ok.. får väl börja då..

 min mamma var den som först kläckte idén om en CRX… Var väl för att försöka få min far att acceptera en katt i huset som inte hårade så mycket!

När jag blev äldre så började jag läsa på om cornish och insåg att det verkligen var en sån jag ville ha.

så när jag sen äntligen flyttade hemifrån till en riktig lägenhet så var det dax att leta första katten. Hittade en på blocket som jag blev kär i vid första ögonkastet, och när han sen kröp upp i famnen och somnade på mig, i princip det första han gjorde, så blev jag fast!

Han bor nu hos mig och lyssnar till namnet Lotus.

eftersom han kände sig ganska ensam så var det bara att inse att det var dax att skaffa en kompis till honom, och efter lite letande så flyttade mitt vilddjur Mysli in till mig och Lotus….

Så nu har jag två små monster som är de bästa sällskapen man kan ha!

Hade långhår från början men pga led/ryggproblem sökte jag en katt som inte hade så lång päls o som inte fällde så mycket. Jag har aldrig ångrat valet av ras o kan tänka mig flera rexar hemma än de 4 jag har…för det är ju en "bekväm" ras som man inte behöver städa efter…  ja om man inte räknar alla krukor o tavlor som katterna har möblerat om för mig..

Har alltid velat ha en rex, vilken sort kvittade och det var en Cornish Rex-uppfödare som svarade på mitt email först… Så simpelt var det

Såg i mitten av 80-talet en Cornish som satt och iakttog mig och ex.mannen, vi satt i soffan, bakom/genom en tidstypisk (hemsk..)glasblompiedestal som stod i hörnet….
Jag hade inte sett katten först-hoppade till när den satt där som en staty!!(ok detta var ingen rastypiskt social Cornish,den var skygg…jag slogs bara av dess skönhet!!)
Detta var hemma hos en kompis till min då helt nya pojvän..och jag blev bara dubbelt förälskad!! -när vi gick därifrån sa jag att jag bara SKA ha en sådan katt!!
Tyvärr var han inte lika förtjust i katter..det blev en hund istället..och det dröjde sedan 12 år tills jag-när kärleken lämnade mig - sökte efter en Cornish..
(På den tiden lite bökigare utan internet..)
Jag hade turen och fick vara fodervärd i 1 år först,sedan överta världens underbaraste katt…pga S*Fairylands skulle avveckla…

2-årige Dandelion tassade in hos mig-97 och occuperade mitt krossade hjärta helt..precis samtidigt som min man som krossat det hade dragit….
Jag hade då en annan cocker spaniel,Ludvig..men det funkade jättebra med vuxna Danne-han behövde lite tid bara.

Danne har sedan varit min stora kattkärlek i 10 år..han fick efter 2 år sällskap av kattungen Buffy-nu 8 år..
(Det känns som jag skrivit om detta tusen gånger..men nya medlemmar kommer ju till..)

Danne blev sjuk förra året,ville bli en ängel 21mars i år -och jag var tvungen att släppa honom fri..11,5 år gammal.

Saknar Danne oerhört..och fastän ingen katt kommer att "vara" Danne igen..så kommer jag ändå aldrig vilja leva utan en Cornish…de är katter med en otroligt stor personlighet!
Buffy ska snart få nytt sällskap!

Man måste däremot klara av dess intensivitet-och verkligen vilja dela sin själ med dom!Jag tror att vi som har Cornish är mer engagerade i våra katter än gemene man..men visst finns det lika engagerade kattägare med andra raser!!! -en Cornish kräver  dock detta engagemang….
En Cornish utan kärlek och uppmärksamhet blir en tråkig,deprimerad och jobbig katt.Man får finna sig att ha dom hack i häl jämt,ha det extremt kattsäkert hemma -snabba som de är..osv.

Cornish är en katt för folk som har glimten i ögat,självdistans,humor och ett stort hjärta-precis samma egenskaper som Cornisharna har..

För min del var det nästan lite läskigt meningen om jag får använda det uttrycket.

