God morgon. Fredag, men ska jobba i morgon också. Hoppas det går bra för din katt idag majsan. Sköt om er idag alla

God morgon alla !

Håller tummarna för Nappis jag med.

Pussa på de härliga bebismagarna Smirik

Här jobbas det… redan… ( och surfas liite i brist på motivation…)

Godmorgon! äääääääääääääääääntligen fredag! Känns som att jag har jobbat i evigheter här på nya jobbet - jag har hunnit med så himla mycket. Men kul är det! Hjälper min syster att måla om i hennes elevhemsrum på kvällarna efter jobbet och ikväll blir det sista strykningen (hoppas jag innerligt!) så sen har vi lovat oss själva en JÄTTEPÅSE med godis. Det ska jag sitta och längta efter hela dagen.

Ta vara på dagen nu alla vänner.

God morgon!

Solen skiner! Håller med dig smirik att det låter ljuvligt när dom små äter, ska snart fixa lite mat till mina hulliganer..

Hoppas att det går bra för Napis idag Majsan!

Ha en bra dag!

God morgon.Ha det skönt i dag och njut av de små lyckliga ögonblicken.

majsan:vi håller tummar och tassar och du: det kan alltid vara värre än så här!Flappis lever ju och är pigg och vacker!

solen skiner, men jag mår inte bra. .

Orkar inte skriva om det (kanske längre fram) Mitt liv har tagit en helt annan riktning.

Men önskar er alla en härlig helg alla goa människor här!

#6 STORT kram till dig Anna

#6 kramar till dig Anna

Men Anna77..Vad har hänt???Oavsett så skickar jag tröstkramar ..

Alla andra tack för omtanke för min lilla Nappisflappispappis..

Ha en bra dag i solen..

#7,8,9 Tack för stödet!

God morgon!

Sista dagen på min semester, på måndag börjar jag jobba igen! Känns iofs ganska skönt ändå att komma igång med vardagen igen.

Var och godkände beskrivningen och bilderna vid mäklaren igår, så förhoppningsvis kommer lägenheten ut under dagen idag! Spännande! Visning blir den 28/8 så då får jag försöka lista ut vart katterna ska vara, tror faktiskt att de får vara hos "mommo".

Majsan Lycka till med Nappis idag!

Anna77 *KRAM*

Har börjat morgonen med en promenad, skönt.

De två senaste dagarna har varit riktigt usla, blä. Ett steg framåt, två steg tillbaka. Känns som att jag är tillbaka där jag började eller ännu värre. Jag känner mig som en fånga i meningslöshet och vägen tillbaka till mig själv är så lång, vet inte ens var jag ska börja leta.

Ska idag i alla fall få hjälp att inhandla lite hantverksmaterial, så jag har något att lägga händerna på när jag vill och orkar.

Ni andra får ha en trevlig dag!

God morgon!!

Idag skiner solen! Kanske ska gå ut med kissarna en sväng!

Anna77, skulle inte vilja byta med dig trots att jag inte har det så lätt heller!! Men det är något du nog lär dig leva med, 'efter regn kommer solsken'. Ta hand om dig och kissarna!!

majsan, håller tummarna jag med för Nappis

Hoppas alla kan få känna lite glädje under dagen!!

Morsning! stress, stress.. städa städa.. ASKUNGEN!!!! Nej gud, nu vill jag sluta jobba, idag bär de av till västerås, hipp hurra! =)

Hare bäst alla!

Hanna, kom hit och hälsa på om du vill komma ifrån någon dag! Jag finns ju hemma för det mesta!

#12 låter som du har det bajs jobbigt - är du sjuk eller? - Hoppas det kommer bli bättre för dig snart.

#12 Hoppas du mår bättre snart!

Tänker på alla som mår dåligt i dag!!

Ha en så bra dag det går

Hej allesammans!

Nu har jag sovit ut och kommit tillbaka till Sverige både fysiskt och socialt :)Lovar att berätta allt om USA resan i en annan tråd, men just nu vil jag bara gratta alla till nya kattungar/katter och krama om alla somhar det dåligt! Lovar att jag ska gå igenom alla trådar jag missat dem närmaste dagarna!

Kram på er allihopp!

#16 Jag är sjukskriven för utbrändhet.. jag vet att jag alltid haft svårt att säga nej, energisk, ambitiös, att jag tar på mig mer jobb än vad jag borde, att jag lever väldigt häktiskt och aldrig slappnar av.. men trodde liksom inte att jag skulle hamna här, man tror ju att man klarar allt, och blir ju itutad att hjärnans kapacitet är oändlig. När symptomen började komma blundade jag för dem, och sen rätt vad det var kom den där dagen då inget gick längre.

