Håller med dig .

Sen tycker jag också att det är viktigt att ha lite koll på vilka regler som gäller i övrigt runt uppfödning kattklubbar och utställning.

Jag tycker man ska ha grundläggande kunskaper om hälsa samt hur man behandlar akuta tillstånd som t ex diarré och vätskebrist. Ja, förutom det som redan nämnts.

#2

Fast det tycker ju jag att alla kattägare ska ha och det är ju inget specifikt för uppfödare.

Håller med om att viss färggenetik och färglära tillhör de basala kunskaper man bör ha som uppfödare, även om jag tycker att till exempel kunskap om hälsa, sjukvård och skötsel i allmänhet, som Hanna-H nämnde är ännu viktigare, i synnerhet inom en ras som inte färgavlas. Om en färg är svårbedömd så bör man ta hjälp av andra, men jag håller med dig om att ditt exempel tyder på en påtaglig okunskap vad gäller färg hos uppfödaren.

Att sälja en kattunge som man anser kan ha avels- och utstälningskvalité till detta ändamål är en chansning, och det tror jag att många är överens om. Man vet inte hur en katt utvecklas som vuxen, men något kan en duktig uppfödare ana redan då kattungen är liten och vill man sälja katter med avels- eller utställninggarantier så är det väl helt okej. Har man misstagit sig och katten senare inte motsvarar förväntningarna så blir man dock skyldig köparen en ersättning, men that´s it. Det är inte en ovanlig företeelse alls, men det kräver sitt av uppfödaren i fråga om kunskap och känsla.

#3 Instämmer där. Sånt är grundläggande kunskaper när man har katt.

Intressanta frågor.
Vad gör kattklubbarna och de olika förbunden. Det är ju de som godkänner uppfödningen. I alla fall om man ska ha stamnamn och det kanske är något man ska ha som krav för att ha uppfödning

Förutom grundläggande kunskaper om, färggenetik, rasstandard, utställningar och förlossningar etc. så måste en uppfödare också ha kunskaper om sig själv och sitt mål med uppfödningen. Jag tycker det är grundläggande för en uppfödare att faktiskt kunna motivera varför man gör en viss parning och också kunna förklara vad det är man strävar efter. För att kunna göra detta krävs kunskaper i både rasstandard, hälsa o sjukdomar, genetik osv. Det är sånt som ajg tycker en uppfödare ska kunna. Och jag tror att desto längre man håller på som uppfödare desto klarare blir man på sina mål. Jag själv anser mig vara nybörjare på båda mina raser och hoppas att kunna bli ännu mer påläst för varje år för att kunna välja rätt i min avel.

# 7 Jag tycker precis som du att det är viktigt att man som uppfödare kan redogöra för sina mål och syften med aveln. Vad man själv vill och hoppas kunna få fram i fråga om typ och temperament och hur man ska nå dit, är något som man kanske bör komma underfund med innan man börjar para katter, sen håller jag också med dig om att man blir kunnigare och kunnigare med tiden och målen och visionerna kan ändras så väl som smaken allt eftersom.

Jag skulle inte vilja köpa/sälja/låna ut katt till/från en uppfödare som inte kan redogöra för varför hon/han gjort den kombinationen, vill köpa kattungen eller vill låna hanen till sin hona… (oj så omständig formulering!)

#6 I alla fall inom SVERAK så får man förbundets alla stadgar och regler när man registrerar stamnamn, i alla fall var det så "på min tid". Det är en mening med detta och det minsta man ska göra är att läsa på och plugga dessa.

Som uppfödare så ska man vara ett stöd för sina köpare beroende på vad de ämnar med sin katt de köpt. Detta innebär att man bör kunna sitt förbunds stadgar och regler inom alla områden, om man är beredd att sälja till avel så ska man kunna bistå med kunskaper inom detta och samma sak när det gäller utställning.

Man ska kunna grundläggande genetik, det är inte svårt att lära sig att mönster, smoke och vitfläck är dominant. Man bör veta färgutfallet i sina kullar, att färgbestämma kullen felfritt är kanske lite överkurs i början, men om man är osäker så ska man be om hjälp.

Det finns ett bra talesätt på engelska "if you hear hooves in Central Park, don't think zebras", kan vara bra att tänka på innan man registrerar sina kattungar som kanel eller lilasköldpaddssilvertabbyburmamaskad van

#9 men lila och choklader ÄR ju så mycket roligare än en urtvättad blå eller dålig svartsmoke…

# 9 Håller helt med dig!

Om en person av ointresse nonchalerar den självutbildning man kan få genom deltagande i diskussioner, utställningar, föreläsningar och liknande inom sin ras så kanske det inte finns ett tillräckligt stort intresse heller för att bedriva avel på ett fläckfritt vis.

Som uppfödare har man definitivt ett stort ansvar om man medvetet säljer en kattunge till avel, att ta reda på om köparen är kunnig nog, och om inte lotsa denne rätt i informationsdjungeln.

men hallå!

när man är nybörjare då? eller i startgroparna att börja sin uppfödning? då är det väl bra att ha en mentor eller annan trygg och kunnig person i närheten som man kan luta sig mot.

men alla kanske inte har det?

var ni så där präktiga (ursäkta uttrycket) när ni startade er uppfödning, eller har ni lärt er efter hand?

dubbelt

-redigerat av AnneAlva-

#12

För min del ser jag det som självklart att ha en kunnig mentor bakom sig.Min första raskatt köptes av en kunnig uppfödare tillsammans med två kunniga uppfödare.Sen tog det tre år innan min första honkatt flyttade in.Under de tre åren ställde jag ut pluggade stamtavlor och var med om parningar dräktighet förlossningar och allt kring uppfödningen.Sen lär man sig självklart mer och mer efter hand.Man lär ju knappast aldrig bli fullärd.

