#0 Har du provat ge honomm oral-fodret från Royal, den hjälper till mot tandsten…

Jag skulle rekommendera att du ger honom råa kycklingvingar emellanåt, det kan nog avhjälpa både rastlöshet och tandsten.

#1 Tack för tipset. Ska prova.

#2 Tyvärr så vill han inte äta rått kött. Har provat olika kycklingdelar, hjärta och finare nötkött men han är trångbedd.

Konstigt att ingen kan ge svar och råd angående hur ens HCM-katt mår/ har mått??
För visst finns det väl fler här som har HCM katter?
Varför sådant mörkläggande?
Jag kan inte förstå att detta ska vara så hemskt att berätta och skriva om….det verkar bli becksvart mörker så fort någon frågar om erfarenheter från andra med Hcm katter, hur de mår och behandlas?
Diskussionen har ju varit bra förut OM sjukdomen..men ingen verkar vilja berätta om sin egen katt?
Jag tycker frågan var intressant - något man funderar på fastän man inte *än* drabbats av just denna sjukdom hos sin katt..
Puttar upp tråden i hopp om att den inte ska mörkas ner helt igen..

#4 Håller med dig att visst måste det finnas ägare som har/haft katt med HCM. Men "mörkläggning" vet jag inte om det handlar om. Det kanske kan vara så att det är så sorgligt eller hemskt att ingen vill eller kan berätta något eller de som har/haft kanske inte är medlemmar här. Det finns ju många fler ägare än de 500 som är med här. Så det kanske inrte är mörkning.
Själv har jag inte haft det bland alla mina katter och kan inte på rak arm komma på någon annan

Jag har personligen aldrig haft en Hcm katt(än så länge) men har en bekant som har och den katten är idag flåsig och har börjat få svårigheter  att ta sig upp på ställen som den tidigare kunde komma till.. Det är sorgligt att veta att kissen lever på lånad tid..

Jag får väl ge mig in och förklara varför jag valt att inte svara i denna tråd eftersom jag ju varit en av dem som diskuterat HCM hetast.

För mig handlar det inte om mörkning utan det faktum att jag har ingen katt med HCM i mitt hem. Jag har en hona som i dagsläget är Equivocal, hon ska scannas igen i september och min förhoppning är att hon då är normal men hon kan också få samma resultat som tidigare alt. att hon får ett resultat som säger HCM.

Khian som ju tidigare i sommar scannades med diagnosen HCM moderate, är far till min Pixie som bor hos fodervärd. Khian ägs av och bor också hos Pixies matte. Jag har ett speciellt intresse i Khian eftersom jag en gång i tiden ägde honom och han är far till min hittills enda kull.

Så jag har i dagsläget ingen erfarenhet av att leva med en katt som har diagnosen HCM även om det finns en risk att jag i framtiden kommer få det.

Känner med er alla som har sjuka katter hemma. Jag hoppas att vi alla kan jobba tillsammans för att så långt som möjligt få bort denna hemska sjukdom.

Jag har inte svarat tidigare i denna tråd eftersom jag inte heller lever med någon katt som har diagnosen HCM. Jag har bara släktingar till katter som har HCM. Jag har kontakt med en kattägare och jag kan hänvisa till hennes blogg om Tamlin. Jag vet att Tamlins matte gärna berättar och svarar på frågor så det går säkert bra att ta kontakt med henne om detta om någon undrar.

Det kan vara en trygghet att få prata med någon som vet hur det är "att leva i dödens väntrum". För oss så vet vi också det eftersom vi har en katt med cancer, men om det är mer specifika HCM-symtom och medicineringar och liknande så är det ju värdefullt att få prata med någon vars katt har eller har haft HCM.

http://tamlinsblogg.blogspot.com/

Jag hoppas att Jimi och ni får rå om varandra länge, men även om det inte blir så, att den tid ni får tillsammans blir bra och att det blir många härliga minnen att kunna tänka tillbaka på när det väl är dags.

# 0 Hoppas din katt får leva och må bra länge till
#4 Varför vara så negativ och tro att alla gömmer ett de har eller ha haft en katt med HCM.?

