Jag är precis som du tveksam till att sälja en unge till en familj där den blir en ensamkatt, men jag har gjort det och kommer nog fortsätta göra det om jag skall ha fler kullar.

Jag har informerat köparna mycket om att cornishar trivs bäst med sällskap att de behöver mycket stimulans o.s.v.

Orsaken till att jag sålt dem till dessa familjer har varit att familjerna varit  så otroligt trevliga och också att någonstans måste man ju få köpa  sin första katt!

Av de ungar jag sålt som ensamkatt så har den första fortsatt vara ensamkatt, hans matte var/är hemma väldigt mycket, han fick gå på halvmilspromenader var och varannan dag. Nu har han fått en hundkompis. Han är nu drygt två år och verkar må väldigt bra

Familjen som köpte den andra kattungen blev så förtjusta i sin lilla tjej så efter ett halvår skaffade de en kompis till henne, en cornishkille. Så hon är inte ensam katt längre.

Det tror jag är det vanligaste fenomenet, en ensamkatt blir inte ensam så länge

När jag köpte min första katt så hade ingen större tanke på att skaffa en till, i alla fall inte det närmaste året. Nästa katt, Tindra, flyttade hem till mig knappt två månader efter den första.

 Jag är väldigt tacksam att jag fick köpa min första katt, en ensamkatt trodde jag, men som vi alla här vet så är cornishar beroende framkallande.

nu är jag inte uppfödare men har stor erfarenhet av cornish som ensamkatt. Vilket jag inte skulle rekomendera. När jag separerade från mitt ex hade vi två katter, Puck och en huskatt. Huskatten trivdes bättre ensam så hon fick följa med mitt ex medan Puck, som var och är min katt både till själ och på papper, stannade hos mig. Som ensam blev hon snart odräglig faktiskt. Hon jamade konstant, dag som natt, hon rev papper och bet på det hon kom åt. Ingenting jag gjorde hjälpte hennes ensamhet.. Jag försökte aktivera henne, leka med henne, men nej.. så snart jag var utmattad så började hon igen..

Så fort jag flyttade ihop med min nuvarande så skaffade vi ytterligare en rex, för Puck's skulle faktiskt. De blev vänner på 3 dagar och efter det var Puck som förbytt. Lycklig katt, kan man säga. ;) Numera river och biter hon sällan. Ibland nattetid då hennes älskade vän, Jade, sover som bäst och Puck är uttråkad. Då kan hon göra allt för att väcka oss och Jade..

Fast det som får mig lite undrande till idén om att rexen inte kan vara ensam - är den stora övervikten av katter i behov av att vara ensamma som omplaceras. Alltså katter som varit med andra men som "skulle må bäst av att ha ensam uppmärksamhet". Hur går dessa resonemang ihop (det är trots allt ofta uppfödare som skrivit dessa annonser… har inte gjort någon undersökning så jag kan ha uppfattat fel). Det går inte ihop med min erfarenhet av rex eller katt öht, men så har jag alltid levt med en liten flock (har två kvar och det känns ytterst få) och de har aldrig fått prova.

Jag känner en katt, min mors, som inte skulle sakna de andra katterna om de försvann då hon håller sig så långt ifrån andra katter som möjligt. Och dessutom en välmående ensam rex som fyller 10 år i år. Men å andra sidan betraktar jag båda dessa som "jobbiga" även om de är psykiskt stabila. De är bara så oerhört intresserade av människor att jag skulle finna det enerverande. Men så lever jag ju då med flock istället… Men det är kanske det som ägarna måste förstå. Att katten blir orienterad på att bara umgås och socialisera med människor.

Vi har en ensamkatt (fertil foderhane). Planerar dock för cornish nummer 2 så fort han blivit kastrerad. Vissa gånger kan man bara inte ha katten med, som när vi lägger lillan tex (hon kan inte komma till ro med katten i närheten och han har pissat i hennes säng så hennes rum är off limits för honom) och då blir han helt hemsk. Skriker och skriker tills han får vara med igen. Hoppas att han ska lugna sig lite och bli tryggare med en kompis.