Ursäkta men jag har "hjälp" vid tangentbordet Cissi kliver fram och tillbaka så det händer väldigt konstiga saker.

Jag är absolut för att ha en mentor, FLER borde ha det! Men basic genetikkunskaper och kunskaper i ens eget förbunds regler och stadgar är det man minst kan kräva av en ny uppfödare. Hur ska man annars veta hur man ska registrera sin kull? Det är därför dessa regler skickas med när man registrerar ett stamnamn. Man måste veta spelreglerna innan man ger sig in i leken.

Ja, jag hade basic genetikkunskaper när jag väntade min första kull och jag lusläste stadgarna när de kom. Jag hade också ett helt gäng med mentorer.

Mycket har jag lärt mig efter hand, men vissa saker är grundläggande i en uppfödning.

#12 Fast än så länge tycker jag inte att våra uppfödarvänner gjort sig förtjänta av ett uppfodrande "hallå!" - än så länge håller det ju rimliga nivåer.

Däremot lyfter du ju en viktig aspekt, behovet av att ha en trygg kunnig person att luta sig mot. Det skulle ju göra det möjligt att inte ha stenkoll på dominans och inte när det gäller färg och få hjälp att pröva sig fram under trygga former.

Sedan när det gäller grundläggande sjukdomskunskap… det vete katten om gemene kattägare har. Jag rannsakar mitt minne och kan inte hitta några kunskaper om vare sig diarré eller vätskebrist, däremot vet jag utantill numret till 2 veterinärer och vet var närmsta jour ligger. Hur en sjuk katt ser ut utan att den ännu visar akuta sjukdomstecken visste jag dock inte innan jag blev ägare till sjuka katter.

Sedan kan jag ju ha åsikter om vilken typ av uppfödare jag vill köpa av i framtiden, och prioriterar definitivt såna saker som transparens vad det gäller sjukdomar och dylikt. Och ffa förmågan att dela de kunskaper man tagit till sig utan att skriva andra på näsan. Men det sista är ju mer av personlighet och inget jag kanske begär av en person för att föda upp.

Och nu vet ni hur lång tid det tog mig att svara… helt UTAN hjälp av mina sovande pojkar

hihi, tack för era svar!

alltså, ni var så rörande överrens om hur man ska va, och vad för kunskaper man ska ha så därför kastade jag ut en brandfackla.

det är en jättebra diskussion, men jag ville ha lite mer nyans på den inte bara "pekpinnar"

förstår ni hur jag menar?

Absolut är det guld att ha mentor/er eller andra kunniga/erfarna personer bakom sig. Därav kan jag även ifrågasätta att en (och nu kommer det ett provocerande uttryck) n00b har en annan n00b som mentor..

Jag brister i respekt för uppfödare som inte vet att mönstrade kattungar inte dyker upp efter solida föräldrar t ex. Men jag ifrågasätter inte deras förmåga att ta hand om kattungar på bästa sätt, eller hitta bra hem till ungarna. Jag funderar bara på vad de är intresserade av med raskattsavel, eller om det "bara" är gulliga kattungar som är motivet till deras uppfödning. En bra uppfödare har i min mening en kombo av is i magen och lyhördhet för kattungarnas sits. Värdesätter varje individ som är del i uppfödningen och ser den som ett mål i sig, att försöka agera i den individens intresse. Att kastrera en supervacker katt som inte trivs eller klarar kattungar t ex. Samt förstås i relationen till köpare: att vara uppsökande ärlig och öppen, att bistå med hjälp och försöka vara proaktiv vid frågor kring köpet och skötseln. Att vara en tillförlitlig auktoritet helt enkelt, som inte tvekar att söka sig utanför sin närmaste krets för att finna svar på kattungeköpares frågor och bekymmer.

På senare tid har det hörts många åsikter om att uppfödare som har ett teoretiskt ställningstagande bakom praktiken i sin avel är cyniska och skiter i kattungeköpare. Det antyds att de inte bryr sig om kattungarna som individer - eller kattköparna för den delen. Att allt handlar om att underlätta och maximalisera egennyttan i ens avelsintresse. För mig är gedigen kunskap om genetik och klara etiska ställningstaganden absolut ingen motsättning till det jordnära och mirakulösa i att vara med att sätta kattungar till världen. En idealisk uppfödare, i mina ögon, har en god balans av båda dessa element. Jag hade inte velat föda upp om jag inte älskat tanken på ulliga och busiga småvarelser i hemmet. Jag hade heller inte velat föda upp om detta var enda motivet för mig - vad hade jag då kunnat tillföra "kattungemarknaden" som inte andra redan gör i parti och minut?

Ja, jag tror det var lika mycket "brandfackla" från andra hållet också. Jag ser vansinnigt mycket okunskap och ibland är det riktigt skrämmande. Jag vill ha hårdare krav på kunskap när det gäller uppfödning. Allra minst grundläggande genetik och stadgar och regler för sitt eget förbund. Resten kommer efter hand…

# 23 Word

Jag kunde inte mycket när jag tog min första kull.Det jag däremot lärt mig under snart 20 år som kattägd vill jag inte vara utan,varken det positiva eller det negativa. Någon mentor hade jag inte, men fattade själv att jag skulle ha obesläktade katter till kullenDet är ju som med människor, eller hur?Inget nära släktskap när man bildar familj Aldrig har jag krävt av en säljare att den ska kunna svara på alla mina frågor, det jag behövde veta tog jag reda på genom böcker och vänner och erfarenhet.Däremot tycker jag att det är roligt att kunna hjälpa mina kattungeköpare en bit på väg, för att de ska slippa gå på samma nitar som jag . Sedan lämnar jag aldrig avel/utställningsgarantier, det är att ta för stora steg för mig, jag tar aldrig ngt för givet.Däremot försöker jag lämna ifrån mig en gosig,lekfull, bortskämd och frisk kattunge.