Själv är jag så negativ att jag inte kommer att köpa någon ny cornish, trots att de är så underbara, förrän hälsoprogrammet har kommit mycket mycket längre just för att ev slippa få en katt med HCM

Sedan är det ju också så att det är relativt få katter med HCM, 13 stycken i Pawpeds och de ägarna jag känner till är inte aktiva på forumet. Visst finns det ett mörkertal också, men jag tror inte de är många fler.

Risken att köpa en kattunge som sedan utvecklar HCM är mycket liten, jag skulle inte vara orolig om jag ville köpa en Cornish Rex.

#9 Det var tråkigt att läsa.

När jag för några veckor sedan var och skannade min äldsta hona för HCM hos Torkel Falk så sa han att han och Jens Häggström är på gång att samla en statistik över Hälsoprogrammets alla skannaningar oberoende av ras. Men han hänvisade till en artikel som han skrivit nu i våras för Birmasällskapet över vad man vet idag om HCM. Han sa att ungefär 5% av alla katter får sjukdomen oberoende av ras, men att HCM står för runt 70% av alla hjärtsjukdomarna, så den är ju den absolut vanligaste hjärtsjukdomen. Det finns ju aldrig några garantier att den katt man köper kommer att få vara frisk hur noga man än är. Men att vi uppfödare gör vårt absolut bästa för att det ska bli, oavsett sjukdomar, gör ju att riskerna minimeras.

Så mycket bekymmer vi har haft för Gustaf med hans hälsa så skulle vi alla gånger gå igenom det igen, även om vi ju självklart önskar att han sluppit FORL, allergier och cancer, men en mer levnadsglad katt får man leta efter. Vi ger honom ALLT för att han ska få en bra levnad och när han inte orkar mer så är det vårt ansvar att se till att han får somna in. Så även om han ger oss mer oro och mer pyssel än våra övriga katter skulle jag aldrig tveka att ta in en katt igen även om jag så visste att den var sjuk. Nu är det ju inte alla förunnat att kunna ta emot en sjuk katt men ofta vet man ju inte detta innan och när en katt blir sjuk så har man ju inte så många val.

Här är länken till den artikel som Torkel Falk har skrivit:

http://www.katter.nu/birma/HCM_vad%20vet%20vi%20idag.htm

Jag tycker att det är bra att kattköparna ställer frågor och har "krav" på oss uppfödare, men att vara rädd för att köpa en katt pga en sjukdom som det visserligen pratas mycket om, men där det faktiskt inte är ett rastypisktproblem det tycker jag är tråkigt.

Jag har en frisk cornish. Fördelen med att vara bara kattägare är att jag kan vänta och se. Hade jag varit uppfödare så hade . Jag önskar er lycka till och väntar så gärnajag ju vara tvungen att agera på annat sätt. Jag önskar er lycka till och väntar så gärna

Sedan tycker jag att det är viktigt att betona att HCM är den vanligaste hjärtsjukdomen, inte den vanligaste sjukdomen! Det missar man lätt, så bara ett litet förtydligande

Vår ras Cornish Rex håller sig till snittet på ca 5% som får sjukdomen HCM, i alla fall enligt den statistik som finns tillgänglig, vilket jag tycker är lovande. Den siffran kommer säkert att röra sig både upp och ner ju fler som testar, men jag gissar på att den kommer att fortsätta vara låg och även lägre.

Tack allesammans för era svar och tack till dej Buffy-co för att du puttade upp min tråd. Jag vill ju ge Jimi ett bra liv och därför är jag intresserad av hur andra har det. Ska läsa bloggen och artikeln som finns ovan. Jag är rädd för att komma hem och hitta Jimi död eller att han ligger förlamad i bakdelen. Sånt har jag hört talas om men skulle vilja veta om det är vanligt eller? Fråga vet så får man ganska svävande svar därför är det bättre att få veta av nån som har erfarenhet.

Min Didi har som en del av er vet Hcm. Än så länge har jag inte märkt mycket av det förutom att hon kan bli ganska flåsig om hon springer mycket, men när jag tänker efter så har nog det blivit bättre.. Måste ha varit sen hon började med ny medecin i våras. Fortekor heter den. Förutom den äter hon dessutom furix och trombyl.

