Jag vet med mig själv, att jag inte kommer att få med alla punkter som är viktiga för mig, men under diskussionens gång(för det blir det väl?!)kan jag svara på det nya som ev kommer upp.

Putt!

Här ska jag skriva några rader när jag inte är så trött som jag är nu

sorry, hann inte idag heller, men lovar att jag ska försöka klämma in det imorgon. Man vill ju verkligen skriva nåt bra och inte bara slänga ur sig nåt som lätt missförstås.

Jag är purfärsk på raskattsavel för egen del, men jag har ägnat praktiskt taget all ledig tid i hela mitt liv åt djurengagemang. Jag har fött upp råttor, kaniner, marsvin, möss och hamstrar, och har alltid haft katt och hund. Jag är utbildad djurvårdare och jobbar på djurklinik, samt uppvuxen i en familj där djuravel (bl. a. hästuppfödning) varit det största intresset.

Smågnagarna har varit en bra träning för mig, även om jag först det senaste året tyckt mig vara mogen för kattavel som är snäppet mer avancerat. Det är väl vad jag kan börja med att berätta som grund.

Jag har alltid älskat cornish rex som ras och jag var helt på det klara med att jag ville ha en sådan när jag träffade den första rexen i mitt liv, Mysan, som en kompis till mig hade! Jag vill att rexarna ska ge det intryck jag fick av den katten, det intrycket som trollband mig vid första ögonkastet! En cornish för mig ska vara elegant och spektakulär i sin look (vilket jag tyckte att Mysan var i jämförelse med de katter av andra raser jag delat mitt liv med dessförinnan även om jag idag tycker att hon är ganska klumpig och go). Jag har inget emot cornishar som liknar krulliga bondkatter, absolut inte, och jag respekterar andras tycke och smak (och eftersom Mysan var av en ganska satt typ har vi ibland kallat den typen för just "mysiga rexar" för det tycker vi att de är), men det är inte så jag vill att rasen jag föder upp ska se ut. Jag respekterar också de som älskar den utpräglade CFA-looken med bump-profil, men jag är i nuläget ännu inte estetiskt tilltalad av de profilerna. Jag hoppas kunna avla fram katter som jag tilltalas av, både utseendemässigt och personlighetsämssigt! Framför allt så är en cornish aldrig tilltalande för mig om den är reserverad och saknar rexattityd!

Nog om det. Jag tror att ni förstår att jag gillar raka eller romerska profiler på långbenta, slanka och storörade cornishar vid det här laget

Jag är en typisk känslomänniska, som min mor brukar säga. Jag följer min magkänsla och hur det än är så käns det för det mesta rätt i slutändan även om jag får efterhandsredigera lite. Planer är till för att ändras. Jag är så glad att jag har fått så många härliga vänner och förebilder i cornishvärlden som jag kan bolla mina tankar med. På så vis har jag lärt mig allt jag behöver kunna för att starta mitt katteri, och jag är idel öra! Jag är alltid redo att avnjuta gratisföreläsningar (som är något man får per automatik om man ställer en fråga till en äkta katt-nörd!).

Jag anser att en uppfödare har ett stort ansvar för sin katthållning. Det är ytterst viktigt att man föregår med ett gott exempel när kattungespekulanter eller nos-gosare kommer på besök. Jag vill aldrig ha fler katter än jag har råd att försörja med högkvalitativt råfoder, försäkringar och allt som hör till. En katt är en katt och ingen producent eller ekonomisk enhet. Inte heller är den en prydnad eller ett statusföremål, och det måste vi visa för de personer som är intresserade av rexarna.

I fråga om syftet med min avel så är det brett. Jag vill i första hand och i nuläget, med ett för mig tilltalande avelsmaterial, lägga grunden för mina linjer. Jag har inte någon katt som i mina ögon är perfekt utseendemässigt, men med ett engagerat avelsarbete hoppas jag kunna komma närmare och närmare min drömkatt. På sikt vill jag gärna tillföra något till rasen i form av nya importlinjer. Jag hoppas också på avelsutbyte med andra uppfödare som jag gillar.