Det känns inte svårt att komma på vad som är önskvärd kunskap och vad som borde krävas av en uppfödare, det har ni alla en massa vettiga och riktiga tankar om som jag helt håller med om. Samtidigt så minns jag att alla dessa saker inte kändes som ett "krav" i mina ögon för två år sedan när jag som nybörjare skulle köpa mina crxar, men som jag nu, efter att ha varit på utställningar, pratat med uppfödare, läst och diskuterat här osv, skulle vara väldigt noga med. Jag hade helt enkelt inte fullt förstått fördelar och risker med val av uppfödare, Jag tog kontakt med några olika erfarna uppfödare innan jag hittade våra katter, av en nybörjaruppfödare, och jag hade tur eftersom köpet blev jättebra och katterna är underbara och problemfria. Men jag tror att det är viktigt att man på något sätt får nybörjarköparna att inse att en seriös och kunnig uppfödare är en större garanti när man ska köpa en kattunge, fa om man själv är okunnig, och att ett lägre pris inte  väger upp eventuella nackdelar med en okunnig uppfödare, i synnerhet om probblem uppstår. (Detta tycker jag att det borde stå mer om på tex rexringen, under rubriken "Att tänka på när du köper katt".)

Jag kan samtidigt förstå att man som nybörjaruppfödare kan reagera och känna att -Vadå, får man inte lära sig detta allt efter som, huvudsaken är väl att man går in för det seriöst och suger åt sig som en svamp av all kunskap man kommer över? Och nybörjaruppfödare behöver inte vara = okunnig!!! Det är sant!

Jag tänker, att om man är så pass seriös att man åtminstone skaffar ett stamnamn innan (eller strax efter) att kullen föds, så kan man ju i alla fall hoppas att personen i fråga inte bara skaffar en kull kattungar för att man: 1) vill ha en till katt själv och för att det är så gulligt med kattungar, men tänker ju bara ta en kull efter den älskade lilla honan, 2) tror att man kan göra sig lättförtjänta pengar, 3) tror att en katthona måste ha en kull innan hon kastreras för att må bra. Dessa argument läser/hör man ju ibland, och det är så himla trist och otroligt oseriöst!

Egentligen tycker jag personligen att man skulle vara tvungen att gå en utbildning för att bli cetifierad uppfödare och kunna söka stamnamn och att bara få registrera kattungar om de har ett stamnamn. (Det sistnämnda vet jag inte säkert om det vore bättre, men jag tänker att det systemet kanske skulle sortera bort dem som inte är seriösa genom att man som köpare inte väljer dem, men det finns kanske en risk att dold avel skulle öka istället ?)

Men det skulle i alla fall finnas ett slags uppfödarkörkort där man först följde ett kursprogram som tog upp grunderna i genetik, sjukdomslära, avel och födsel, regelverk osv. Det skulle göra att man som  nybörjarköpare med större säkerhet skulle komma att köpa av en uppfödare som har lite mer på fötterna innan de satt igång med avel.

#12

Man lär sig alltid nya saker och man är alltid nybörjare på någonting. Däremot finns det vissa saker man kan läsa sig till och lära sig innan man sätter igång. Jag läste på 2-3 år och ställde ut lite innan jag tog min första kull. Jag hade mentorer också, men tack vare att jag gjorde mycket research själv blev jag inte helt beroende av dem och deras åsikter. Jag tyckte och tycker fortfarande inte lika som dem i vissa frågor. Hade jag inte sökt information självständigt hade det varit allt för enkelt att bara ta över deras åsikter och sätt att göra.

Nu tycker inte jag att just färggenetiken är det viktigaste att kunna, men visst ska man kunna grundläggande genetik och kan man grundläggande genetik kan man färggenetiken. Färggenetik hos katt är ju oerhört enkel och basic så förstår man inte den förstår man definitivt inte sjukdomsgenetik heller. Sedan är färgbestämning en helt annan sak än färggenetik.

Jag kan ju bli något konfunderad när en uppfödare inte anar ugglor i mossen när två icke-vita katter får vit avkomma eller när två svartpigmenterade katter påstås få röd avkomma. Missar man sådana basic saker säger det faktiskt något om uppfödarens kunskaper…

Något som sedan är oerhört viktigt är ju att förstå hur katter fungerar beteendemässigt. Vi utsätter dem för många onaturliga situationer som kan ställa till det och det krävs kunskap om katten som djur för att förebygga och lösa problem. Vissa vet jag skulle slå mig i huvudet med en klubba för att jag säger detta men… man tar inte hem en halvvuxen/vuxen katt och bara släpper ihop med sin kattflock! Ett radarfel som jag ser hända gång på gång hos folk. Och så undrar folk varför katterna slåss… Man måste även förstå hur flocklivet påverkar katten immunologiskt. Man måste öht. ha hyfsat bra koll på vad god katthållning är.

#27 Faktiskt så kan man nu diplomera sig hos SVERAK.

Står mer om det här

#29

Eller gå Pawpeds kursena och diplomera sig.

#29

Vad bra, men kan är inte samma sak som måste ;)

och jag tror som sagt att man även måste få köparna att bli mer seriösa och krävande…

#31 Måsten behövs inte alltid, trycket på dem som inte gör det kan bli så stort att de gör det ändå. Dessutom så kanske köparna blir så kunniga att man frågar efter den här diplomeringen.