Hon är nu snart 2,5 år och har varit sjuk i drygt 1 år.

Tack för alla svaren…det var intressant att läsa!

#7 och #8
Ni har båda gett mig mycket info som jag inte visste innan om HCM!!

Jag förstår att det är jättejobbigt när man har en katt med HCM - eller någon annan sjukdom..jag tycker alltid det är bra att lära om de olika sjukdomarna de kan få..
Själv har jag ännu bara haft en sjukdom hos katt och det är försämrad njurfunktion…tyvärr tror jag att en del berodde på fodret- men han blev iallafall 11,5 år..
Jag tycker mig märka att det är en ganska vanlig livslängd på cornishar..
Innan hade jag tänkt att han skulle bli över 20 år..men…

#4 Jag menade inte att vara negativ…bara nyfiken och undrande!Och jag vågar absolut köpa en cornish igen-av rätt uppfödare

#13 Bra att få klara fakta…jag vet att det inte är många som har HCM- tack vare bla din info om det..Jag har fullt förtroende för dig som uppfödare!
#14 så lite så- jag var som sagt  själv intresserad!

Jag är alltså inte alls rädd för att köpa Cornish igen..det finns andra sjukdomar jag är mer rädd för hos katt,som är större risk att de får som detta med njurarna tex. 
Men självklart väljer jag uppfödare noga…en som jag litar på och som litar på mig…
Ömsesidig respekt och förtroende tror jag är mycket viktigt!
HCM är en liten del av allt det man bör ha lite koll på även som köpare… tycker jag…nu när man vet att det finns..

Tycker synd om de som blir drabbade både katter och ägare

#14..jag antar att om du skulle , vilket jag hoppas inte kommer att ske hitta Jimi förlamad i bakdelen så är anledningen till att han fått propp i hjärnan…långt inlägg om jag ska skriva hela hjärtats anatomi och fysiologi och patofys,,,men när hjärtat inte pumpar "fullt" så kan det bildas små microembolier och de kan följa med blodomloppet till t.ex hjärna och lungor…och då kan de orska en propp i nåt kärl i hjärnan..beroende på var ..ser man på symtomet ..som hos människor..olika delar som blir förlamade..talförmåga..osv..

..hoppas jag inte förklarar för rörigt..det är därför som många..ja både människor och djur sätts in på något blodförtunnande..t.ex.Trombyl…så om han medicineras med något sådant läkemedel så är risken för proppbildningar reducerad…

Hoppas i alla fall att din Jimi får leva ett gott liv trots denna tråkiga sjukdom. Vill också tillägga att jag inte är bekymrad över risken att nån av mina katter drabbas av HCM, om det sker tar jag det den dagen och försöker göra det bästa av det hela då…jag vill njuta av mina katter och att de ska njuta..och så länge de subjektivt ser ut att ha full ork och hälsa så njuter vi..

#18 Tack för ditt svar. Jag ska höra med vet om Trombyl, det vore kanske bra att ge honom det. Min oro är att han ska få ont och känna ångest. Men än så länge ser han ut att må bra, hoppar och leker. Jag försöker att inte ta ut sorgen i förskott, men ändå kommer tankarna ibland.

#4 Blir mycket förvånad över ditt inlägg.Jag har ingen hemma med HCM så hur ska jag och andra av oss medlemmar som har det likadant kunna säga något om hur det är att ha en drabbad katt?Det handlar inte om att *mörka*, jag tycker dessutom att det är ett överanvänt ord som används av många för att misstänkliggöra andra människors handlande.

Min Frasse fick diagnosen HCM vid 10 års ålder ,idag har han fyllt 12 år och lider inte av sitt HCM . Han leker hoppar och skuttar blir inte anfådd eller får hjärtklappning någon gång trots sin övervikt och han äter ingen medecin heller.

Hans nam är EP & EC S*Impuls Fransiskus.

Han finns med i Paw Ped.

#21 Va roligt att höra.

undra om katter med HCM är kännsliga för stress - kan man t.ex ställa en katt med HCM?