Jag kan säga med handen på hjärtat att jag inte förstår riktigt vart man vill komma när man ägnar sig åt att konstant köpa in katter, hanar och honor, och parar dem med varandra för att sedan sälja både avelsdjuren och alla kattungarna med restriktioner (det är inte många svenska uppfödare som gör så visserlgen). På det viset går man inte framåt i sina egna linjer (eftersom man inte har några), utan åker kanske lite "räkmacka" på andras arbete (Ajajaj, det var ett radikalt uttalande, det kände jag!). Jag kommer med största sannolikhet att sätta restriktioner på mina kattungar i framtiden, och jag kommer att sälja ett begränsat antal kattungar till avel. Jag är för prepubertal kastration, då jag inte ser vart i felet ligger och jag finner inga hållbara argument mot tidig kastration, förutom möjligen det att man kan behöva inse när kattungarna är ett år, att man gjort fel val… och då är katten man hade velat behålla ändå redan såld, så det spelar heller ingen roll.

Sällskapskattköpare måste ha förutsättningar och kunskap till att ta hand om katter på ett tillfredsställande sätt. Jag säljer kattungar till personer jag fått ett förtroende för, sedan litar jag på dem. Det är inget tvång att man som kattungeköpare ska redovisa allt man gör och allt man tänker! Jag finns till för kattköpare i framtiden om de behöver hjälp och råd.

Jag kommer som sagt att sälja ett begränsat antal kattungar okastrerade till uppfödare jag litar på. De kommer då att ha restriktioner (inte första kullen, dock). Jag kommer inte att göra någon kombination som jag inte själv (eller någon nära uppfödarvän) redan från början ämnar behålla en kattunge från. Jag skulle däremot kunna tänka mig att sälja alla kattungar i en kull om jag enligt kontrakt kan få någonting tillbaka, en parning eller en kattunge, i framtiden.

Jag ställer mig inte bakom systematisk omplacering av pensionerade avelskatter, MEN jag tror att det i många fall är ganska smärtfritt för en katt att flytta om den är cool och självständig till sin personlighet. När det uppstår konflikter i ett katteri och man får problem ser jag ingen anledning att stålsätta sig i konflikthärden för resten av livet. Jag tror att det är bättre i en sådan situation för både katterna som individer, katteriet och människorna att man särar på de katter som provocerar varandra. Vi föder ju upp katter för att det är kul, eller hur?

För mig är också utställning en viktig del i avelsarbetet. Jag vill använda katter i avel som har utställningakvalité (de behöver dock inte vara några superstjärnor). Utställning är också en underbart rolig del av det hela. Jag älskar att träffa folk med samma intresse som jag och mina allra flesta vänner inom cornish-världen har jag träffat på utställning. Jag skulle nog kunna lyssna på engagerat kattbabbel tills öronen trillar av!

Ja… Det dyker nog upp fler punkter så småning om, och då flikar jag gärna in!

Oj det var ett rejält och långt svar.Jag är inte alls färdig med vad jag vill, det är ju en hobby, men det jag vet är att jag avlar aldrig på en katt jag inte älskar!Jag måste vara förälskad i  katten /de egenskaper den har, och det handlar mycket mindre om profiler och oändlig mycket mer om KONTAKT mellan katten och mig!(förlåt versalerna.)Jag föder främst upp blivande  familjemedlemmar med ljuvligt sätt.De får vara urtjusiga att se på, och de kan också vara det ibland, men det är ju inte hela katten. När jag läser i olika trådar så handlar det så mycket om profil,skyddade linjer,höga kattungepriser  och utställningsframgångar etc.,och jag känner att det är inte viktigast för mig i min avel.Så jag kan inte ge ett ordentlig svar, än. Får väl ta några år till på mig..

# 5 Eine! du tänker då alltid ett steg längre än mig  För mig är det dog så självklart att inte avla på katter jag inte älskar att jag glömmer att skriva det, men jag uttrycker mig på ett annat sätt. Jag tilltalas aldrig av en katt som jag inte får kontakt med och kan upprätta en relation till. 

