usch sånt vill jag inte ens tänka på, men det kan nog vara mycket klokt att göra det

#1 Ja det är värre om ens ev.familj och vänner står där utan att veta vad de ska göra med katterna,än att tänka på sin egen död.Så tänker jag iaf.I värsta fall blir ju alla avlivade..

Jag har skrivit ett "djurtetamente" som jag skickat till mina syskon. Jag hoppas inte de skall behöva kolla det men om….

Det är ju otroligt viktigt att de vet var de skall göra av djuren ifall något skulle hända mig. Jag vill ju inte att katternaskall avlivas bara för att de inte vet vem de skulle kunna kontakta.

Du är klok avots, (och jag med.. i just i detta fall.) Håller på att höra mig för.

Jag har faktiskt tänkt tanken men längre än så har jag ännu inte kommit,  det är en process som långsamt håller på att bearbetas. Jag tycker det är otroligt viktigt att man tänker på sådana saker, även om det känns långt bort eller skrämmande. För mig är det viktigt att veta att mina katter blir väl omhändertagna om jag skulle gå bort.

Klokt - vi har allt klart - vi är inte för evigt - det finns en början och ett slut.

Början vet vi, det som kommer kan vi påverka - slutet vet vi inget om.

Eftersom jag har haft en hel del tankar på att dö så har jag redan ordnat så mina närmaste och tänkt person vet om vad som gäller med katterna när jag dör.

Förhoppningsvis händer inget redan medan mina nuvarande djur lever..Buffy och hunden Smilla…
Men- om jag dör skulle mina syskon vara fullt kapabla att se till mina djurs bästa - antingen avlivning(beroende på ålder då osv.) eller omplacering..
Smilla skulle nog syrran kunna ta..- men både hon och brorsan är kattallergiker..
Jag har inga planer på att bestämma vilka som ska ha mina djur om jag dör..eftersom mina kompisar antingen har katt redan som säkert inte skulle gå att slå ihop mina(hoppas ju på en till cornish snart..) med…eller så vill de inte ha katter…

Så som sagt- jag har full förtroende för att mina syskon klarar detta- vi har samma djursyn.
Ibland är det bättre för ett djur att slippa bli omplacerad och få somna in det också när matte/husse dör.

Däremot tycker jag som singel det är ännu viktigare att man har ett djurägarkort i plånboken(jag har än ej skaffat det än…bara tänkt det länge..och SKA..) så att personal vid sjukhus vid ev. olycka där man kommer in medvetslös, kan meddela polis om att husdjur finns hemma..
Det kan ju ta längre tid tills anhöriga får vetskap- detta är ju särskilt viktigt vid hund..
(På ett djurägarkort tror jag man även kan skriva ev. annan person som kan kontaktas för djurets skull..typ kompis el. granne..)

# 8 Åh! Djurägarkort?

Vart skaffar man det? Man kan nog göra ett själv, men finns det att skaffa någonstans?

#9 I min plånbok finns ett egengjort kort märkt ICE: In Case of Emergency med telefonnummer till närmast anhöriga som ska kontaktas om jag ankommer sjukhus utan att kunna förmedla mig själv (samma sak finns i min adressbok på telefonen givetvis). Där finns ett tillägg om att jag har katt, nummer till person med extranyckar och på baksidan av kortet ett underskrivet godkännande om att person från kommun eller polis eller utsedd av dessa får gå in i min bostad i syfte att sörja för katterna (det kan annars bli ett problem har jag upptäckt i mitt jobb, ingen får gå in, inte ens djurskyddsinspektören, utan det godkännande som inte kan ges, om inte djuret far illa JUST NU och det vill jag ju inte precis att de väntar på innan de går in)

Det här är något jag inte tänkt på tyvärr… Men vad smart #10! Ett djurägarkort…På något sätt hoppas man väl alltid att någon skulle märka att man försvinner, om man hamnar på sjukhus. Men det är ju såklart inget att räkna med.

Nu blir det att tänka ut ett "djurtestamente".

Jag har inte skrivit nåt "testamente" på vart mina djur ska ta vägen, men jag har däremot pratat med de jag känner och de vet hur jag vill ha det. Dessutom så har jag skrivit ner allt på ett hundforum där jag känner många personligen och privat även i vardagen. Det blev en hemsk verklighet på forumet i somras nämligen då en av eldsjälarna som drev forumet och en förening för hemlösa hundar gick bort i en olycka. Då gick det liksom inte att blunda för det längre och tänka "Jag är så ung, mig händer inget"