Jag tycker det är självklart att göra diplomeringen även om jag är relativt gammal i gården nu… När jag får diplomet så ska jag köpa en fin ram och sätta upp den på hedersplats hemma  Det är ju en kvalitetssäkring.

#12 Ja, jag är så präktig när jag startar min uppfödning. Det gör jag nämligen om c:a ett halvår, i bemärkelsen att det är då jag lär ha min första kull. Färggenetik har jag väl haft koll på sedan… 2004 tror jag, tack vare en utmärkt lärare vid namn Anna S.  Hade det handlat om scrapbooking kanske jag hade nöjt mig med att lära mig allt med tiden men jag känner personligen inte att jag har råd med sådana chansningar när det handlar om levande varelser och jag knappast är den enda som ägnar mig åt det hela (dvs, jag är inte oumbärlig, särskilt om jag inte kan något). Tillägg: Och eftersom man inte ska räkna med att saker är underförstådda så menar jag att jag har nästan allt kvar att lära när det gäller det verkligt viktiga (socialisering av kattungar, förlossning, bemötande av kattungeköpare etc) inom avel, så jag har bara försökt göra mitt bästa för att kunna fokusera på det framöver och inte triviala baskunskaper.

Jag är lite tudelad till diplomering. Å enda sidan är det bra att kunskap prövas, å andra sidan… vad är det som säger att de som är diplomerade inte har lämplig kunskap?

När det sedan gäller genetik och den praktiska biten av avel så är det ganska ofta så att inga sanningar finns utan olika sätt att se på saken. Vilka är det som bestämmer vilka svar som är de rätta och på vilka grunder? Vad innehåller proven? När det gäller SVERAKs diplomering har jag uppfattat den som att det handlar mycket om hur deras regelverk fungerar och för en SVERAK-medlem är det givetvis viktigt, men ska det uppta en stor del av diplomeringen?

Ska man verkligen behöva smälla upp ett diplom på hemsidan eller hemma på väggen för att man i grund och botten ska anses vara seriös och kunnig?

#32

Man kan ju alltid hoppas! Men för att få köpare att fråga efter den så måste de veta att den finns.

Jag tänker mig att sverak tex skulle kunna ha en monter på utställningar och där kunna informera om regler och val av uppfödare och sånt som är viktigt att tänka på när man ska köpa sin förtsa raskatt. Jag vet flera spekulanter som just börjat med att besöka en utställning för att få se lite olika raser live. Om det då funnits en monter för dem att besöka och få lära sig mer, skulle kanske både köpare och uppfödare få sig en skjuts i rätt riktning.

Till TS:

Hur vet du att många av dem som uttrycker att de vill föda upp rastypiska katter kanske aldrig varit på utställning. Vad grundar du detta uttalande på? Eller står "kanske" för att du faktiskt inte har en aning?

Skulle inte tro att många uppfödare som lägger ner arbete på att knåpa ihop en hemsida och ta stamnamn har aldrig varit på utställning. Men det är min åsikt och den har jag inga belägg för, tycker bara det verkar orimligt.

#36 Själv ser jag ingen korrelation mellan flitigt utställande och bra koll på vad som är standardenligt. Det finns flitiga utställare som föder upp otypiska respektive skitsnygga katter och det finns folk som ställt ut någon gång i början av sin avel som föder upp fantastiska katter - liksom det finns "worst case scenario" i sammanhanget; folk som varken ställer ut eller föder upp rastypiska katter.

Däremot anser jag att alla uppfödare bör ha bättre koll på vad de föredrar för katter än att de bara tittar på tvådimensionella bilder på nätet. Det tillför bokstavligen - och i flera bemärkelser - ytterligare en oumbärlig dimension att se och känna på katter i verkligheten för att förstå skillnader i typ och kvalité. Det är, kan jag tänka mig, rätt svårt att få den erfarenheten utan att åtminstone besöka utställningar.

#36 en nybörjaruppfödare som föder upp "rastypiska katter" med katter som aldrig ställts ut? VET man hur en rastypisk katt se ut? Hur många rexar har man då sett irl? Förutom sina egna och kanske hanen som dom hittat nästgårds både en och två gånger? Ja, tyvärr så ÄR det så ibland.

Likså ser jag nybörjaruppfödaren som glatt annonserar ut en röd unge efter 2 svarta… Där det hejas på av honkatts"uppfödaren" som har lika dålig koll h*n att: "vad roligt med så udda färg" ;)

Helt plötsligt är ungarna sedan svartsilvermönstrade ;) FAST jag redan förklarat för länge sen att två solida inte KAN ge agouti..

Såna saker gör mig beklämd ja..Jag anser att säljer man en katt till avel till en helt ny så får man faktiskt ta supporten på köpet.

Jag får även mycket mail/samtal både från DRX och CRX-uppfödarwannabees där det efterfrågas hjälp/råd kring mycket, men nej tyvärr.. Jag har varken tid eller ork att vara support åt alla.. I nuläget är det tillräckligt med mina egna avelskattsköpare, som dock inte är så många då jag inte släpper allt fritt.

Kan lägga till att man behöver inte ställa ut för att man jagar bisar utan det är även ett fenomenalt sätt att se och lära!

Angående att köparna skulle bli så kunniga att de frågar efter diplomering etc (#32 mfl)…

Det intressanta är att många köpare av idag faktiskt finns här. Läser med utan att vara medlemmar, eller är medlemmar utan att säga något. Man lär sig rasen, eller vill lära sig rasen, på internet. Och får uppfödarna på köpet. Får ett intryck av "er" (ogillar lite tänket vi/dem därav citattecknen) och det som gör någon seriös. Men i en sällskapsköpares ögon är kanske inte samma sak seriös som i en meduppfödares (plus alla avvikelser inom grupperna då…).