Nu fick du mig att känna mig ytlig  Ehum.. Men huvudsaken är att jag vet att jag inte är det  … fast lite ytlig måste man vara för att ägna sig åt estetik.

#6 Jag har aldrig uppfattat dig som ytlig,om det kan vara till någon tröst? och ytlig för att ägna sig åt estetik, nja,skönhet kommer ju inifrån, räknas det som yta ändå?Ursäkta TS detta är mycket OT.

#7, Nej, jag tror inte alls att det är OT som du skrev Eine.

Tvärtom i mitt tycke har du träffat rakt på spiken (eller hur säger man det på svenska). Jag tror att du har kristalliserad rätt so bra, varför så många människor är entusiastiska avlare (på vilket djur som helst).  

Och jag går ett stege vidare genom att påstå att utseendet och det inre faktiskt speglar sig ofta - men det kommer att bli intressant att följa hur olika uppfödare skildrar sin avel - jag litar fullt att de som brinner för rasen har alla den där kärnan, som Eine tog fram.

Så, nu har jag lite tid att sätta mig ner och skriva lite. Jag hoppas verkligen att fler fattar pennan och skriver ner lite tankar i denna tråd. Intresset verkar ju vara stort då tråden har varit visad nästan 200 ggr redan.

Vi skaffade vår första CRX 2004. Det var en liten elegant varelse med ett fyrkantigt huvud och knappt någon päls. Denna lilla donna utvecklades till min stora kärlek, Nikita, en katt som jag nu i efterhand kan säga har en mer extrem typ än klassisk. Nikita var köpt till sällskap och vi fick avla om vi ville, spelade ingen roll. När vi köpte henne visste vi redan att vi ville avla och hade förvarnat uppfödaren om detta, men inga garantier gavs. Det avr så det hela började. Jag blev helt kär i min tjeja och hennes enorma öron, speciella huvud och krulliga päls. VI började också ställa ut och kom fram till att avel och utställning är något vi verkligen vill syssla med.

Min princip är att alltid avla med hjärtat. Allt jag gör gör jag för att jag älskar att avla och först och främst för att jag älskar katterna. Jag har aldrig och kommer aldrig ha en tanke på att tjäna pengar på min uppfödning och har faktiskt aldrig ens gått jämnt ut med en enda kull, men det är absolut inget jag klagar på.

Jag väljer alla mina avelskatter väldigt noga. Nikita var köpt som vår första katt och nu när jag ser tillbaka, om jag hade vetat det jag vet nu, så skulle jag inte köpa henne, varken vad gäller linjer och/eller uppfödaren. Jag är därför väldigt noga med att resten av katterna som går i avel hos oss är katter som verkligen har en stamtavla där det finns stabila katter med bra egenskaper från intressanta linjer som jag vill ha i mitt avelsprogram. JAg är också noga med varifrån jag köper katt och har som motto att jag köper endast av folk jag kan tänke mig att sälja till. Mina avelskatter brukar vara, som man kallar, avelskatter och inte utställningstjärnor då jag anser det vara lönlöst att ha perfekta katter i uppfödningen och få nästintill lika pefekta kattungar, det är ingen utmaning för mig och jag anser det som det skrevs ovan, vara ett räkmacke beteende. Jag avlar aldrig på katter med dåligt temperament. Jag kan acceptera att en katt inte gillar utställningar och beter sig dåligt där, men en katt ska vara en social, kärleksfull kat hemma - alltid. Har änsålänge inte haft några som helstaproblem med detta och hoppas slippa det i framtiden också. Jag bygger just nu en grund att stå på genom att hitta katter jag vill ha i mitt avelsprogram och hoppas om ett X antal år börja bygga på min "egna" linje. Alla mina katter testas mot FIV/FeLV, blodgrupperas och testas då och då mot chlamydia etc. Jag har än så länge endast scannat en CRX mot HCM men kommer i framtiden också börja göra detta då jag anser det vara viktigt.