Då har vi ändå hund och kanin som katten funkar bra med, men det är ju inte alls samma sak ur sälskaps- och aktiveringssynpunkt.

Men jag kan också förstå att folk inte vill köpa två cornishar direkt, det är ju en stor utgift. Däremot hoppas jag och tror att många blir så kära att de gärna skaffar en till…

Att sälja en cornish som ensamkatt jag har gjort och kommer att göra igen om det blir aktuellt. Allt beror på köparen och kattindividen. Vissa katter ska helt enkelt bara inte vara ensamkatter och dem skulle jag aldrig kunna sälja som sådana, men en del påverkas inte så mycket av det och jag tycker det är en skillnad som märks ganska tidigt.

I de flesta fall har det handlat om att kattungen flyttar till ett ensamhem där köparen har intentionen att inom relativt snar tid skaffa sig en lite vän till, då tvekar jag inte en sekund. I dagsläget är det två av våra uppfödda kattungar som bor i ensamhem och det går väldigt bra. I det ena hemmet planeras det för ytterligare en katt och i det andra tjatar barnen om en till.

Jag tror inte att det är ett problem att sälja till ensamhem om man 1) tror att kattungen skulle må bra och 2) håller en öppen dialog mellan köpare och uppfödare så att köparen är införstådd med vad det innebär att ha ensamkatt.

Självklart kan jag sälja en cornish som ensamkatt. Det beror helt på hur den nya familjen ser ut och hur de lever. Däremot rekommenderar jag alltid sällskap för jag tror att de flesta rexar mår bäst om de är flera.

#3 Osämja mellan katter i en uppfödning är inte ovanligt, olyckligt men inte ovanligt. Till exempel kan en ranghög hona som kastreras  få det hemskt jobbigt i sin gamla flock (men behöver självklart inte få det) och hon kan då må bättre i ett nytt hem. Tror inte att det behöver innebära likhetstecken med att hon behöver bo som ensamkatt, utan snarare att hon behöver nya kastrerade kattkompisar/en kattkompis. Stabilitet i kattgrupper är A och O och varje förändring frestar på (kattungar, inköp av nya katter, kastreringar, löp o.s.v.) Det är inte så lätt att vara uppfödare med katternas bästa i fokus.

Jag tror att de flesta katter trivs bäst i par. Fler katter än så är nog mer för ägarens skull än katternas. Men precis som #6 säger är det ju en sak för sig när osämja uppstår hos uppfödare; det är ju inget tecken på att katter föredrar att vara ensamma - eller åtminstone väldigt sällan, tror jag.

Oj vad många bra svar och synpunkter!

# 7 Jag tror att det kan vara bra även för katterna att vara fler än två, men det beror ju helt på vilka katter och hur stort man bor. Jag upplever det ibland som att det saknas en vuxen katt till här ur Mojjan och Kisis synpunkt, för ibland är de i ofas med lek och sovstunderna. Mojjan kan komma och vara frustrerad över att Kisi sover när gon vill leka och tvärt om. Jag bor stort och tror att mina katter skulle trivas bra om de var 3-4 st… Men.. Det är klart att det är för min skull också

Men om man då köpen en omplaceringa katt som behöver omplaceras just för att den inte kommer överens med resten. (p.g.a rang som beskrev ovan) är det möjligt att föra ihop denna katt med en kattunge senare? Vad tror ni?

#9

Jag tror nog att en kattunge som flyttar in oftast accepteras av en äldre katt som tidigare inte trivts i en grupp.

Jag hade inte fått köpa katt om uppfödarna inte skulle sålt till mig som bara skulle ha en katt och det hade ju vart trist.. Jag hade visserligen Saga min äldsta Farao då, men hon och Sture har aldrig tyckt om varandra - dock tolererat varande, så jag vet inte om de har haft det ultimata utbytet med varandra.

