Näe, vilken mardröm. Även om minnena finns "i dig" så vill man ju ha bildbevis oxå.
Kramis

Usch vad tråkigt! Jag förstår att du är både arg och ledsen. *kram*

Gråter med dig ,Fast först när jag såg ditt inlägg trodde jag att någon av katterna hade dött.

Neeeeej!!
Usch det är en sån där sak man pratat om som ett mardrömscenario när man tagit foton på en extra speciell resa-eller vid ett speciellt tillfälle som ej kommer åter..

Tycker så synd om dig!!!
Hoppas att du har vänner/reskamrater som tagit foton också?
En liten klen tröst i så fall…men inte alls det samma som att få sina egna foton..
Usch vad tråkigt….

*sympatikram*

Ja, visst är det tråkigt när sån't händer… jag var utsedd att ta foton på min brors student förra året. Han gick inte till någon fotograf så jag tog även "finkort" som skulle skickas som tackkort mm. Men det blev bara bilder på den första rullen, då de var vid skolan. Alla fina kort på honom och bilen han åkte i osv var borta, två rullar.. det var något fel med kameran. Och man kan inte göra något åt det, usch.

Som tur är kan ju ingen ta dina minnen ifrån dig, de har du alltid kvar!

Ja..man har ju "mentala foton" kvar…

Min särbo myntade det uttrycket när vi var i Thailand på en helt ljuvlig paradisö..typ Robinson-man ville inte åka därifrån..

När vi gick mot den lilla longtailbåt som skulle ta oss tillbaka till Ao Nang sa han "har du tagit ett kort?" -"Vaddå"..sa jag..(vi hade ju tagit massor av foton….)
"Vi tar ett mentalt kort här" sa han..och det gjorde vi!

Och-faktiskt!! när man verkligen tänker så - på en speciell plats- då minns man den bättre…
För just den stranden sitter kvar som det vackraste foto i min skalle!-att plocka fram närsomhelst..varsomhelst..(som i det tråkigaste/hemskaste av väntrum..)

beklagar….f*n vad tråkigt sånt är!!!!

Usch vad hemskt :(

Jag älskar verkligen foton och tycker att de är det bästa att ha för att väcka minnen. Min rulle som jag tog när jag var i england och hälsade på min dåvarande killes familj (vi bodde i spanien) tuggade min hund sönder innan den hann framkallas. Hon har tuggat sönder mängder med saker (däribland 2 soffor), men filmrullen är klart det som gjort mig mest ledsen. Den var ju oersättbar.

bild på mig & min monsterhund, som tack o lov inte tuggar sönder saker längre

Men vad tråkigt! Blev riktigt ledsen när jag läste detta. Det är ju så härligt att få bläddra bland semesterminnen, men vad fin du skrev Buffy-co om mentala bilder. Mitt finns av stranden på Koh Chang…

Tröstkram från oss.

En gång för många år sedan kom vi hem från en Greklandsresa med två rullar film, varav den ena satt kvar i kameran. Jag bad killen på Expert att öppna kameran i mörkrummet för att jag trodde att filmen fastnat. Nej då, ingen fara! sa killen och öppnade kameran varpå filmen poppade ut………

Den andra filmen hade också fastnat på nåt vis och det var alltså aldrig några kort tagna, så att säga. Filmen drogs inte fram och var "oanvänd"…….

Killen i affären gav mig två rullar film som tröst. Jag lämnade kvar dem på disken, åkte hem och grät en skvätt, sedan slängde jag alla kameror som fanns därhemma i soporna och sedan dess har jag aldrig tagit ett kort mer.

PS. Dottern och gubben lyckades gömma varsin kamera. Det fick jag veta flera år senare på ett födelsedagskalas! :))  

Eva G, du har min djupaste medkänsla!

Usch! Stackare! Jag vet inte vad jag skulle göra utan alla foton från de resor jag och min sambo har gjort tillsammans. Visserligen så önskar jag nästan att jag inte hade haft kameran med mig på Nya Zeeland, för jag minns nästan inget från den resan då vi bara tog kort hela tiden. Om vi istället hade njutit av naturen och kulturen så hade vi haft betydligt bättre minnen från den resan än vad vi idag har.
Men det var ju vårt eget val, och nu har vi i alla fall bilder att titta på. Det har ju inte du! Jag förstår att du är ledsen och arg. Hoppas du har många fina mentala foton istället, som Buffy-co så fint kallar det!

Näeee… fy vad jag tycker synd om dig *kram*