De kan nog försvara sig. Bland annat för sin snabbhets skull och de kan bli riktigt förbaskade när det behövs. Här hemma har skogisarna väldig respekt för cornisharna. Sedan måste jag säga att de huskatter jag haft och har nu har ett helt underbart temperament både hemma och på utställning

Jag känner en rex med alla försvar intakta… Jag vet det väl eftersom jag normalt är den som utsätts för hennes ilska, av människor då. Jag är inte elakare än de flesta då, men jag kan tänkas ha med mig FI nr 1. Det spelar ingen roll om fi är med eller inte - han kan finnas och det räcker. Jag betraktar denna katt som en aning tokig men har fått berättat att detta är en go och glad familjekatt som gärna ligger på bröstet… så jag antar att det är en normalt trevlig katt fast hon avskyr andra katter som pesten och jag äger den allra värsta av dem. Hon fräser, morrar och slår andra katter på käften - inklusive hushållets egna om de kommer för nära… Så när det kommer an på försvaren tror jag inte att något hindrar att hon är utekatt. Värre är det med storleken då. Hon är plutt även för att vara rex (under 2 kg vid 10 års ålder) så andra katter verkar ha svårt att ta henne på allvar. Man kan nästan se dem fnysa när hon attackerar. Min store huskatt - FI nr 1 - är normalt inte den som är den utan helt frankt brukar klå upp uppnosingar, men när Saga anfaller ser han mest bara paff ut. Ingen tar Saga på allvar… Och tur är väl det, för attans vad stryk hon skulle få.

Det viktiga är väl inte hur våra katter beter sig mot oss, utan hur de hanterar andra katter. Till och med hjärtsjuke Tamlin kan försvara sig om det kniper (mot en hund som bara inte gav sig) även om jag mer tror att han rusar hem. Nu gick han förstås inte så långt i torpet (Tamlin var aldrig utom synhåll) på somrarna, men nog hanterade han mötet med grannkatterna på ett någorlunda sansat sätt i alla fall. Han fräste och gick in.

Den katt jag absolut inte i min kattägarkarriär skulle ha velat se på egen tass är för övrigt en utomhusfödd huskattshona. Hennes vett var tämligen obefintligt, och räddningen att andra katter verkade tro att hon var en bebis… Hennes signaler och "samtal" med andra katter verkade det vara något galet med, som att de talade olika språk eller så. Nåja, där är väl den springande punkten. Katter som kommunicerar väl med andra djur har jag inget emot att släppa ut om boendet tillåter. Inte i ett villaområde eller lägenhetskomplex - men på landet där det farligaste trots allt blir räv och den egna bilen.

Jag har läst etologi och är väldigt intresserad av just beteendevetenskap både i djur- och människosammanhand. Något bland det första men lär sig (om man inte snappat upp detta redan innan) är ren basic-fakta. Instinktiva beteenden så som parningbetéenden, försvarsbetéenden och jaktbetéenden är s. k. konservativa egenskaper. Dessa går varken att avla bort eller "radera från hårddisken"

Vissa rent fysiska egenskaper som lång päls, korta ben eller kort nos kan göra att djur får svårt att försvara sig, jaga och beté sig naturligt, det kan diskuteras, men jag anser inte att cornish rex är en ras med fysiska egenskaper som förhindrar ett naturligt betéende

(sen är jag kluven till att låta en katt gå lös ute om man inte har de optimala förhållandena (dvs. bor låååååångt från trafikerade vägar och andra lösgående katter som kan sprida sjukdommar och parasiter till de egna katterna)

Det är en intressant fråga

Tror inte Cornish Rexar är "snälla" katter, min 10-åriga honkastrat Emma som är det blygaste som finns brukar få gå ute under uppsikt i sommarstugan. Hon jagade bort en fertil vildkattshane som är stor som ett hus Han brukar annars ALDRIG komma fram när vi eller katterna är ute, han är mycket skygg! Nu tänkte han sig nog inte för och Emma var ute, det blev en hiskelig fart på både honom och Emma

(…och ja, vi bor så Emma, gammeltanten, kan vara ute och strosa själv. Två-tre bilar går förbi och så är det den där hankatten, han kommer inte så ofta nu för tiden )

Våran cornish är supersnäll, även när det gäller kloklippning och bad.

Hade helt underbara huskatter tidigare, men kloklippningen var en riktig pärs.

Min hypotes är att raskatter över lag blir snällare i all hantering eftersom uppfödarna lägger ner mycket tid på dem redan från början. Kan det stämma?

Fast jag tror snarare att det du beskriver hos många huskatter, det här med att de är "opålitliga", biter utan förvarning och liknande, är en ren beteendestörningar som kommer främst av att många har separerats från sin mamma för tidigt. Det har "avlats" på dåligt temprament samt månag gånger hög inavelsgrad, främst från "bondgårds-katter". Så nej, jag tror inte att CRX är "snällare" än andra katter, bara att djur som man avlar medvetet sunt och på bra temerament ger trevligare och stabilare individer. Det blir inet samma lotteri som hos en huskatt du inte känne rtill bakgrunden till.

