Blev alldeles tom och det gör så ont att läsa….

Saknaden är lika stor - fastän vi unnar våra kära att inte lida..
Jag känner med dig Monica!!
Hoppas du blir ompysslad av din familj.
*kramar*

Det är svårt att sätta ord men jag förstår dig. Det var ju tråkigt att din mor fick lida. Skickar en kram till dig.

Vänliga hälsningar/netta

Massor med kramar från mig Monica . Jag är lyckligt förunnad att ha två friska föräldrar som båda fyllt 80 år… Varje dag är egentligen ett under..

Jag skickar en värmande kram till er…

Åh Monica, jag känner med dig.Hur det än är så är det svårt att förlora en förälder och de har alltid funnits där …Kram.

Även om det är förvarnat så kan det göra lika ont när någon nära dör. Skickar tröstkramar till dej! Sjukdommar är jobbiga.

Tack

Tänker på dig Monica ….

Ta hand om dig!

Tänker på dig i din sorg. Kram.

Sköt om dig och en stor kram till dig och din familj!
Jobbigt att se en person man älskar vara sjuk så länge för att sen gå bort.

Beklagar sorgen Monica. Alltid lika svårt att förlora någon nära.

Beklagar sorgen, vill du prata av dig finns jag. Min mamma gick bort för fem år sen. Tröstekramar till dig!!!

Beglagar. Hade samma dilemma då när min mor dog. Å andra sidan var det en lättnad ett hon inte mera led (som hon gjorde flere år). Men samtidigt måste man få sörja - för sig själv. Faktum är att _du_ har förlorat din mamma - och det är tillåtet och viktigt att man låter sorgen komma - det rensar.

Beklagar sorgen Monica. Det är alltid jobbigt att förlora en närstående. Tröstekramar till dig.

Beklagar Monica, det är alltid jobbigt när en närstående vandrar över till andra sidan. *kram*

  Beklagar sorgen Monica. Man vill inte att ens föräldrar ska bli gamla..men ändå leva för evigt….friska o pigga…

Min mamma dog för 4 år sedan..jag "unnade" henne det…..det var inte värdigt längre….men ens mamma..som alltid funnits där…det är tungt…

Jag har varit med om samma sak som Monica, på sätt och vis. MIn mamma dog nyligen, efter att ha kämpat med rehabilitering av ett trasigt knä. Hon fick plötsligt en stor stroke, så det hade ingen koppling till knäskadan. Och när det nu hände, så var det skönt att det gick fort. Samtidigt har hon under den här tiden haft så svårt att omorientera sig (måste flytta från sin gård) och tycka att livet är roligt, se ljust på framtiden. Hon mådde så dåligt, samtidigt som hon kämpade med sitt knä. Som Monica säger, på något sätt sörjer jag inte som andra tycker att jag borde. Jag har sörjt under lång tid, medan hon levde och mådde så dåligt. Och det har varit jobbigt. Vet inte om det går att förklara, så ni förstår. Det har varit skönt att ha katterna att klappa på…

#18

Mina systrar tycker att jag är väkdigt hård och elak som inte sörjer lika mycket som dom.Men mamma hade inget värdigt liv.Att inte kunna röra sig inte kunna äta dricka eller göra något overhuvudtaget är inte ett värdigt liv.Min mamma hade både Parkinsson och Alzheimers sjukdom

#19 Monica - jag tror jag kan förstå att du känner som du gör, och att det blir svårt när omgivningen (de närstående) inte är på samma "våglängd". Det låter som om din mamma har haft ett tufft liv med sina sjukdomar. Eftersom jag har arbetat inom vården många år, vet jag att det är vanligt att närstående känner som du. De har sörjt under tiden som den anhöriga är sjuk och den inte längre har en sån relation som de haft förut. Och den anhörige, som hon har varit försvinner mer och mer, det blir bara ett skal kvar.

Alla bär vi sorgen på olika sätt - tänk om vi kunde ha förståelse för varandras sorg i stället för att fördöma!

Känner med dig - vet hur det känns.

Både min mor och min svärmor dog av KOL, en hemsk sjukdom. Det kändes bra när de slapp lida mer.

Åh så ledsamt att läsa detta inlägg … jag känner varmt med er alla som förlorat en nära anhörig. Det är så hemskt att förlora en person som stått en nära och jag kan inte ens tänka mig tanken att förlora sin mamma ….

Det får mig att tänka på min farmor igen som gick bort i cancer för snart tio år sen och jag sörjer henne mycket ännu. För oss anhöriga var det hemskt att se henne tyna bort och jag önskade varje dag att hennes lidande skulle ta slut men jag ville inte förlora henne heller. Det var en jättehemsk känsla, att vara så kluven. Den dagen hon gick bort vaknade hon upp en liten stund och tittade på mig och sa nåt ohörbart, jag var där och besökte henne på sjukhuset, och min faster sa att det var för MIN skull hon gjorde det för strax efter somnade hon in igen .. för alltid. Min farmor var en klok och varm människa med en ödmjuk inställning till livet och jag vill tro att jag tog till mig många av hennes värderingar.

Jag tänder mitt ljus för er alla idag …

Tänker på dig, Monika!! KRAM

#19 Oj båda två samtidigt! Min styv farmor dog i parkinssons och min mormor dog i alzhemiers. Min andra styvmamma (famlijen skulle adoptera mej, hon är egentligen min morfars syster), har alzhemers nu. Och ja, vi väntar just nu bara på att hon ska få slippa. Numera är hon kanske inte medveten som hon var för några år sedan. Då kunde hon se på mej, och skulle börja berätta något som hände när jag var liten o bodde hos dem. Men hon kom högst en mening och sen fastande hon och tappade bort sig. Det smärtade att se, för hon var så medveten att det var något fel på henne.

Ännu mera styrkekramar till dej! Jag vet på nära håll hur dessa sjukdommar fungerar.