Jag har tidigare haft Norsk Skogkatt och Maine Coon, men då jag blev allergisk så fick katterna flytta till svärmor där de fortfarande bor och mår prima.

Det blev väldigt tomt att leva utan katter så jag började läsa in mig på Devon Rex och Cornish Rex, tittade även lite efter Sphynx men kände att jag ville ändå ha en "hårig" katt  Jag surfade runt på olika uppfödares hemsidor för att skaffa mig en bild av rasen. Här på Gotland fanns väl just inga, trodde jag!

Av en händelse så kom det sig så att jag började prata "katt" med en dagiskompis mamma och när hon berättade att hon hade en Cornish Rex höll jag på att svimma! Dessutom så bodde hon bara ett stenkast härifrån, tänk vad man inte vet om sina grannar!!! 

Nu föll det sig så att hennes hona var dräktig och ut kom en liten Doris…

Jag var säkert och gosade och nosade på hennes katter en gång i veckan, ett par timmar varje gång. Dessutom fick jag låna katterna under en helg då hon skulle flytta. Det var ett utmärkt tillfälle för mig att lära känna rasen och lilla Doris som ju skulle få komma hem till mig lite längre fram när hon blivit större.

Tänk så det kan gå… Nu har jag 3 älsklingar här hemma, kommer nog aldrig att få nog av dem!

Jag hade huskatter. Min lillasyster var ganska allergisk. Så en dag pratade jag med mamma, och de hade varit o köpt en säng hos någon (begagnad) som hade en lickig katt.

Då kom jag fram till att en sådan vill jag ha. Hade sett rasen på bild, o läst lite om dem, så när min mamma pratade om lockiga katter frågade jag om det var en Cornish Rex. Det vara bara kanske, men en Cornish blev det.

Jag tingade tillslut en kattunge uppe i västerbotten. Osedd, jag hade inte ens träffat någon Cornish live innan jag tog hem henne. Och vilken cirkus det var när vi hämtade henne. Bilen gick sänder, mitt i urskogen, och vi blev tillslut bogserade hem till mina föräldrar, var hemma hos dem 3 på morgonen. Sen blev vi strandade några dagar. Katten accepterade allt på en gång. Hon var ju helt underbar. Detta var då Pepsi.

Sen fick jag ju kontakt med Ingela, som har Racer Donnans. Hon bor ju inte långt från mej alls. Så blev det en till…Nu har jag ju 6 här hemma. En är till salu. Sen får vi se hur många det blir kvar. Pepsi kommer fortfarande inte överens med sin äldsta son.

Ångrar aldrig att det blev Cornish! Dom är helt underbara. De är ju lixsom katter, huskatter o andra raser (förutom vissa då) bleknar i jämförelse tycker jag. Det enda jag tycker är tråkigt är att jag inte kan ha hur många som helst. Vill ju att de ska trivas här hemma, så det är ju max jag har nu…

För mig så var det en slump. Jag är uppväxt med huskatter och när jag flyttade hemifrån så saknade jag en kisse hos mig för jämnan. Men det blev inte något mer än en tanke att, adoptera en kisse från jämtkatten. Jag kände Ingela sedan tidigare och när hon hade problem med att Dina blev mobbad av de andra katterna i hemmet, så tvekade jag inte länge. Jag och mitt ex. skulle pröva att ta hand om henne. Sagt och gjort. Dina kom hem till mig och det ångrar jag inte en sekund! Efter ca 2 år till, så köpte jag Tjorven av Ingela för att Dina skulle få lite sällskap. Jag älskar mina kissar och vill att de ska mår bra och trivas hos mig. JA, de blir bortskämda med räkor ibland.

Bodde granne med Eine i slutet av 80-talet och blev förälskad i hennes katter. Hade inte möjlighet att köpa någon katt av henne då av olika skäl, men nästan tio år senare kunde jag köpa min första CRX! Det blev S*Djäknens Gorm som i morgon fyller tio år.

Hade huskatt och Birma förut, men rexen är en ras som passar mig bäst. Jag anser mig själv ha det som #4 här ovan beskriver; glimten i ögat, humor, självdistans och ett stort hjärta!