För några dagar sedan gick vågorna höga, och jag kan tacksamt notera att det stillat sig något, och att tongångarna är mildare. Men det jag tänkte då, när det var som värst - var något jag aldrig trodde mig kunna tänka, att jag skulle kunna tänka mig att köpa näste rex av en glad amatör som knappt fattat vad den håller på med mer än att kattungar är mysiga och att vi inte behöver fler huskatter. För jag är passionerat förtjust i min knepiga katt (plus att jag tål honom vilket är ett jätteplus), men ibland blir det för seriöst i uppfödarleden. Eller, seriöst är inte rätt ord… men kanske förstår någon vad jag menar? Att det blir lite av uppfödarklubb, där vanliga ägare med vanliga knasrexar inte riktigt har något att komma med. Givetvis är jag alltför luttrad av att vara ägare till en hjärtsjuk katt för att göra så, jag kommer förmodligen att vara en krävande köpare som letar efter en katt där jag kan vara mer säker på föräldradjuren än hos de glada amatörerna (även om inga garantier kan lämnas, det begriper jag också)

Nu är det ett långt och förvirrat inlägg tror jag, och kanske en aning OT. Men det handlar ändå i någon mån om kraven på en uppfödare. En sak kan vara att ha ett mål, men målen är ofta lite ovanför huvudet på den som mest är ute efter en rexig rex utan intentioner att göra annat än att njuta av dess närvaro i livet. Men mål är bra, och kunskap är bra. Men kanske också att ha mål gentemot köparna som bara vill ha rex. Och insikt i att det inte bara är formuleringen som ska vara bra, utan också formuleringarna i öppna forum som detta. Nu har tråden som sådan varit helt lugn så det är ingen kritik mot någon särskild utan mer en fundering rakt ut i luften. Att kanske mål ska formuleras som till en okunnig, och kunskap som till någon som har gott förstånd men inte känner riktlinjer som kan verka självklara för den insatte. För detta är inte bara en intern kommuntikation, vet tex att min mamma som jag inte ens tror har ett nick här läste en hel del av de höga vågorna och vart förskräckt. Och att en hel del uppfödare bara genom detta läsande orättvist kastades överbord som presumptiva säljare i framtiden. Så vad har ni som gör att man som ren sällskapsköpare ska köpa hos just er? Vad gör det bättre för mig att köpa hos dig än att köpa av en okänd på någon försäljningssajt (förutsatt renrasighet och stamtavlor förstås)? Vad kan jag få ut av det?

#12 När jag började så tog jag mycket hjälp från Trickster's, Fairyland's och Djäknen's uppfödning. Alla tre var kända och kunniga på den tiden. Nu finns bara Djäknen's kvar

Jättebra och intressant tråd. Ingen kan allt från början, men jag tycker att katuppfödning är allt för viktigt för att man ska börja från noll och göra alla misstag själv.  Därför tycker jag (obs inga pekpinnar utan goda råd ) att man bör

•  börja med att läsa på om hälsa, kattuppfödning, genetik, rasstandarder, regler o.s.v.
• ställa ut sin katt för att dels få en bedömning av den egna katten, dels lyssna på många olika domares bedömning av rasen. Titta och jämföra olika katter som ställs ut och prata med andra rexägare och rexuppfödare. Det är ju på utställningar som kunskapen finns samlad
• köpa en avelskatt av en uppfödare med vilken personkemin stämmer och som är tillräckligt erfaren för att fungera som stöd och bollplank i början (om den första katten inte lever upp till att bli en bra avelskatt… med ökad kunskap ökar oftast även kraven…)

Fortsätter att läsa på och hålla sig ajour med vad som händer inom rasen och inom kattvärlden  i stort. Ingen blir någonsin fullärd - tror man att man kan allt så är man farligt ute.

Viktigast av allt är att behålla kärleken till katterna - att aldrig glömma att de alla är underbara individer som förtjänar det allra bästa.

Den dag jag inte ser på mina katter med kärlek, eller inte ser varje kattbebis som ett alldels speciellt litet underverk, eller när det inte pirrar i magen av förväntning inför en ny kull den dag lägger jag av med uppfödning.

#12 undrade över hur vi uppfödare började . Ja jag kan berätt lite kort hur det gick till för mig - OBS ingen mall för hur det ska vara utan bara hur det var för mig.

Jag köpte en katt för att jag vill ha en katt - absolut inga utställningsambitioner. Jag är uppfödd med katter (huskatter) och hade redan innan läst allt som fanns att läsa om katter, hälsa och kattgentik och sånt, från barnsben så att säga ( ja jag är en bokmal )

Min katts uppfödare sa till mig att jag skulle bli kattuppfödare - Nej sa jag. Mens e så rätt hon fick…

Jag ställde ut min lilla bebis.. min uppfödare var inte engagerad i utställningar just då så jag lärde mig själv och jag träffade nästan bara underbart trevliga människor. Kom snabbt in i utställningsköret: otroligt roligt och lärorikt. Fick kontakt med många trevliga och seriösa uppfödare och har fått låna riktigt bra hanar av seriösa uppfödare och känner stor tacksamhet för detta.

Det är så otroligt roligt och intressant med kattuppfödning allt från kattgosandet och timmarna av råttkastning och pälsborstning till utställningarna, födslarna och kontakten med de blivande kattungeköparna.

Mina bästa stunder är nog när jag ser en av mina kattungar glatt skutta upp i famnen på sin blivande ägare, vars ansikte spricker upp i ett stort leende. Dessa blider behåller jag för alltid i mitt minne.

Jag vill slå ett slag för en bok jag tycker är bra! Vi hade den som lärobok i skolan då vi läste djuravel och jag specialiserade mig på kattavel. Boken innehåller basal information och är lätt att förstå för alla, men är inte uttömmande, på så vis kan den vara perfekt som en introduktion till fortsatt "självutbildning"!