Sture är en glad ,harmonisk och social grabb som aldrig har visat att han har saknat en artfrände.. Fast även om jag nu har en till Cornish, så sover Kyra hellre med Saga (jag hon har ju bestämt att Saga är hennes bästis - till Sagas förtret) än att sova med Sture.. Sture föredrar att sova med mig!

Så visst tror jag det är positivt om de får sällskap med en till Cornish och att det är önskvärt.. men det behöver inte vara ett mindre bra hem bara för att det inte finns en annan katt i huset…

Jag fick omplacera en av mina honor för att hon inte klarade av att "tappa" i rang när den andra honan hade kattungar. Idag bor hon ihop med en hund (hon skulle aldrig ha accepterat en hund här hemma) och trivs jättebra. Visst kan jag tänka mig att sälja en kattunge som ska bo själv, om kemin mellan mig och köparen stämmer och att köparen förstår vad det innebär.

Alla mina kattungar, utom en, har jag sålt som ensamkatt.
Däremot har jag varit mycket noggrann med att tala om hur mycket stimulans som jag tycker en CRX behöver.

Jag kommer inte heller i framtiden bestämma hur många katter mina köpare har/vill ha.

Men om andra uppfödare har andra åsikter så får de ha det

Intressant - tror själv att det handlar om individen. Raser är olika men katt är katt och det är "inget" flock djur.

Sen tror jag det beror på hur man som ägare aktiverar sin katt, finns ju en massa saker att göra för att stimulera och ha kul - beroende på hur katten är son kattdjursindivid… (konstigt ord)

Tror även att det ändras under kattens utveckling - menar att ett ungdjur gärna är med andra medan fertila djur har annat i skallen än -"kul att du bor med mig"??

Genom att vi förändrar förutsättningarna - dvs låter djuren vara fertila, kastrerar, beslutar vem som skall bo med vem så kan det bli olika vad som händer hur det fungerar i relationerna.

Skulle inte säga nej till att sälja en katt som blir "ensam katt" om den inte blir ensam  där den skall bo…

I vår grupp lever alla som vänner men en gillar oss männoskor mycket bättre - han skulle aldrig besvära sig med att berätta detta för de andra men om han fick välja - är jag säker på att han hjälpte till att packa de andras väskor och lät dem gladeligen och glatt flytta långt bort. Tror även att han stått i fönstret och vinkat adjö.

Min mening är att svaret är svårt - individerna är olika - och deras behov förändras beroende på olika omständigheter.

#14 Jag tror också att det beror väldigt mycket på individen i fråga. Våran katt är också väldigt människokär, undrar just om han vill ha kattsälskap eller om han bara skulle se den andre som en konkurrent om människogoset?

Visst säljer jag katt till hem där den är enda katt.Vissa missekatter vill aldrig ha kattkompis,medan andra tydligt visar att den vill ha en riktig kattkompis.Mina kattköpare rådgör nästan alltid med mig och är det inte  en allergi som lägger hinder i vägen för ytterligare katt så brukar jag ge rådet att de ska skaffa en till.

#16 Ush så svårt att veta om Tristan vill ha en kompis eller inte, kanske matte som vill allra mest…

Men vi borde ju kunna få ett hum när han får dambesök tänker jag?

Skulle inte förvåna mig om han inte alls vill ha någon kompis, då kommer jag stå där med lång näsa. Vill han inte ha sälskap så kvittar ju både färg och ålder. (Sånt som matte och husse tänker på).

#17 Ooops,dambesök kan bli fortare än du tror…en brutta är ev på G.

#18 Härligt! Bara att slå en pling så kommer vi och hämtar eller om du vill lämna hos oss istället. Grannarna och vi blir bara glada, ett steg närmare (ljuddämpande) knips för lillkillen!