Symptomen för utbrändhet är ju i princip som en depression (så ni som varit där vet vad det handlar om, även om ni inte varit utbrända).

#15 Tack Anna, ska ha det i åtanke!  Jag tycker vi ska bilda en klubb för dem vars kattungar utvecklas långsamt

God morgon..är det ju inte längre..men god eftermiddag..kanske..!!

Lider med alla er som mår det värsta man kan må..utbrändhet…fy..borde vara förbjudet att må så dåligt..näe inte dåligt..menar så fruktansvärt hemskt..

Vågar nästa inte skriva det, vill inte det ska kännas som en skymf…var sjukskriven exakt ett år…för denna vidriga åkomma..det är ett antal år sedan…men för att inge hopp om framtiden för er som är där nu..kan jag bara säga att..så bra som jag mår nu..efter den resan..var det nästan värt…förstå mig rätt…

Blev tvungen att byta jobb, dra ner på mitt tempo, som alltid var 190 o lite till, tyvärr sanera lite bland vänner, en del var riktiga "energitjuvar"…(nämner inget  här om de dagar jag inte kunde gå upp ur sängen eller inte hittade hem om jag hade orkat ta mig ut  *ångest*) Var tvungen att "inventera" ..vad mår jag bäst av…vad är viktigt för mig…(skulle kunna skriva en bok..som många andra)…så det blir bara några sporadiska rader..vill bara försöka förmedla att livet tar inte slut..det kommer en dag….men det är ingen lättsam vandring…men den kommer…

Skulle väl skriva om nåt helt annat när jag knappade in mig här, men blev så tagen av alla som har det jobbigt, så nu minns jag inte längre vad det var, säkert inget viktigt.

En sak måste jag skriva..nu finns hemma hos oss två kastrerade killar som matsjunger…tillsammans…ska man skratta eller gråta..

Hoppas på en bra kväll trots allt..vet ni hur mycket jag låg i skumbad under "den" tiden..tror jag gjorde av med allt vatten i huvudstaden…och badskum..

Godkväll

Tillbaka efter viss frånvaro, märker att mycket har förändrats på kort tid. Eller så har fler kännt sig trygga nog att utelämna sig själva här. Oavsett, stora kramar till alla er som mår dåligt och inte orkar med vardagen just nu.

#21 Du har gåvan att uttrycka dig så att alla kan förstå precis hur det känns. Du borde nog skriva den där boken…

#20

Ok då förstår jag, det är så tungt och tar tid, tid, tid. Jag har varit i samma sits. Hamnade därute där jag inte kom i håg vilket tåg jag skulle med hem från jobbet, mitt eget telefon nummer, saker jag just hade gjort fick jag kolla upp för jag kom inte i håg jag hade gjort det. Gick till läkaren och fick veta att jag var mycket nära en permanent hjärnskada, diagnos: stress. Jobbade som projektledare och dem sista 2 åren 80 timmar i veckan, sov inte, festade mycket och och sprang över semester för det hade jag inte tid med.

Det tog mig 2½ år att bli frisk, terapi mindre stressigt jobb och ett kämpe stöd från sambon gjorde mycket. Fast min hälsa kommer nog aldrig bli den samma igen. Priset var ett kass immun försvar och en kropp/hjärna som aldrig kommer klara av långa perioder av stress igen.

Men det går att komma ut på andra sidan absolut! även om det är segt. Jag tror bara terapi är ett måste. Hade jag inte gått i terapi tror jag att jag hade varit död eller gravt hjärnskadat i dag. För då hade jag föresatt min livsstil till det hade tagit livet av mig.

Om det är något jag kan göra, om du har lust att prata, då säger du bara till

Massor av Kram på er alla som har och har haft det jobbigt.

Jag känner så väl igen era berättelser. Jag jobbade i sex år som gruppchef i en arbetsgrupp som hade alldeles för mycket att göra för ansvarsfulla arbetsuppgifter och för ambitiösa människor. Samtidigt hade vi tre personer sjukskrivna för utmattningsdepression, vilket innebär att vi övriga försökte lappa och laga fixa jaga resurser som inte finns o.s.v.

För ett år sedan sa jag NEJ - jag hoppar av med omedelbar verkan och det är det bästa jag har gjort ! Först då förstod översta ledningen att något allvarligt var fel och började i varje fall försöka förbättra situationen. Vi fick en ny avdelningschef som har lärt mig leva efter deviset "Det är inte mitt problem" Det låter kanske förfärligt men är ibland nödvändigt för oss som tenderar att vara överambitiösa både privat och i arbetslivet.

