!!! Hur kunde jag släppa iväg mina små telningar till helt främmande människor??! Skulle de få samma kärlek och uppmärksamhet som vi gett dem och få vara som barn i de nya familjerna på samma sätt som vi låtit dem vara??! Zsarorna skulle ju ha Winnie så det var ju lugnt, de kände jag ju och visste att hon skulle få det fantastiskt bra *ler* men Aki och Wapi!????? De skulle ju flytta så långt oxå.

Aki fick ett underbart hem där han kallades Buster men fick senare flytta vidare till nästa härliga hem där han idag heter Moritz och delar hemmet med Jonas från Rexjen.

Wapi, vår lilla lyckost som var mer död än levande när han föddes, fick ett underbart hem hos LovasPetra där han idag heter Wiggo och delar hemmet med Lady Lova och numera även Alice.

De kunde inte fått bättre hem och relationen jag har med mina kattungeköpare är jag så glad för! NI är underbara! Tack för alla bilder och berättelser ni skickar och för att ni ringer eller skriver så fort ni har en fundering. Jag är ju här för ER!! :D

Nu planerar jag ju för nästa kull och redan har jag börjat få orostankar … funderar på om jag verkligen kommer att klara denna ångest igen …. Jag trodde bara att det var jag som var galen så tack, Mobackens, för att du sätter orden på pränt och visar att jag inte är en ensam "galning" …. *ler stort*

Har min 8.e kull här hemma nu och det är fantastiskt hur man knyter an till varje unge varje gång.

Jag känner igen mig i känslan när bebisarna ska flytta, men jag brukar vid det laget ha etabelerat en sån kontakt med det nya hemmet att jag känner mig ganska lugn för att det kommer att gå bra. Sedan är det min tro och upplevelse att kattungar som är någonstans mellan 12 och 16 veckor behöver mer än vad jag kan ge. De behöver komma ifrån mammakatt och få ett eget hem. Självklart saknar jag dem alla och blir så glad av några rader eller ett telefonsamtal som berättar hur det går.

Visst kan det gå snett, men jag har haft tur hittills och i princip bara haft goda erfarenheter.

Mina erfarenheter är precis lika Ankis (#8), när de blir stora så behöver de mer än vi kan ge dem och då är det de nya ägarnas tur att överösa dem med kärlek. Men visst är det en pina varje gång när de ska till att flytta, jag gråter en skvätt men vet innerst inne att de kommer att få det jättebra i sina nya hem och det ger ändå en viss lindring. Men själva separationen är väldigt tuff.

#8 och 9. Skriver under allt som ni sa: Den ända ungen, som har haft lite jobbigt är den, som blev här hemma.

Hon blev helt häpen,när hon plötsligt hade inga syskon att leka med - och inte fick "sitt eget hem". Det är inte så himla lätt att hitta sin plats på hemmaplan - speciellt när det finns en äldre hona, som har märkt att hon kan skrämma lillusen.