Min fodertös Winky blev nyligen mor till en dödfödd son. Nu är hon tagen ur avel och påskriven som min katt. Hur ska man känna inför en sådan händelse, egentligen? Jag har sett mycket fram emot att få s hennes barn växa upp och eventuellt, om det hade blivit åtminstone en tös, få behålla denne som foder för framtida avel. Men nu blev det inget sådant. Stackars Winky fick gå igenom denna pers till ingen nytta, och Martina blev utan bebisar. 😕

Jag fick ett meddelande den 19:e december, dagen efter hennes beräknade datum, om att hon var igång med värkar. Någon timme därefter kom beskedet om en död unge, och dessutom att hon hade huggit bebisen. Detta är inte något nytt påfund utan har tydligen även hänt en gång tidigare. Och den första kullen hon fick dränkte hon i vattenskålen. Martina fick då inse det tråkiga faktum att Winky inte passar till avel och efter 3 kullar varav enbart en blivit lyckad så är hon som sagt tagen ur avel.

Det fina med allt är ju att fodervärdskontrakten är påskrivna som ogiltiga och Winky är skriven som min. Jag behöver med andra ord aldrig mer påpeka för någon att jag inte äger min själsfrände, utan hon är faktiskt min. För alltid. ❤️

Dryga 3 år och världens vackraste och bästa och underbaraste och åååhhh! Jag är så bruten i två delar, det är så svårt att vara ledsen över allt när det ändå är så bra, och ändå så tråkigt… suck!

Jag är oerhört lycklig över att jag fann Martina för sisådär 1½ år sedan och fick upp kontakten för att strax därefter få hem min Winky.

Nu har jag även hennes holländska import Molly på foder och såväl Martina som hennes ursprungliga uppfödare är oerhört nöjda med mig som "ägare". 😘

När jag först fick kontakt med Martina så var det hennes sphynxar som jag var intresserad av, jag hade aldrig haft en tanke på cornish. Men det enda hon ville få ut på foder var då cornishen Vampi som kort därefter fick flytta tillbaka till henne pga att hon inte trivdes hos mig. Sedan första gången jag fick träffa henne så visste jag att cornish rex är mitt livs kärlek. Jag kommer ALDRIG någonsin i hela mitt liv leva utan en cornish i mitt hem igen.

Och jag är inte ens en kattmänniska utan en extrem hundmänniska som fram tills för 1½ år sedan varit livrädd för katter… tänk hur det kan bli. 😉

Den 26:e december har jag haft Winky i exakt ett år. Det är mitt livs bästa år, och hon har räddat mig ur rejäl skit. Hon har hjälpt mig att orka kämpa för en ljus framtid, och nu kämpar jag inte bara för henne utan också för mig och hela min familj. Hon har öppnat upp mina ögon och min livsglädje. Jag är henne evigt tacksam, och så klart även Martina!

Det finns inget bättre än en cornish rex! Och fodervärdskap är verkligen fantastiskt om man får tag på rätt katt, rätt uppfödare och rätt villkor. Det här har enbart gynnat både mig och Martina.

Tack världen! ❤️