Jag hann aldrig bli sjuk och jag är så glad att jag hann hoppa av i tid. Jag tror att anledningen att jag vågade, hann, kliva av var ett seminarium om utbrändhet på Ersta-kliniken i Stockholm som jag gick på tillsammans med min "utbrända"kollega som ett led i henens rehabilitering. Jag kände igen mig och min situation i sterotypen för de som blir utbrända…

E

#23 Jo minnet.. det är inte vad det har varit. Jag kommer inte ihåg vad jag säger och gör, eller vad andra säger och gör, kan inte skilja tankar från vad som verkligen gjorts, jag skriver inte rätt, jag pratar inte rätt.. konstigt, det verkar som något är trasigt men det gör ju inte ont.. ja, mer än själsligt. Inte ont som när en muskel brister eller ett ben går av. Min bror har bestående problem med minnet, det är 3 år sedan han "gick i väggen". Varför tror man alltid att hjärnan klarar allt? Och varför är det så få som förstår när den väl tar skada? Jag som varit bra på hantera stress (och nästan jobbat "bättre" under stress) är nu extremt stresskänslig. Kan inte dammsuga, kan inte ta en promenad i snabbare takt, står inte ut med att höra skrik, att lyssna på musik, whatever.. man lunkar fram och förstår inte vad som händer med en, längtar tillbaka, och samtidgt måste jag försöka kväva prestationsångesten och kontrollbehovet och bara koncentrera mig på att bli frisk. Jag är van att kämpa mot mål, men detta mål är så diffust. Jag ska bli frisk, men när blir jag det? Kan jag bli helt frisk? Och hur kan att "göra ingenting" göra mig frisk igen? Nej, detta är inget jag önskar någon.. JO, möjligtvis sopprötterna som tycker att utbrända inte ska sjukskrivas. 

Många tycker att det är dumt att jag blev utbränd så ung, men jag tycker det är bättre nu än sen. För jag hoppas att det blir som för A-M.H, att jag kan komma ur det här och må bättre. Att mer kunna lyssna på mig själv, ta mig tid för det jag vill och behöver, inte lägga all min energi på arbete, och att kunna stanna upp och njuta ibland, att vara närvarande i nuet. För när man alltid är "på väg" är det svårt att stanna till. Att sätta MIG först. Men jag behöver nog hjälp till detta, och jag ska få tid hos en psykolog. Att ändra ett levnadsmönster, och att sänka de krav man ställer på sig själv, är nog inte lätt.

Vill även säga att A-M.H är en mycket klok kvinna.. hon varnade mig för ett tag sedan att inte lägga för mycket krut på jobbet, särskilt som jag inget fick igen. Och hon har hjälpt mig mycket nu, det är väldigt skönt att ha kontakt med någon som har varit i samma sits. Tack!

Dessvärre är det svårt att avbryta om man är mitt uppe i allt. Man blir som Alfons Åberg: "Jag ska bara..". SEN skulle jag ta det lugnt. SEN skulle jag vila upp mig. Och när tröttheten började bli övermäktig tänkte man: "Men bara jag får vila lite.. Bara jag får sova lite.. I helgen, då..!". Helgerna kom och gick, kristiflygare kom och gick, så även nationaldagen och sen även semestern. Men sen var det visst dags att vila, vare sig jag ville eller ej, för då så kropp och hjärna: STOPP!

God kväll vill jag nog säg och den är riktigt god

#25 Måste bara säga att jag känner igen det du skriver om hur hjärnan knappt funkar när man mår dåligt!!
Jag har älskat att läsa, klarar inte av det längre. Att föra samtal kräver max koncentration och ofta kan jag avbryta mitt i en mening för jag kom inte ihåg vad jag pratade om och vad jag höll på att säga.
Hoppas du får må bättre snart!!!
Kram

#25 Dem symptomen du har nu (och gud vad jag känner igen dem) är entlig den läkare som jag fick hjälp av i första hand, symptom på hjärnskada, steget efter är att skadan blir permanent.

Så utan att på något sätt ville skrämma dig på är det mycket vigtigt at du får hjälp. Har man stress då blir man inte frisk av sig själv, det måste behandlas, du blir inte frisk av att göra ingenting. Människor dör av det min svorges bästa kompis är död av stress och jag har en tidigare kollega som har fått hjärnskada av stress.

Det finns så många olika sätt att skada sig själv på detta är endast ett av dem och det gör ont att inse att man skadar sig själva. Att det har kulminerad för dig så tidigt i dit liv kan väl omöjligt vara dumt, nog mer läskigt och desto mer viktigt att du tar hand om dig. Du har varit så hård mot dig själv att din kropp och hjärna redan nu sa STOP.