Kom och tänka på min förra huskatt Pricken där veterinären på en IDP-utställning lyssnade på katternas hjärta också vid besiktningen och sa att det hördes ett blåsljud från Prickens hjärta. Han var då drygt fyra år. Tidigare vid de årliga besiktningarna i samband med vaccinering har veterinärerna inte hört något. I vilket fall som helst så fick han en tid senare en blodpropp i bakpartiet och han fick tas bort. Undrar om det kan ha varit HCM och i så fall finns det även på huskatter

#24 Anna Tidholm är väldigt noga med att tala om att HCM är minst lika vanligt på huskatter som på raskatter. Tyvärr så är det ännu inte lika vanligt att huskattägarna regelbundet veterinärskontrollerar sina katter och följer upp oväntade dödsfall.

#23 Jag skulle inte välja att ställa ut en katt med HCM just för att inte utsätta den för en extra påfrestning. - Droppen som får bägaren att rinna över.

#26 nej jag tänkte nog det - undra varför folk gör det då

#27 Olika värderingar antar jag…

#24

Men Pricken var väl inte en "äkta" huskatt utan en blandning av två raser eller har jag drömt det?

#23

Jag håller med Anki jag skulle inte heller ställa ut en katt med HCm.Risken för stress och annat otrevligt skulle få mig att avstå.Så viktigt är det inte med utställningar.

# 29 helt överens med dig - så bara att det var en Katt med HCM på helgens utställning och undrade hur folk tänker och om det var jag som var hysterisk när jag tycker det fel

#30

Problemet är nog att folk inte tänker snarare än hur de tänker.

#29 Huskatt är katt utan stamtavla.I detta fall vet jag inte om det var skogis och huskatt, eller rex och huskatt inblandade.Har för mig att en förälder var raskatt.

#32

Jo visst vet jag att en katt utan stamtavla är en huskatt men det finns trots allt en viss betydelse om man har en katt av två kända raser .Finns det då kända hälsoproblem i de raserna så blir det ju en annan sak.Nu vet jag att HCM finns i alla raser men att det tyvärr inte testas i så många raser.

#30..helgens utställning !!!!…den som var i Vallentuna….oj var det en katt med känd HCM på den….??

..skulle inte ställa om jag hade en katt med HCM…varför stressa ett redan sjukt hjärta i onödan…

#34 japp det var det - fast resultaten är inte i Pawpeds än men det kommer. Vet ätt den har hcm för att jag ville para Iris med kattens son, men det blev inte av av samma årsak. Vem det är spelar ingen roll. Jag frågade för jag inte har katt med HCM och inte vet om stress påverker sjukdommen och var nyfiken på hur andra skulle göra.

#35..ok..tack för ditt svar….ibland är jag så "blåögd" ..bara för att jag själv inte skulle komma på att göra vissa saker…så tror jag ingen annan heller gör det……därför blev jag lite förvånad när jag läste ditt inlägg….

Förmodligen är det många katter med HCM som ställs ut.Alla är ju inte scannade.Jag skulle inte ställa ut själv om jag visste.Det känns väldigt onödigt och dumt, iaf för mig

#29 Pricken hade en CRX som fader och mamma var tydligen 75 % PER och 25 % TUV

Svarar i tråden trots att den är mycket gammal - har bara just nu kommit mig för att bli medlem.

Eftersom ni pratat om honom är det ju bekant att min Tamlin har HCM. Mycket av vad det innebär att leva med HCM vet du ju redan TS. Det som är tyngst är att leva med HCM är som för andra sjukdomar att leva i dödens väntrum. Att prognoserna är obefintliga och varierar beroende på katt, medicinsvar och vad det specifika problemet för katten är. Får man en prognos är man nära slutet, och inte ens då kan något egentligen sägas.