Boken heter

Kattuppfödning, Avel och Genetik och är skriven av Ylva Stockelberg. Den går att låna på de flesta bibliotek men finns att köpa i bokhandeln (en ny upplaga har kommit ut 2007 tror jag???)

#43 Absolut ett  "måste" för nybörjare. Håller med. 

Cat genetics for cat breeders är också läsvärd fast på engelska och svårare, Royal Canins uppfödarbok och Ann-Marie Nillsons bok om kattens sjukdomar är också "måsten" tycker jag. RC:s bok ska förstås - som allt annat- läsas kritiskt  fast mycket är bra men annat är inte tillämpligt för "min"  typ av kattuppfödning, dvs inte stordrift.. och så är det ju en tillverkare av torrfoder som ger ut boken…

#40 Jagblir så glad när jag läser dina inlägg för jag håller nästan alltid med dig till 100%. Kände att jag ville säga det.

# 44 Jag gillar också Kattens sjukdommar av Anne-Marie Nilsson. Den har jag också haft som kurslitteratur men jag hakade upp mig väldigt på idén om den enda ur skittosynpunkt fungerande kattuppfödningen som näst intill skulle vara jämförbar med ett labb (för visst var det i den boken i kapittlet om uppfödning det föreslogs som enda lösningen på problemet "smittotryck i katterier"?). Jag köper inte hennes teori om att man, om man inte tillämpar den katteritypen, tillslut kommer att ha ett katteri där alla katter dör (för et var nästan den undergångskänslan jag fick).

Annars är den bra och informationen är väldigt snyggt serverad och lagom ingående för en person som driver ett katteri! Att lära sig innehållet utantill är inget jag anser nödvändigt, dock bör man kanske ha boken tillhands, och där boken inte besvarar frågan är det högst lämpligt att rådfråga veterinär om det är något man vill fördjupa sig i ytterligare. Jag tycker exempelvis inte att det står så mycket matnyttigt om HCM och RCM i den boken som jag skulle ha önskat.

Ett till hett tips, utan tvekan!

Ärligt talat har jag inte läst RC:s bok om uppfödning…  Jag har gissat att den inte skiljer sig nämnvärt från Stockelbergs bok, men det kanske den gör?

#46 Jag tror att det grundläggande i A-M nilssons bok är korrekt hur gärna vi än önskar att det inte vore det. Fler katter= ökad smittspridning= ökad risk för sjukdomar.

Olika katter är olika känsliga, men har man många katter tillsammans är min absoluta tro att man för eller senare får problem med sjukdomar i katteriet.

Jag har en gräns vid 4-5 tillsammans och jag kommer att hålla fast vid detta tills jag blir överbevisad. Jag blir också allt mer försiktig att blanda katter med olika bakgrund. Skulle aldrig våga släppa in en huskatt utan att ha den i karantän först i min kattgrupp. Det skulle vara som att be om problem. Jag har gjort dumma grejer så jag vet att det kan gå illa…

RCs bok är mycket mer innehållsrik än Stockelbergs, bättre tja.. . det säger jag inte men annorlunda. Man behöver ju inte köpa allt det går ju bra att låna

# 47 Jovisst, men precis som du säger så är ju alternativet till "labb-modellen" att hålla kattgruppen mindre och sätta ut avelskatter på foder. Man behöver inte ha ALLA katter hemma i isoleringsceller! Sen är det en självklarhet för mig att hålla rent och utsätta katterna för så lite risker som möjligt på utställning och i hemmet.

Då ska jag ta och skaffa RC:s bok i ren nyfikenhet. Jag har inte kommit till skott med det ännu!

#48 Nej Isoleringsceller är inte min melodi - sån katthållning vill jag inte ha. Däremot är det bra att ha möjlighet att vid behov isolera ett rum vid sjukdom, nya katter eller så.

Min kattungar bor med hela flocken (katter som människor) - den risken har jag valt att ta - för jag älskar att se kattungarna växa upp som en del av vår familj. De är och ska alltid fortsätta att vara just härliga familjemedlemmar.

#49 Jag har ju då i mångas tycke alldeles för många katter. Alla lever tillsammans med oss 2-benta på våra 160 kvm. Tyvärr så har det nu brustit i sämja så en av våra yngre flickor kommer att få flytta. Annars kommer alla jättebra överrens och det är stora katthögar här. Dock så har vi bra fördelning så det går att dela av. Kattungarna växer upp mitt i vår vardag med allt som hör därtill. Sedan är jag hemma på heltid och det bidrar kanske till att det fungerar. Annars hade jag inte haft tid med städandet osv…

Att dom skulle vara speciellt sjukliga pga att dom bor såpass många kan jag nog dock inte hålla med om..

Vet ni, nu känner jag mig glad när jag läser… Plötsligt blev informationen lätt-tillgänglig och tipsen lätta att översätta i handling. Jag kommer visserligen aldrig föda upp (även om jag gärna skulle få vara med om förlossningar och småknytt som har en mamma) så har jag nu en mission när det gäller biblioteket i byn där jag tillfälligt är och pluggar. Jag ska leta efter titlarna och läsa lite intressanta och inte kyrkrelaterade saker här hemma :-)

# 50 Jag håller med dig om att det inte automatiskt innebär att katterna är sjukare för att de är många, men det är alltid lättare att få in och svårare att få ut sjukdommar då man har många katter som bor tillsammans och använder samma kattlådor och en omsättning på katterna. Är man noggrann och uppmärkssam samt tar hygienen på största allvar har det dock en större positiv betydelse tror jag!  Vad mysigt det låter med stora katthögar!