Då det gäller mina katter vet jag att det inte skulle ha några som helst problem att kasta sig in i ett slagsmål med en anna katt om de var ute och kände att någon inkräktade. Sen är ju den något klena pälsen ett ganska klent skydd men nog skulle deras instinkter slå till. Däremot kan jag säga att åtminstone 3 av mina katter är allt annat än "street smart" då det skulle söka sig till människor direkt. Och snart skulle det säkert vara hos någon som tyckte att de kunde ta med dom hem istället… Sen vette tusan om de skulle vara rädda för bilar heller men det har nog mer att göra med att de är uppvuxna i en skyddad verkstad och inte behövt "lära sig" att vara rädda eller ha respekt för saker.

Kuriosa: För en 15-20 år sen var CRX inte alls ansedd som en "trevlig ras". Speciellt inte på utställningar, många assistenter vill inte ens bära dem osv. Vad jag vet fanns det då en hane i avel som ansågs mycket snygg men som hade ett risigt temperament som han dessutom nedärvde. Det tar tyvärr bara en generation att få in ett dåligt temperament men kan ta mycket lång tid att avla bort. Bra exempel på detta hittar man t ex på hundrasen Collie. Tidigare var detta en av de mest stabila och trevliga hundraser som gick att tillgå och de blev enormt populära speciellt pga "Lassie" och dess goda egenskaper. På 70-talet togs en tysk importhane in som matadoravlades för han var så snygg. Kruxet var att han hade dålig menatlitet och man kan se tydligt på gamla mentalitetstester att efter hans inträde i aveln så störtdök Colliens resultat. De blev skotträdda, mer aggresiva och fegare.

#6 Ligger en hel del i det du skriver

Personligen tror inte jag heller att mina katter skulle ha problem med att ge sig in i ett slagsmål och försvara sig, det ser jag ju även då det kommer nya katter i hushållet. De blir verkligen instinkterna som tar över.

 Jag tycker att det är okej att en kastrerad katt får gå ute under hyfsat säkra förhållanden, tex i en trädgård.

Det är mycket möjligt att det är så att vi pysslar om våra raskatter så mycket ändå från födseln och därför får katter som är lätthanteade vid skötsel osv. Men jag tror även att arvet har bestydelse och hur mamma katt uppfostrar sina ungar.

Om vi ser på rasen Ragdoll, så låter ingen av de uppfödarna eller de andra "ägarna" ha sina katter utomhus för de hävdar att de inte har någon bra försvarsmekanism kvar. De är ju kända för att vara extremt följsamma och "lätthanterade". Vad jag förstår med de katterna så handlar det inte bara om att man avlat bort de fysiska egenskaperna för ett bra försvar. Visst de har längre päls, men annars har de ju både sina klor, tänder och sina naturliga sinnen kvar.  Om detta är sant så stämmer ju inte tesen att det inte går att avla bort ett instinktivt beteende. Vet någon mer?

Personligen tror jag inte att det går att avla bort själva grundinstinkterna hos något djur. Vi parar oss, äter, sover och slåss för att överleva. Däremot förändras villkoren runtomkring och då även behovet av att "hävda" sig. Men jag tror att det är individuellt hur starka dessa drifter är och att man på visst sätt kan styra det via selektiv avel.

Det är många kloka tankar som framförs i den här tråden. Särskilt sista stycket som Josephine skriver är tänkvärt tycker jag, samt det som Twiggie säger om att instinkter är konservativa egenskaper.

Någonting jag tror att man som uppfödare kan påverka mycket är benägenheten hos våra katter att låta instinkter ta över dem. Där tycker jag nämligen att mina katter skiljer sig från katter som kort och gott inte är resultatet av avel utan av frispringande katter/parningar. T ex detta att de inte hugger mitt i gos eller när de klappas på magen. Ingen av mina katter har heller bitit eller klöst mig trots intensiv stress, t ex då jag varit tvungen att hålla fast dem i obekväma och smärtsamma situationer (blodprov, HCM-screening, medicinering etc). De kan låta, gnälla och spreta men gör inte aggressiva utfall. Nu kan jag dock mer begripa och tolerera det hos högfertila hanar, t ex på utställning. Det är hursomhelst detta jag tror är en följd av både arv och miljö.

Jag har fött upp en hona,S*Djäknens Osumi Geisha, som jagade huggormar på ägarnas tomt,och när hon fångat dem och dödat dem delade hon upp dem i bitar…Hon skrämde bort hundar också..Däremellan låg hon i barnens knä och spann.Vilken tej!Så rädda, nej det tror jag inte!

#6 Jag vet nog vilken hanne du syftar på,han var svart,med en suverän profil..Ägarna brukade dra lott om vem som skulle ta fram honom och den som förlorade åkte på den uppgiften!

Kan ju bara slänga in att min Idril kan bli ett riktigt monster mot katter om än inte mot människor när någon hotar henne och hennes revir.