För det mesta avvaktar man med medicinering till dess kliniska symptom uppkommit, eftersom man inte sett att profylaktisk medicinering haft verkan. Snarare tvärtom, då svaret på medicineringen tenderar att klinga av relativt snart och det då är, bättre att sätta in medicin när det verkligen behövs. Det som är svårt med kliniska symptom är att de sällan är klassiska hjärtsymptom. Inte förrän efter att medicineringen gett verkan har jag kunnat se att Tamlin hade symptom på sjukdom. Hans symptom var helt enkelt de samma som symptomen på att katten mognar. Han var stillsam, men eftersom jag haft honom endast sedan han förmodligen redan utvecklat HCM, har jag aldrig sett något annat. Jag har sett en pillemarisk och underfundig katt med stillsamma lekar och mer uttänkta bus (tända och släcka lampan etc). Tamlin som kommer på hur man använder sängens fjädring för att studsa efter malar var definitivt en ny upplevelse när han förbättrades i somras.

Trombyl som du pratar om har en del lite tråkiga sidoeffekter, iom att det är ett preparat med acetylsalicylsyra som egentligen är något katter är överkänsliga mot. Beroende på katten kan man välja att avvakta till dess förmaket utvidgats och risken därför ökat för blodpropp (förmaket utvidgas för att inte hjärtat hinner ta emot blodet från lungorna, det blir stående "på vänt" och risken för blodpropp ökar liksom risken för dödlig arrytmi om turbulens uppstår - risken för att förmaket utvidgas minskar när betablockerarna gör att slaghastigheten minskas och på så sätt minskar risken för blodpropp redan med betablockerare). Tamlin får Trombyl 75mg 1ggn/3dgr eftersom han utöver att ha HCM även är överviktig, något som blivit svårt att hålla kontroll över i ett hem där han levt med två njursjuka som ska ha ständig mattillgång plus det faktum att Tamlin blivit rätt stillsam av sin sjukdom. Det som är lurigt med Trombyl är att påverkan av magen kommer med medicineringen, vilket gör att jag måste hålla koll på tecken på buksmärtor. Risken ökar givetvis med dos.

Diuretika är den medicin som är nödvändig när svikt är nära förestående, alltså vätskedrivande. Men den är lurig att använda på katter, det kan lätt bli överslag så att katten förlorar för mycket vätska och plötsligt står man där med en njurkatt också… Men är man väl där finns inte så mycket annat att göra. Funktionen, och kanske har du redan fått veta allt detta av din veterinär?, är att utrymmet i hjärtat blir yttepytte av HCM-utvecklingen. Vänster kammare ska ta emot syresatt blod från lungorna, men när hjärtat blir för litet inuti kompenserar kroppen genom att pumpa fortare. Det gör att blodet också kommer fortare till hjärtat, vilket gör belastningen hög. Blodet blir stående i förmaket och det utvidgas för det mesta då, men det räcker givetvis inte i längden. Då stockar sig blodet "bakåt" upp till lungorna, och blodådrorna klarar givetvis inte det. För att kompensera släpps vätska från blodet och hamnar i lungvävnaden. Kort sagt uppstår en inre drunkning, som måste hävas för att inte kattens hjärta ska svikta (när den väl börjat släppa är det gruvligt bråttom, så diuretika kan sättas in när hjärtpåverkan ser sådan ut att detta är nära förestående). Men om du noterade så finns i början av processen att detta delvis beror på att kattens hjärta gått alltför fort, något som betablockerarna hämmar under en tid. Alltså har din katt idag medicin som även verkar förebyggande för detta.

Summa summarum: Vi kan inte förebygga utvecklingen av HCM, det finns ingen profylaktisk behandling i ordets strängaste mening. Men vi kan förebygga de processer som vi normalt förknippar med symptom på dåligt hjärta - och därigenom få tid där katten faktiskt inte själv förstår att hjärtat är dåligt. Och din katt får just nu den medicineringen. Vilket du ska ha all cred för, för jag vet hur penibelt det är. Inte dag till dag, men varje gång man vill göra något endaste annat än att vara hemma är ett elände. För vem vill vakta kissen med dosetten? (tack lillebror!)