# 51 Man blir så glad! Jag tycker att stämningen har blivit jättefin igen!

# 50 Ska väl inte sticka under stol med att ja.. Det HADE ju minskat badandet när vi hade ringorm.. Men städandet hade ju varit samma  ;)

Sen strävar vi inte efter att ha omsättning på katterna, men tyvärr funkar inte alla i "storfamilj"

#53 nej jag sätter mig absolut inte alls till doms över dem som har många katter tillsammans. Jag önskar bara att jag kunnat övertyga mig själv om att glädjen att ha fler katter hemma överväger nackdelarna. Ännu är jag inte där. Som så mycket annat får man väga fördelar mot nackdelar hela tiden och göra det som känns rätt för en själv och rätt för katterna förstås. Jag klarar inte av att isolera mina kattungar som jag skrev ovan, jag vet att en del rekommenderar det men jag tar den risken då jag själv tycker att det positiva i att se bebbarna växa upp med de andra kissarna och mitt i människofamiljen. För andra kankse valet att ha flera katter i hushållet överväger. Jag respekterar det.

och ja, jag har sanerat hela huset då jag nojig som jag är fick för mig att mina missar hade ringorm. När resultaten sedan kom på skrapproven visade samtliga att vi inte hade ringorm, men då hade jag redan sanerat hela huset flera gånger och tvättat allt som var tvättbart (och en del som inte var det ) Så på den resan lärde jag mig ett och annat - Jag har superrespekt för alla de som verkligen fått in ringorm och ägnat veckor åt att sanera katter och hem. Det är tufft - men det går!!! En eloge Tiddlywinks att du klarat det!

#54 jag ser det som att vi har varit så förskonade i övrigt under alla dessa år, så antagligen därför. Fick väl allt på en gång. Men visst, det hade ju gått snabbare att bada/doppa 4 katter än att göra det med 12

#50 Förresten kom jag att tänka på… Stor omsättning?? Menade du mig då? För jag/vi har definitivt inte stor "omsättning". Dom senaste 6 åren har vi fått omplacera en katt och en har dött (av ålder) resterande som flyttat har varit kattungar/ungkatter.

Sen visst, nu HAR jag/vi ju då några katter boendes här som inte skulle bott här av diverse anledningar. Men det är ju sånt man får räkna med som uppfödare, att det inte går som man tänkt, fodervärdar drar sig ur/ångrar sig, att man inte får sålt ungarna som tänkt, köpare drar sig ur eller blir allergiska.

Jag personligen har dock NOLL övers till "uppfödare" som rear ut sina katter vid 12 veckors ålder pga platsbrist eller annat i den stilen.. Man KAN bli sittandes med en hel kull och nåt som man får ta med i beräkningarna helt enkelt. Har man inte förutsättningarna för det så kanske det är bättre att inte planera för fler kullar.

#55

Jag håller med om att man som uppfödare måste räkna med att bli sittande med en kull som inte blir sålda. Det är en av anledningarna att jag "sparar" lite space . Tror inte det gynnar bebisarna att bli utreade, och inte rasen heller på sikt.

Min kattbibel när jag började i tidernas begynnelse, skrevs av en finsk domare Kate Stiernkreutz(tror jag det stavas)Ett fint stöd ,jag hittade allt elementärt i den.Förutom alla *moderna*sjukdomar och de nyaste rönen. Nu hittar jag allt på nätet.Billigare än att köpa böcker och ständig förnyelse.

Det finns väl inga krav på en uppfödarens kunskaper?

Uppfödare anslutna till SKK finns det iaf inga kunskapskrav på.

#58 Nä finns inga KRAV… däremot är detta en diskution om vad en uppfödare borde kunna innan man sätter igång som uppfödare.

Personligen ser jag det som att man redovisar en film eller bok man aldrig ens sett/läst, om man inte har vissa grundläggande kunskaper innan man börjar avla.

Allt för många börjar avla på sin söta lilla "Missan" bara för att hon är så söt och go, men det betyder ju tyvärr inte att söta goa "Missan" har något att tillföra rasen, ej heller är helt frisk även om det kan se ut så när katten är 1-2år. Och som sagt genetiska defekter kan man inte alltid SE på en katt om den inte har genen i dubbel uppsättning m.m.

Allt för många börjar uppfödning utan att ens kunna någonting om förlossning ens en gång… detta kan bli mycket förödande för katten tyvärr, att heller inte vara medveten om de ekonomiska aspekterna av uppfödning märker jag oxå är stort bland nya uppfödare, vissa räknar kallt med att de bara ska lägga ut pengar för foder, vaccinering, chip och besiktning… men inget mer.

Att heller många av dessa inte testar för blodgrupp i en ras där det finns flera samt för FIV/FeLV kan jag ibland tycka är att leka rysk roulett med katternas liv, och även kattungarna som kommer.

Jag är ju inte så gammal i gamet varken i rasen eller uppfödning… eller ja beror väl på hur man ser det, 2,5år med rasen och 6år med rasuppfödning dock skaffade jag mig uppfödarboken av Stockel före det och kunde de flesta grundläggande färgerna och ärftligheten på min ras, men mycket har man lärt sig genom åren att man borde läst på mer, pratat med fler uppfödare INNAN jag parade min Butterfly med min Simba (birmor) vilket tyvärr slutade med mycket sorg och få överlevande kattungar då hjärtfel låg på båda föräldrarnas sidor utan att jag visste om det. Och det vill jag inte att någon ska behöva gå igenom, inte heller mina kattungeköpare efter att en god vän köpte en av dessa små underbara birmaungarna bara för att ha den dö i famnen på dem kort efter. Detta är misstag som kunde undvikits om jag lagt ner MER tid på att lära mig om hälsa och genetik istället för att bara para mina söta och charmiga katter med varandra.