Jag vill också understryka att ja, jag har importerat ett par katter och snart kommer fler. Detta är endast då jag inte har hittat vad jag velat ha i Sverige och har fått leta mig utomlands. Jag hoppas också kunna tillföra rasen någonting i det långa loppet genom att ta in nya linjer. Dock har jag ingen "fobi" för svenska linjer och kommer i framtiden självklart använda katter från Sverige i min avel.

Nu ang avelshanar etc. Jag har haft endast 2 hanar änsålänge, båda importerade.  Båda underbara katter som har tagit mig med storm. Jag har som motto att mina hanar endast får ett par fåtal kullar. Jag tar inte en kull om jag inte tror på kombinationen, därav kan en hane, trots att han är en import osv. få en enda kull hos mig om jag anser mig inte hitta någon bra hona till denne. Jag kan nog garantera att jag aldrig kommer ha en hane som får många kullar i de flestas ögon, då många för mig är redan vid 5 (förutsatt att 1-2 kattungar ur varje kull går i avel). Mina hanar lånas ut, dock endast till folk som jag känner väl och kan lita på. Hanarna lånas alltid ut med restriktioner, det kommer aldrig finnas undantag från denna regel.

Min kattungar är mina barn. Jag älskar dem högt och letar nogrannt efter hem. Kattungarna hos oss säljs antingen till sällskap eller avel. Kattungarna till sällskaps säljs för ett lägre pris och är redan kastrerade vid leverans. Kattungar till avel säljer jag ganska sällan och också endast till folk jag känner sedan tidigare och kan lita på. Dessa säljs för ett högre pris enligt överenskommelse och köparen får avelsgarantier men också restriktioner. Detta är också en regel och det finns inte undantag.  Jag ger aldrig några utställningsgarantier heller då jag ännu inte anser mig ha fött upp en enda katt som jag kan garantera kommer gå bra på uställningar.

Jag älskar att diskutera allt vad gäller avel och uppfödning med annat folk. Alla har inte samma åsikter, men det betyder inte att man inte kan respektera varandra och ändå, till viss mån samarbeta. Jag har inget emot att sälja en avelskatt/låna hane till folk som är nybörjare och ska ha sin första kull, detta spelar ingen roll för mig. Kontaktar man mig och vill ha kontakt  för framtida samarbete så svarar jag alltid och ser fram emot kontakt. Sedan om detta utvecklas till ett samarbete vet man aldrig.

Jag anser mig vara en nybörjare och är definitivt inte fulllärd, vet knappt nåt i proportion tillv ad jag skulle vilja veta! Jag har endast haft 2 kullar, men har aktivt forskat i CRX och avel under 4 år. Jag hoppas nångång i framtiden kunna avla fram friska katter med en typ som jag gillar dvs. lååånga ben, greyhoundkroppar, lååånga svansar, stoora högt uppsatta öron, fina äggformade huvuden med raka eller romerska profiler, starka hakor och självklart tätt liggande vågig päls över hela kroppen. Men detta tar nog ett stort antal år till…

Det är så välformulerat och ingående,det ni skriver tjejer! Vi andra får jobba på det..

# 9 Mumsikoff, vill du gifta dig med MyTwigg´s? Hahaha! Nej, men Du uttrycker dig med de ord jag glömde  

Det är tokigt så lika vi tänker! Det ska bli så kul att träffa dig framöver!

# 10 Jag väntar på att fler ska skriva! Jag tycker, precis som Polina skrev, att ämnet är väldigt intressant!

Eine, jaa du. När man väl börjar skriva är det så svårt att sluta :)

#11 hahaha XD ditt folk får kontakta mitt folk så fixar vi detaljerna. Fast mitt folk kräver äktenskapsförord ;)

Blir nog en lååång fika

# 12 Jajjemen! Här går de på knä för ditt folk, jösses!  Äktenskapsförord är bra! Haha!

Ja.. vi får hoppas att de accepterar en och annan påtår

Puttputtputt!

Ingen annan som vågar blotta sig på stortorget?  *host*

Putt!

Jag är nyfiken på hur ni andra skulle uttrycka er!

Den som är intresserad av hur  jag resonerar är mycket välkommen att slå en signal.Att försöka förklara det i skrift utan att missuppfattas av människor som är inställda på att feltolka vill jag inte göra.Men som sagt ring mig gärna.

