Näääeee så sött! Vilken talang du har, och det redan som barn, jag antar att du inte var så gammal, he he

# 1 Jag var åtta :)

Jättesött!

Visst är det kul att hitta sådana där fina alster från då man var liten. Tyvärr så lider mina föräldrar av en allvarlig släng-flunsa så det finns inte mycket kvar….

Men ett är då säkert varken min handstil eller mina teckningar var lika välutvecklade som dina vid 8 års ålder (och är det knappt i dag heller för den delen ganska många decennier senare…)

Jag spenderade vääääldigt mycket tid med att rita. Vi har MASSOR av skåp fulla med bilder av alla slag. Det är djur på alltihop! (jag ritade mycket katter och hästar). Jag gillar fortfarande att rita, men charmen i en barnteckning går aldrig att uppnå igen!

Det var det sötaste!! Vissa ränder går aldrig ur och konstådran verkar finnas kvar. Kul!

Tänk att du var så duktig redan då.

Tycler själv att det är ganska rart… Jag har alltid varit en djurtokig flicka och djuren har nog i många stunder varit mina räddare i nöden. Mitt sörsta egna djur var en liten vit kanin som hette Tussen. Han fick många små flick-tårar i sin päls, och många goa glädje-kramar!

Här är han och jag tillsammans med Myra och Myras kanin Lina!

Det är inte meningen att jag ska lägga ut en tråd här om min djurgalna barndom…

Var ni andra också djur-tokiga som barn?

#8 hi hi hi, så söta ni är. Jag är också född helt djurgalen. Min mamma berättar att hon höll på att skämmas ihjäl när jag som typ tvååring klappade ALLA tanters pälsar och sa "kisse kisse"

# 9 Hahaha! Pälsar? Det har jag aldrig varit så förtjust i, däremot skulle jag alltid ta hand om alla djur jag såg. När en fågelunge hade ramlat ur boet på vår skolgård och ett gäng ungar retade den blev jag sååå sur. Jag tog hem fågelungen i skolväskan, och sen fick den bo här i stället :)

Här är en djurgalning till.

Mina första egna djur var hamstra, en hette Emil kommer jag ihåg. Så var det Pysen ett virvelmarsvin.

Jag hade också en tax som jag fick av mina snälla och välmenta föräldrar då jag gick i trean, men den taxen var inte riktigt som han skulle, och passade definitivt inte i ett hem med 4 barn och helt djur-oerfarna föräldrar + en syster med hundfobi. Så efter hans första jul då min hundrädda stora syster satt på diskbänken och skrek/grät, pappa jagade taxen, som hade skinkbenet i munnen och vägrade släppa det, och jag jagade pappa för att han var elak mot min hund, så bestämdes det att taxen inte längre kunde bo hos oss.

Han fick ett gott hem hos ett lungt äldre par och vad jag vet så fick han ett långt och bra liv där.

Därefter dröjde det några år innan jag, då jag gick i 6:an, med lite ekonomisk hjälp från min farmor, kunde köpa min första alldeles egna hund. En cockerspaniel med det vackra namnet Gråbergets Graciol. Jag tror nog att jag aldrig varken före eller efter har varit så lycklig som då jag satt med min hund i knät påväg hem från uppfödaren. Det var ren lycka!!!

Katterna har kommit in i mitt liv betydligt senare eftersom jag var allergisk mot katter…

En bild på mig och Graciol, straxt efter att jag fick hem henne, det var ett tag sedan

Hon blev tyvärr bara 7 år.

# 11 Nog har jag snappat upp att du är djurgalning, Anki! Vilken fantastisk bild och underbart söt hund! Tråkigt att hon inte blev äldre… Vad hände?