De uppfödare som tyvärr fått uppleva sånt och varit med om liknande har lärt sig att inte göra samma misstag, men det vore ju bra om fler kunde lära sig av dessa misstag så inte någon eller, i alla fall, inte så många behöver göra samma misstag. Det är ju inte för att visa "pekfingret" utan mer för att skydda andra från det eländet och den olycka man själv eller någon man känner fått gå igenom när det kunde ha undvikits.

Självklart händer olyckor ändå som man inte kunnat förutse eller påverka men ju färre desto bättre i alla fall.
Och att få folk att förstå att uppfödning är SÅ mycket mer än bara ge näring och mysa med massa kattungar, det är, i min menning den minsta biten av det stora hela, bara toppen på moset så att säga, belöningen för allt annat man lagt ner tid och pengar på för att få uppleva friska och kärleksfulla kattungar i början av livet. Och även få se dem växa upp och leva långa friska liv och förgylla andras tillvaro.

Denna lilla änglakatt har jag på mitt samvete för att jag var okunnig och naiv som nybörjare, självklar kan man inte kunna allt innan man börjar men man borde försöka lära sig så mycket som möjligt före man börjar avla.

TS

Ah.. du är en utställare?
Hur många katter tror du trivs med det?

#59
Uppfödaren skall ju bara se till att ungarna får bra hem och en bra start.
Parningen klarar ju katten själv faktiskt=)

Uppfödare tar sig själva på för stort alvar.

#60 Det är  tyvärr sådant resonemang som ditt som många gånger gör att det finns så många hemlösa huskatter. Och det är en tillvaro många katter inte gillar - oälskad, svältande, sjuk och under vintern frysande.

#60 Ju mer man lär sig dessto mer förstår man hur mycket det är man inte kan. Det gäller inom alla områden.

Nej, det finns inget krav inom SVERAK på kunskap hos uppfödare. Däremot har SVERAK nu infört diplomatisering av uppfödare, vilket jag tycker är jättebra. Det finns såå mycket okunskap bland en del uppfödare och detta är absolut ett steg i rätt riktning.

Järva kattklubb arrangerar en första uppfödarutbildning i början av januari och jag har anmält mig och hopps så att jag kommer med.

# 60

Utställare? Jag är nog inte *mer* utställare än nån annan uppfödare, hänger inte med vad du menar där, tyvärr.

Jag ställer bara katter som visar att dom trivs på utställning som dom flesta andra uppfödare. Att ställa en katt som uppenbarligen vantrivs gör ingen glad.

#58 Nej det finns inga officiella krav.Men en person som vill det bästa för sina katter och deras avkommor, vill förmodligen lära sig allt om uppfödning och katthållning för att slippa gå på för många minor och misstag.Ser du det som ngt negativt att man vill göra sitt bästa?

Uppfödare/utställare väljer oftast med omsorg vilka katter som ställs ut.De som inte visar att de rent otrivs, ställs ut mer eller mindre frekvent.Det är ett bra sätt att testa temperament och standard.Likaså bra reklam för rasen.Och så otroligt vackra katter som Cornish Rex vill man gärna visa upp!

#61

Öh ha?!

**#60 Det är  tyvärr sådant resonemang som ditt som många gånger gör att det finns så många hemlösa huskatter. Och det är en tillvaro många katter inte gillar - oälskad, svältande, sjuk och under vintern frysande.
**

Mitt resonemang om uppfödare har verkligen ingenting med hemlösa katter att göra.
Hur fick du ihop det?!

#63

Ok

#63

Ok

#58

SKK har utbildade kennelkonsulenter som ser till att uppfödarna håller sig till "grundreglerna" och följer deras avtal osv. Så där har man iaf till viss del koll på att uppfödarna håller sig till "regelboken", dessutom har vi kennelkonsulenter ett sammarbete med kommunens djurskyddsinspektör. Så nog tycker jag att hunduppfödare har mer "ögonen på sig och support vid funderingar" än vad kattuppfödare har.

Det finns "kunskapskrav" hos SKK registrerade uppfödare och det är att kunna följa och tolka SKK grundregler, även om det kan tyckas vara minikrav…

#60 Ja men parningen är ju inte hela uppfödningen, dräktigheten och förlossningen till att börja med är riskfyllt för kattan precis som för människor.

Vi människor har ständiga kontroller för att säkerställa eventuella problem i tid, men du kanske tycker det är onödigt oxå?

Du verkar ta förgivet att allt går som det ska utan problem… men eftersom vi människor påverkar ALLT med katterna så är det inte alltid allt går som det ska, vi låter sällan lätt svagare ungar dö när vi lätt kan förhindra det, samma sak med våra egna barn, självklart är det stor skillnad mellan barn och kattungar men som uppfödare tar vi ansvar för våra katter och deras ungar… Det är VI som antar skyldighet att ta hand om dem så gott vi kan.

Vad gäller utställning så ställer jag inte katter som verkligen inte gillar det, jag testar några gånger för att se om de anpassar sig, annars får de stanna hemma, så har jag alltid gjort och så kommer jag alltid att göra.

Självklart kommer det tyvärr finnas de ytterst få som ställer katter som verkligen inte borde det, med det är inte många, och vi andra borde inte få skulden för dessa få personers oansvariga beteende.

#65 Den nonchalanta inställningen finns hos många volket gör att de släpper ut okastrerade katter hur som helst. Katten sköter sej själv. Jag tror att serioösa uppfödare är intresserade änd från vilken hane de ska använda. De r nog intresserade att allt fungerar som det ska. De är nog intresserade när det är dags att ungarna ska komma. Det kan alltid bli problem.