# 16 Jag får väl göra det någon dag…

Jag hoppas att ingen misstolkar mig…

Jag startade en sådan här tråd för ett tag sedan på SKS' forum. Kors i taket så tycker jag likadant fortfarande.

- Först och främst så vill jag utmärka mig genom att betona att mitt intresse först och främst är mina egna, nuvarande katter - inte de katter jag eventuellt lyckas föda upp eller de som kommer att födas hos andra uppfödare. Mina nuvarande katter är de som i lika utsträckning är de som har rätt till mitt hem och min passion. Avel är bara en idé, en tanke. Inget levande. Det kan inte uppta mig lika mycket som de underbara bepälsade varelser jag räknar till min familj. Jag har inte det i mig att se allt som en tävling mot andra i att åstadkomma den ultimata cornish rexen - och jag ser det inte heller som avelsmässigt mer ambitiöst att göra på det sättet. Min självbild står och faller inte med hur jag lyckas med avel; jag har andra intressen. En dröm för mig är att de katter som flyttar in och flyttar ut gör det för gott.

- Jag avser inte föda upp som filantropi, för att gynna alla andra uppfödare inom rasen. Jag kommer att förvalta några av rasens linjer efter mitt eget huvud så länge jag brinner för det. Varje parning görs med tanken att jag själv ska ha nytta av avkommorna - förr eller senare. De katter som säljs till sällskap garanterar jag ska hålla som sällskap. De katter som säljs till avel garanterar jag ska hålla för avel. Det senare innebär att jag ersätter utebliven avelsförmåga. Jag ämnar inte sälja katter där "utställning" kryssas i. Om en katt köps till sällskap enbart ska den ej gå i avel. Den ska däremot vara försäkrad (el motsvarande) och inte leva på huvudsakligen torrfoder. Om jag har en lovande hane jag ej själv kan använda tänker jag upprätta en foderdeal med köparen i stil med att mot förmånen att jag får stå för tester och kontakt med uppfödare dela "inkomsten" med kattens ägare. Lite tankar är att max två katter av samma kombination kommer att gå i avel i Norden. En hane från mig bör (ska) inte få fler än 3 kullar eller max 12-15 felfria avkommor, trots att jag har en högre smärtgräns när det gäller hur andra gör. Av avkommorna gäller samma, att inte fler än två per kull ska gå i avel inom Norden, annat än i undantagsfall. Av flera skäl, bl a en kattunges immunförsvar och möjligheten till ändrade avelsplaner, kommer jag inte att kastrera kattungar innan flytt innan jag blivit överbevisad för egen del att det är ok.

- Jag kommer enbart att sälja avelskatt till folk som kan intyga att det hem kattungen flyttar till kommer den att få stanna i, så länge den inte vantrivs. Om uppfödaren inte kan ta in en katt som stannar för livet i hemmet så ska kattungen bo hos fodervärd. Jag kan dock överväga samarbete, såsom samägande eller lån av hane, med en uppfödare som resonerar annorlunda, om det är enda sättet. Men jag kan t ex inte lova en kattunge som pris för lån av hane om jag inte får ovanstående garantier om kattungens fortsatta liv. Jag tänker skilja stenhårt på avelssamarbete och vänskap/socialt umgänge. Inga restriktioner jag godtar ska inskränka det senare, men utan vidare det förstnämnda så länge jag får vad jag söker. På samma vis behöver jag inte vara bästis och bundis med någon jag har avelssamarbete med. Det kan räcka med att jag gillar hur de ser på sina katter (eller mig ;) ). Jag anser inte att jag har en plikt att ta in nya linjer om jag importerar. Jag gör det för min egen avels skull och, om linjerna förekommer redan i landet, för att jag inte vill vara beroende av andra.

