ett svårt beslut...
Hej.
Jag sitter med en stor klump i magen och tårarna rinnande och känner att jag måste skriva lite. Vi har ju våra två gosälsklingar Gucci och Nelli som vi har haft i 2 1/2 år nu. Familjens ögonstenar och de "bästa katterna i världen". Nu känns allt bara helt fördjävligt!
Orsaken till min stora sorg är att jag sedan i november i år har vetat att jag utvecklat allerig mot katterna. Jag har astma, och nu har jag inom loppet av två månader fått riktigt besvärligt med astman i samband med förkylningar, så jag har varit tvungen att åka in till jormotagningen för extra inaleringar och kortisontabletter. Jag vet ju att detta inte är hållbart i längden och att det kan bli så illa att jag inte ens kan träffa katter i framtiden om jag fortsäter att pressa min kropp. Till en början berättade jag det inte ens hemma,att jag blivit allergisk, och förträngde det bara. Jag har vidtagit åtgärder som att inte sova med katterna, inte gosa med dem så mycket, städa ofta osv. Men det har tyvärr inte hjälpt nämnvärt. Jag har också nästan dubblerat min medicinanvändning med luftrörsvidgande och kortisoninhalationer på dessa två månader.
Jag är så ledsen. Jag bara gråter hela tiden och känner mig som en hemsk människa som på nåt sätt lurat in min familj och mig själv in det här underbara med att ha katt och nu måste rycka det i från dem. För katternas skull vet jag att det kan bli bra för dom hos någon annan, även om det känns taskigt även för deras skull på nåt sätt, men det är ju mina känslor såklart. För min egen del är jag också kluven känslomässigt. Jag hade ju längtat och övertalat min man i två år innan vi tillslut tog beslutet att köpa katt, och jag klarar inte av att tänka mig in i att lämna bort dem, samtidigt, när jag inte ens kan ta upp dem och borra ner näsan i pälsen på dem utan att få svårt att andas, då finns det lixom bara ett beslut egentligen…
Min man och jag har tillsammans gått igenom våran bekantskapskrets för att se om vi kommer på om någon skulle kunna ta hand om dem, men vi har ännu inte kommit på något riktigt bra. Man är ju otroligt petig, märker jag. Herre gud, jag skulle nog aldrig fixa att bli uppfödare och sälja mina kattungar…ha ha. Usch! *Snyft*Tårarna rinner så jag knappt ser vad jag skriver…
Jag tror att en familj i stockholmstrakten, med kattvana (för att minimera risken för en ny allergifamilj) och gärna lite äldre barn 7 år och uppåt typ, skulle passa dem bra. Finns det möjlighet att de på sommaren skulle kunna komma ut lite i en lugn trädgård på landet skulle det uppskattas vet jag, men de får absolut inte bli släppta vind för våg. *Fan, jag vill inte skriva det här alls egentligen… Buhu. Det måste kännas perfekt helt enkelt, annars fixar jag det inte. *snyft*
Jag har inte pratat med uppfödaren än, ska maila henne idag, men jag tänkte i alla fall höra mig för bland er andra crx folk som kommer i kontakt med intresserade familjer. Håll öronen öppna och tänk på mina små pälskligar om ni hör några som verkar goa och seriösa och som är intresserade av två helt fantastiska och välartade, lite vuxna katter i sina bästa år.
-Varför finns det något så dumt som allergi, och varför kan man bara inte lotsas om som att det inte finns? Det känns så fruktansvärt tungt nu att jag nästan överväger att flytta själv för att slippa flytta på katterna, men då blir min familj nog inte glad ändå förståss, men så hårt känns det…
Jag som kattallergiker kan referera till det du berättar. Jag förstår hur jobbigt du har det! Såhär långt har jag klarat av rexarna utan större påfrestningar, men det är en tragedi att bli allergisk. Jag hoppas att ni hittar ett gott hem till era älsklingar så att ni får känna lite frid. Jag är så ledsen för er skull. Vilken separationsångest ni måste känna! Jag kan föreställa mig hur ni känner!
Jag tror att det är svårare för dig än det är för katterna. De kommer att finna sig i att flytta till någon annan. Det är ni som är de mest lidande och jag skickar 1000 styrkekramar till er! 
Om jag stöter på någon som kanske kan vara intresserad så hör jag av mig!
Twiggie Dessjack, My Twigg´s Cornish rex & Design
www.mytwiggs.com
Så tråkigt för dig!Här är ju 2 olika bekymmer.Dels din stora sorg och besvikelse,dels att du behöver hitta gott och kärleksfullthem till katterna.Så både känslor och praktiska frågor måste du hantera på samma gång.Jag avundas dig inte,men du har redan fattat det riktigt svåra beslutet som jag ser det.Att omplacera.Så det vore ju fint om någon snabbt kan höra av sig,jag håller en tumme och ska absolut tipsa om dina katter om någon hör av sig och vill ha omplaceringskatter.Förmodar att du vill att de ska bo tillsamman?