#19Hihi,jag hör av mig var så säker!!Hoppas han vet vad han har tillbehören till…

Alltså jag "förstår" nog orsaken - den står ju oftast i annonserna - men just för att "man" ofta hör detta också, att rexen inte ska vara ensam…

Ur personlig synvinkel, skulle jag säga att min erfarenhet är att det är skitjobbigt att ha en ensam katt. Det kräver mer av mig. En katt är glädje och bekymmer, två katter hälften av bekymren och dubbelt av glädjen, tre marginellt mer bekymrande än två och betydligt mindre bekymrande än en, inte förrän vid 4 katter kan jag börja känna att bekymmermängden liknar den man har med en…

Och jag drar slutsatsen trots att av de senaste årens 6 mer eller mindre långboende katter (+3 månader), har bara en varit bebis vid inträde i flocken. Mina katter har aldrig varit bästisar (utom lillan som dog i hösas, hon var allas mysväninna). Ändå har de uppenbart haft utbyte av varandra. När en katt blivit ensam av något skäl blir det besvärligt. När lillan dog bodde Tamlin tillfälligt hos mamma. Huskatten Wille var ensam med mig. Jag flög hem Tamlin 2 veckor senare - när Wille halvvägs drivit mig galen. Inte genom att vara "störd" utan bara för att han var så intensiv i sin uppskattning av mig och så ledsen om jag bara varit i skolan. Han och Tamlin gillar inte varandra nåt vidare, men de blir inte så uttråkade när de kan spana på varandra hela dagen…

Vi har fem katter nu och som någon tidigare skrev är nog inte antalet det stora problemet - om det nu är ett problem att ha katt / katter. Vi kommer att försöka ha fler.

En sak som jag med säkerhet tror mig veta är att om katten som liten flyttar som ensamkatt - lever den tryggare som ensam. Om den vuxit upp och nått en mer "mogen" ålder (och gillat att leva i flock) och sedan blir ensam kan det bli problem.

Vi måste nog ibland fråga oss själva - för vems skull vi gör det ena eller andra. De är djur med en inneboeende drift och natur - långt från den som vi människor tillhör och har - våra behov och drifter är annorlunda.

Jag förundras av hur olika individerna utvecklas och samspelar eller inte samspelar med varandra. Det jag gör är ju inte "naturligt" för katten - begränsar utrymmet, sätter samman individer, beslutar vem som skall para med vem osv

Jag tror att stimulans och att försöka skapa en miljö där saker blir "nya" och spännande gör kattlivet enklare.

En utmaning är det i alla fall.

#22 Jag kan inte säga att jag är helt säker på att den som vuxit upp ensam är tryggast ensam. Min Geisha var ensam första året innan vi fick hem Mirran, som då var 15 år. Mirran hade svårigheter att anpassa sig, det erkännes villigt, men Geisha var aldrig tryggast ensam utan en av de mer beroende katter jag träffat. Min fulla uppmärksamhet hade varit lika god förstås, men vem har råd att inte jobba? Men visst var hon ung Geisha. Knepigare är Wille, som var ensam i 5-6 år innan jag tog hem honom. Jag trodde inte han skulle sakna andra katter men nu gör han det.

Det jag noterar är att det inte alltid varit individen utan jag som påverkat. De katter som levt med mig i flera år, som mina grabbar nu, har långsamt långsamt utvecklats i en liknande riktning. Trots att båda var 5+ när jag träffade dem. Inte så att man inte ser skillnad i deras personligheter - men det är intressant att se vad som sker. På tre år utvecklades den buttra 15-åringen till en tolerant dam om än med integritet och slagskämpen till en nöjd kastrat med pondus. Jag tror att min inverkan är större än jag tidigare trott. Fast såklart går det inte alltid att sätta ihop allt. Men katter kan ha utbyte av varandra även om de inte leker eller sover ihop. Med vuxna katter håller jag förvndningarna lite lägre