För att se till Tamlin som individ istället för som pillermonster, semestersabotör och spridare - så har han ett bra liv nu. Faktiskt bättre än förväntat. Han blir 9 år nu i höst och jagar med hjärtans lust alla sommarens överblivna flugor. I januari fick han en prognos som talade om någon eller några månader innan svikt, han bedömdes redan i november som severe. I april hade dock utvecklingen i det närmaste avstannat, och nu i augusti hade det märkliga inträffat att sjukdomen gått tillbaka. Han bedöms fortfarande som HCM givetvis, men nu som mild. Givetvis är den utvecklingen en aning chockerande, det bästa som kan hända är egentligen att det avstannar eller går tillbaka en aning på medicin. Men undrens tid är inte över antar jag :-) Det är viktigt att veta att medicinen inte fungerar för evigt, men att det finns andra sätt att sänka blodtrycket än betablockerare. När medicinen inte fungerar längre kommer vi att byta metod och hoppas på att det blir en ny vända innan det till slut är över.

Att läsa om HCM på PawPeds är nedslående och skrämmande och jag tror inte att vi behöver den historia som finns där (av en ragdolluppfödare) som norm över hur våra katter kan må mot slutet av sitt liv. Jag har förberetts på att Tamlin kommer att bli tröttare och förmodligen ha svårare att andas när det är dags, smärta ska inte vara normen. Och då kan jag välja att avsluta hans liv innan det blir besvärligt. Den smärta som kan inträffa är just vid blodproppar, och det kan vi kontrollera genom att se hur förmaket utvecklas. Så länge det är normalt, är den största risken inte blodpropp. Risken finns förstås att katten kan drabbas av akut arrytmi och dö av det, det beror på arrytmistatus innan i stor grad. Hittar du katten död, är sannolikheten stor att just detta inträffat. Det ska du då inte tolka som att katten haft ont. Det har förmodligen gått väldigt snabbt istället, och det är dig det är synd om som måste chockas så illa.

När det gäller stress för HCM-katter är det givetvis inte bra, risken för akut arrytmi ökar dramatiskt. Tamlin hade tex mild arrytmi under den första undersökningen, men inte under de följande. Den första gick åt helvete fullständigt, vi var till slut 3 personer som höll i en skrikande, bitande och hyperventilerande katt utöver veterinären… De följande har jag och en assitent hållit i en katt som lagt ned huvudet på min arm och låtit sig ultraljudas, och ingen arrytmi kan ses. Regeln är helt enkelt att det en katt stressats av tidigare, är stressande även i fortsättningen. Att åka tåg med Tamlin, att resa hem på jul och vara 6 katter i en 4:a, att ha 15 personer på besök - det är helt ok. Tamlin kan gå undan, och han är helt suveränt cool precis som han alltid varit. Att stoppa Tamlin i badkaret är däremot något som ska undvikas, jag har aldrig sett en annan katt vara så rädd för vatten (han hyperventilerar). Utställning hade för Tamlin varit en okänd förtvivlad miljö utan möjlighet att lägga sig under soffan och slippa alla människor - det hade varit otänkbart (utöver att han ser ut som ett päron numera). Men för andra katter är det inte ett problem. En katt som fortsätter att vara social och tillgänglig under en utställning är inte så svårt stressad att det är en hög påfrestning. En av de högre är galen lek med kompisen hemma, och det är ändå så positivt för kattens mående att det ska uppmuntras in i det sista.

Mina råd TS är att skaffa en bra veterinär som kan hjärtan. Det behöver inte vara den främsta experten, det är viktigare att du får någon som DU kan vända dig till, som tar hand om dig och lyssnar på dig. Och som orkar förklara allt som händer i katten och varför man valt ett visst handlingsalternativ. Jag hade en av experterna första gången, och jag går ALDRIG tillbaka dit. Experten var bra givetvis, men omsorgen från kliniken var noll. Och han hade inte tid att förklara, inte möjlighet att ringa eller att ens skriva ned vad jag fått för problem. Min egen veterinär kan problematiken, men vänder sig ibland (som nu vid förbättringen) till SLU för att det ligger utanför vad hon kan. Och Tamlin mår bra där, vilket gör att jag mår bra där. Och det är mycket mycket viktigare.

Långt, långt svar, och jag reserverar mig för att jag förklarat dåligt eller förstått veterinäriskan fel…