Jag har helt bytt ståndpunkt om bl a restriktioner under de här 4-5 åren, pga att jag tycker det varierar vad som är bäst beroende på en ras' storlek. Inom CRX är det i min mening bäst att tillämpa restriktioner just nu, eftersom rasen är tillräckligt stor för att slippa folk som "bara vill ta en kull" och växer så fort att regleringar behövs. Om jag fött upp burma, burmilla el dyl hade jag kanske inte tyckt likadant. Mycket av det roliga med avel är att det finns olika sätt att göra på och att man får prova sig fram vad som passar en bäst, så länge katterna inte hamnar i kläm.

# 18 Ojojoj så bra skrivet! Du uttrycker dig så bra och mycket jag läst tidigare också som du skrivit är kanon! Jag håller med dig om det med restriktioner, och jag hoppas att restriktionerna ska få den positiva effekt som jag vill att de ska få när jag sätter restriktioner på kattungar i framtiden.

Det är klart att detta är diskutabelt och jag förstår de som motsätter sig avelsrestriktioner, men jag kommer inte att ändra min uppfattning om restriktionernas betydelse och goda syfte förrän jag fått ett bevis på att de hämmar avelsbasens mångfald på ett negativt sätt och utplånar rasen. Det verkar som att det är ytterst få uppfödare som anser att man har skyldighet till att dela med sig av sitt avelsmaterial till andra, och det tycker jag är skönt.

En annan viktig sak du sätter fingret på clee, är hur viktig kattindividen som sådan är för dig. Jag kan inte annat än hålla med dig om det också. Jag hoppas att alla här instämmer i det att varje katt är en liten person och ska betraktas som en sådan. Jag skulle aldrig drömma om att lämna ifrån mig någon av mina älsklingar så länge de trivs och mår väl hos mig, och har jag inte plats/tid/råd att ha fler så har jag två val, antingen att lägga katteriidén på is ett tag, eller också att anlita någon schysst fodervärd.

Haha, förlåt men jag ser nu att jag har skrivit så himla slarvigt rent språkligt. ;) Hursomhelst så bjussar jag på ev uppfödare som läser detta att missförstå och juliennestrimla mig efter behag.

#19 Oj, hann inte se ditt svar innan jag skrev! :) Blir helt generad av allt snällt du skriver. Jag tycker det är rätt vanskligt egentligen att skriva sådana här storskissade planer på ens ambitioner men det är väl ett privilegium man har som rookie, innan man inser att folk vill tillverka voodoodockor av en hemma för varje gång man skriver något förnumstigt.

# 21 Jajjemen! Vi intet ont anande som knappast är torra bakom öronen, vi får gotta oss i detta ett tag till… tills vi också lärt oss fnysa kanske  Ärligt talat är jag ingen fnysig person så jag tror att jag kan hålla mig lite ödmjuk och jag tror att många mer erfarna uppfödare är ödmjuka också. Vi får hoppas på att det inte finns lika många voodo-dockor som det finns uppfödare, för om det gör det så ser prognosen inte god ut

En litet kort utlägg om Fylgias.

Jag har först och främst katterna för mitt eget välbefinnande. De är mina bästa vänner. När jag köpte min första katt, Pepsi, visste jag inget om rasen, nästan.

Nu har jag lärt mej lite i alla fall. Jag avlar för att jag vill se ett liv födas och för att jag också där mår bra och fylls med lycka. Men jag tar aldrig en kull som jag inte själv tror på. Alltså att jag själv kommer spara en lämplig individ ur kullen. Där är målet att främja rasen och saka men säkert komma rasstandarden närmare. Nu avlar jag inte bara för att få en super avel/utställningskatt, men det är en aspekt. Först och främst sätter jag psyke och hälsa!

Mina katter är än så länge scannade normala på hcm, och jag komemr aldrig avla på en katt som inte är hcm scannad, och jag kommer alltid fortsätta scanna tills dess att de "friförklaras". Jag kollar även andra sjukdomar så klart.

Angående restrektioner så vet jag inte än hur jag skall göra.

Jag fick lära mej den hårda vägen hur det blir när man börjar med för många katter. Nu har jag fått omplacera två och en tredje är på väg. Bla en katt ut min första kull där det inte alls funkade i foderhemmen, men som nu äntligen lyckats få ett super hem. Jag kommer aldrig igen att gå över max gränsen här hemma, 5-6 katter. Därför kommer jag nu sätta ut katter på foder, för det är på gång flera.