Det bra att det finns människor kring dig som AMH som själv har varit med om det, jag tror först jag förstod hur sjuk jag var då jag pratat med andra med samma diagnos

#29 Jag vet att jag inte kan återvända till det liv jag levt tidigare, och det vill jag väl på sätt och vis inte heller eftersom det inte är värt det. Såhär, när man får lite perspektiv - GUUUD vad mycket DUMT man ställt upp på. Helt sjukt! Jag vet också att jag behöver hjälp med att komma dit, vilket jag förhoppningsvis kommer att få av psykologen. Och jag vet även om många förändringar jag måste göra, och en av dem kommer vara att byta jobb, för jag kommer inte stå ut med att stå vid sidan av och se allt skit som händer på mitt jobb, utan att göra något åt det. Jag måste komma till en mindre strulig arbetsplats, där man dessutom får mer feedback och som har bättre personalpolitik. Jag måste säga ifrån till och kanske även göra mig av med en del vänner, tyvärr. Och jag kommer inte att kunna hjälpa andra lika mycket. Det positiva är att detta kommer ju lämna en massa tid över för det som egentligen betyder mest för mig: maken och katterna.

Har läst och tänkt på er alla som har det jobbit.. med ens så känns inte mina problem som så tunga.. Hoppas ni alla mår bättre snart.. Nu ska jag gå och lägga mig'

Kram och godnatt!

….jag kan lova dig Hanna o alla ni andra att efter denna resa i avgrunden, som kan ta lite olika lång tid att komma ur..så värdesätter man små ting högt..som man aldrig ens noterade el fnös åt tidigare..förunderligt hur ens krav o tankar kan vända..till slut..och man får ro..i sin glödheta hjärna..

..men som sagt proffessionell hjälp, man måste få hjälp på traven med sitt beteenden(denna eviga stress) och sina tankar..som man fastnat i..ofta måste man verkligen reda ut varför gör jag det här..för min skull eller för att nån förväntar sig det av mig..och det här att man måste alltid prestera..ja inte bara prestera utan prestera bäst och mest..

..och den där ljudkänsligheten..man tål inga ljud överhuvudtaget..jag lyssnade enbart på klassisk musik i ett år el mer..på mkt mkt låg volym..jag som älskar hårdrock..nu spelas det igen..på volym…men en tv på hög volym blir jag fortfarande "galen" av..

…mycket tid över till mig själv och sambon, katterna..älskar att vara hemma,(det fanns inte tidigare) mysa..läsa…samt jag bytte ju jobb igen..senast i mars…då för att jag såg en annons på ett privat alternativ..och kan bara säga att det var det  ett lyckokast..har aldrig haft det så bra på nån arbetsplats, tänker aldrig jobb när jag gått hem för dagen, skulle väl kunna kanske men har "lärt" mig att släppa…för första gången i mitt liv..otrolig känsla..

.sin persolighet kan man och ska man ju inte sudda ut, men man måste lära sig att hantera den, man kan inte brinna för allt ..även om man vill..då brinner man upp..och man blir inte riktigt  densamma igen..det ska man ju inte heller sträva efter..

…jag kan minnas hur vidrigt det var, när jag läser om era resor i avgrunden..men jag vill återigen säga, det blir bra, men det tar tid, mycket längre tid än man tror och man måste ge sig den tiden…det är det enda man verkligen måste.

Oj, vilken gripande tråd. Känner mig som hemma här, tyvärr. Själv varit utbränd. Att säga att jag gick in i väggen är en underdrift. Jag sprang rätt in. Min man hittade mig sittande i soffan. Kunde inte ens resa på mig. Kunde inte svara på tilltal och så vidare. Fick akut hjälp.

Det finns ett liv efter detta, jag lovar. Den bästa terapin jag fick hette kognitiv terapi, som inte grottar i barndomen utan i det liv man lever nu. Hur man kan förnändra det som sätter krokben. Sedan när du känner att du vill få rehabilitering för detta med utbrändhet och stress, under 10 veckor, så kan du pm:a mig. Men först när du landat och känner att det är rätt tid, för dig.

Detta kan intressera alla som mår så, men rehab kräver den berömda remissen från läkaren. Rehab finns i Stockholm, men säkert på andra ställen i Sverige.

Hoppas att ni alla lär er att säga stopp och det berömda ordet nej. Har fortfarande inte lärt mig det. Sköt om er, och ta hand om er.

Måste även säga att det konstigt nog blev en frälsning, för man lär sig att njuta av det som är bra för själen, tvingas glömma alla måsten samhället lägger på en. Då kan man njuta av katterna, hemmet, nöjen, intressen, nytt jobb eller liknande som är utvecklande och inte knäckande.  /Vanessa