Djäknens Cornish Rex,German Rex och Turkisk Angora
Men så jobbigt för dig och din familj. Känner så med dig!
Fy fan! Jag hoppas att jag aldrig någonsin, oavsett skäl, behöver hamna i din situation! Jag är ju allergiker också men hittills funkar det - tack och lov! - bra, trots att jag bara tar Aerius och inte påverkat städnivå eller gos-med-katt. Känner mig löjligt lyckligt lottad när jag läser ditt inlägg.
Däremot har jag en kisse som inte är särskilt förtjust i en annan och det är så, så svårt att veta vad som bara är vanligt gnabb och vad som är tecken på ett större problem. Men som sagt var, jag hoppas att jag aldrig, aldrig behöver gräva djupare i mina farhågor. Stor kram!
Tack så mycket för alla gulliga ord. Jag kan inte tänka på något annat än detta och tårarna bränner innanför ögonlocken hela tiden, fast jag försöker slå bort tanken….Det känns skönt att dela detta med er även fast jag blir skräckslagen över att det också kan leda till att själva omplaceringen kommer närmre och blir verklighet. Känsla och förnuft hänger inte alls i hop just nu…
#2 Ja jag vill att de kommer till samma hem. de älskar varandra så mycket!
Förstår dig, när jag blev allergisk mot mina bengaler så rasade hela min värld samman. Allergi är DUMT!! Borde inte finnas!.
//Christine mamma till Orion *160123
med S*Magic Paw's Cornish Rex Katteri och Storpudeln Spike
![[Wiveka]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Näe, stackars dig.
Känner verkligen med dig då jag också har astma och varit riktigt dålig under december. Visst poppade tanken upp att det kan bero på katterna - vi har ju ökat från två till tre stycken. Men som du säger förnuft och känsla går inte hand i hand.
Jag tycker så synd om dig, som allergiker själv så har ju tankarna från och till dykt upp att allergin kan bli värre och vad det i värsta fallet leder till, det är hemskt! Jag skickade ett PM till dig men med nya versionen kan jag inte se mina skickade PM så jag vet inte om du fått det eller ej. Kram till dig och familjen!
---------------------------------------------------
Att leva utan katt är inte att leva.
Åh Ylva, så otroligt sorgligt. Jag vet ju hur mycket du älskar dina fina kattflickor och vet vilka underbara kattägare du och din familj är. Det var ju inte alls så här det skulle bli 
. Jag håller tummarna för att du hittar en perfekt familj som kan ta hand om Nellie och Gucci, gärna i närheten av dig så att du och dina killar kan komma och hälsa på ibland.
Jag ska självklart hålla utkik efter någon som letar efter "färdiga" katter, nu när vi har kattungar har vi ju fler kontakter med kattsugna än annars.
Det är naturligtvis det enda beslutet du kan ta.
Känner med dig! Många tröstkramar!!!!!!!
#7 Ja astma är riktigt lurigt och läskig och inte lika lätt att medicinera bort med antihistaminer. Jag har ju haft icke allergisk astma sen jag var 14, men har haft katt till och från utan att känna något. Innan vi skaffade dessa katter gjorde jag både blodprov och pricktest. Båda negativa. Har fortsatt med regelbundna kontroller hela tiden, men allt har varit bra…tills november..
#9 Tack. Har Pm:at dig också.
#10. Nej så här var det inte alls tänkt att det sklle bli…buhu. Tack för dina värmande ord!!! kram.
Huff så tungt det må være for deg. Rart hvordan kroppen forandrer seg. Jeg har også fått flere allergier etter som årene går, men heldigvis bare matvarer og pollen. Er det noe som kan ha "trigget" at det utviklet seg videre? Skjønner hvis du ikke vil svare, men synes dette med allergi er interresant som tema, og synes det er trist at det ikke blir forsket mer seriøst på dette.
Du har gjort det eneste riktige!
Max&Terri -og prinsesse Amy http://cornish.blogg.no/
Åh din stackare. Så ledsen för din skull. Det är ett tungt beslut att fatta men jag hoppas så att rätt hem snart dyker upp. Det finns ändå ganska många som vill hoppa över kattungeåldern och istället satsa på en vuxen katt. Hör jag något så hör jag av mig.
Håller tummarna för att det ordnar sig på bästa vis.
Starta ny diskussion