Nu har jag inte tagit upp allt det jag tänker på angående min avel, men lite.

För mig handlar kattuppfödningen om glädjen att min katt väntar kattungar, förmånen att få vara med om en kattförlossning, glädjen att få vara med om kattungarnas uppväxt, glädjen över att få kontakt med människor som älskar katterna lika mycket som jag gör, att få se våra telningar hitta "sin familj" och bli älskad och omhuldad och ge kärlek och glädje tillbaka till "sin familj", att få följa katten under dennes levnad, att jag lär mig något nytt för varje liv som spirar hos oss. Man kan inte bli "bästis" med alla kattköpare men man kan ha en god kontakt utan att lägga sig i varandras liv. Nån gång kan man ha göra ett dåligt val men livet förändras både för mig och för kattköparna och jag kan bara vara där och göra det bästa av situationen som den är. Det går inte att detaljstyra. Jag gör så mycket jag kan för att våra telningar ska få det bra i hela sitt liv genom att omsorgsfullt hitta rätt familj till rätt katt och finns som stöd i glada, jobbiga och ledsna stunder för dem som köpt katt av oss eller som vi kan hjälpa.

Men jag och min familj är kattägare i första hand och kattuppfödare i andra hand. Det betyder för oss att katternas väl och ve alltid går före aveln.

Den som är intresserad av mina tankar för övrigt om kattavel är mycket välkomna att ta kontakt med mig så pratar jag gärna om det på telefon eller över en fika!

Åh vad kul att fler har vågat/velat/orkat skriva i denna tråd!

# 24 Jag håller med dig till fullo ang det med glädje över katttungar, över hur nöjd mammakatt verkar vara under dräktighet, glädjen av att kunna glädja annat folk men sina bebisar osv. Det är det som håller en kvar och faktiskt driver en framåt då allt annat känns bara hemskt, så är det iaf för mig.

Mot bättre vetande skriver jag ändå eftersom jag vet att jag kommer att glömma både det ena och det andra, men, här är mitt bidrag:

Det är viktigt för mig att särskilja mitt liv och min hobby, dvs. katteriet. Jag kommer alltid vara en kattägare först och en uppfödare sen. Mina katter är sällskapskatter i första hand, och med det menar jag inte att de "enbart" håller sällskapskvalité, men det är den för mig viktigaste egenskapen en katt kan ha.

Hälsan är och förbli prio ett för mig, mår inte katterna bra finns det inte ett skäl i världen som skulle få mig att ändå överväga att avla på dem. Näst efter hälsan kommer temperamentet. Det är mycket viktigare för mig än exteriören. Jag skulle inte välja att ta en kull på en skitsnygg katt som inte gick att hantera. Exteriören är alltså det sista jag kollar på men visst är det en nog så viktig del eftersom aveln handlar om ett arbete utfört för att "förfina" rasen. Om jag inte tyckte att det jag gör kan gynna rasen på kort och lång sikt skulle jag inte avla eftersom det inte är utan sina sorger, snarare tvärtom.

Rent exteriört är jag konservativ och har inte intresset av CFA som standard, dock skulle jag önska mig att FIFe:s standard blev lite mindre "luddig" på vissa punkter, bl.a. profil, kroppsstorlek, osv.

Sist vill jag säga att för mig är förmånen att få ha kattungar, få vara med om mirakel som födslar, känna värmen och den villkorslösa kärleken från en liten ullig kattunge och dess spinnande mor och alla andra fantastiska delar av att vara uppfödare en bonus som gör resan värd att företa sig. Det är en belöning för arbetet man lagt ner på vägen dit, och det är arbetet som gör att lyckan när man väl når fram blir så fullständig.

#26 Väldigt intressant och fint skrivet, jag håller med om i princip allt, utom CFA-biten förstås eftersom jag har mitt stamnamn där. Samt att jag inte haft några kullar förstås och därför bara får längta efter ulliga bebbar som somnar spinnande i ens handflata.