# Dendär barndomskatten...
Author: MyTwiggs

Jag funderade lite på detdär fenomenet "Barndomskatt". Hur många här på forumet som är engagerade i cornish och cornishuppfödning är uppvuxna med katter? Många jag känner har vuxit upp med en såndär riktig ögonsten till huskatt... så även jag och Myra. Våran hette Oliver smed.

## Comment 1
Author: AnneAlva

Mmm... jag önskar att jag hade fått växa upp med katt, men både jag och mamma var/är allergiska så det var aldrig möjligt. Däremot har det varit bränsle för att skaffa cornish senare i livet och nu tycker jag att det känns extra fantastiskt att få ha äran att äga en katt när jag vet hur det känns att inte kunna.

Det ska bli jätteroligt att höra era berättelser om era små ögonstenar, bra tråd MyTwiggs!

## Comment 2
Author: [Borttaget]

Min mamma fick en katt i present när hon fyllde år, jag tror jag var i 10-årsåldern. Han hette Oskar och var en rödrandig och vit huskatt, han fick en typ av hormonförändring som ofta drabbar röda hanar och fick äta Levaxin nästan hela livet. Oskar blev 18 år.

## Comment 3
Author: MyTwiggs

\# 2 Ojdå.. men han blev ganska gammal i alla fall. ![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif) 

 Ojiver hade också en väldigt god vän. Man såg dem nästan aldrig utan varandra. De åren Mbeach levde skuttade han hack i häl på Oliver smed och de brukade sitta tillsammans och sola om sommrarna. Ett fint par :)

## Comment 4
Author: Lullan1

Jag är uppväxt på en gård på landet så jag har alltid haft katter omkring mig. Ludde, en svart-vit lurvig kille, kom hem till oss när jag var ca 6 år. Han var förvildad och hungrig... stackarn...

Mamma tog in honom och gav honom mat, och tillslut så flyttade han in till oss för gott. Han blev aldrig riktigt tam och kelig, och kunde gärna slå efter mig med tassen. Samtidigt låg han gärna hos mig på nätterna. Allt skulle vara på hans villkor.