Annons:
Etikettavel-genetik-och-uppfödning
Läst 7741 ggr
Rosenwyns
2011-10-18 14:57

En förlossningsberättelse.

Hur det kan gå till när en cornish föder sin kull.

Ja så var då våran "Bebis" (Hub Cat´s Sparzanza) med barn och vi vågade knappt lämna hemmet efter det gått 60 dagar…Glad

Så kom då dag 65, en måndag… men inget hände på hela dagen…

Jag, min son Oliwer och min särbo Mats låg i soffan och tittade på en film som slutade vid kl. 00.00. Då lade vi oss och "Bebis" var snabb att lägga sig på min kudde, tätt intill min kind. Det var länge sedan så jag förstod att det var något på gång… Jag hann slumra in några minuter och sen kände jag hur hon fick en krystvärk och hon lade sina tassar på mitt ansikte…

-Nu är det dags, ropade jag till Oliwer och Mats… Alla hjälptes åt att hämta allt som jag packat ihop.. handdukar, lakan, våg, penna, papper, sax, tråd m.m…..

Alla ville vara med denna gång så vi fixade till det mysigt i min säng och så var vi alla 3 tillsammans och våran tantaloona Finesse var också med… myspys belysningen på och vi kunde riktigt se att "Bebis" kände sig trygg med oss, hela sin familj där hos henne….

Kl. 00.50 lossnade så slemproppen och hennes värkar höll på länge… till slut såg jag fosterblåsan åka in och ut så jag tog till sist hål på den för att det skulle bli lättare för henne att föda fram den första ungen.. Hon ville ligga ner men jag ställde henne upp så tyngdlagen fick göra sitt.. Jag masserade hennes mage lugnt och fint men "Bebis" var så trång och vi kunde se ungens ansikte kika ut med tungan ute, men den kom inte ut… Konstigt nog så behöll jag lugnet..

Kl. 01.36 så fick vi äntligen ut den första ungen med gemensamma krafter… Puh…

Torka, gnugga den lille vite som var en flicka.. klippte navelsträngen och vägde henne, 106 g. Oj! Så mycket vägde inte bebisarna i Finesse kull…

"Bebis" såg förvånad ut över det lilla livet som hon krystat fram och Finesse hoppade ner från sängen, som att hon tyckte att nu fick det vara nog…

Ungen hade lite problem att ta en tutte så jag sprang å blanda lite mjölkersättning utifall att… (hönsmamma som man e..) Sprutade lite i flickans mun så hon skulle få lite kraft tänkte jag.. "Bebis" blev alldeles tossig och ville också ha, så hon drack resten.. Kom då ihåg att hon själv är tilläggsmatad så hon kände väl igen det.. Mammas tuffla fick så i sig nyttig vätska hon också.

Inga nya värkar på nästan 2 timmar så Oliwer gick in på sitt rum och spela, Mats somnade till bredvid oss i sängen och jag lade mig ner hos "Bebis" och den lille som nu tuttade för fullt.. *Kärlek i hela mitt hjärta*

Kl. 03.35 kom så unge nr 2. Jag ropade på Oliwer och väckte Mats så alla fick vara med som de önskat.. Denna gång var det en hane som vägde 116 g.. Det tog också ett tag men det var lättare än den första. Jag tog inte hål på blåsan denna gång, och så kom 2 moderkakor efter varandra.. Duktigaste "Bebis" slafsa i sig dem på stört..

Kl. 04.08 kom så nästa lilla pojke. 118 g. Det gick jätte snabbt och smidigt.

Efter det så orkade inte min son längre utan han lade sig ute i soffan och somnade direkt, och Mats hade somnat ännu en gång….

Jag lyckades med nöd och näppe att hålla mig vaken, men jag kunde ju känna att det fanns en unge kvar i "Bebis" mage så det var bara att sitta upp så jag inte skulle somna…

Kl. 04.47 kom så ännu en liten flicka som vägde 107 g. Swosch gled hon ut så lätt och fint och "Bebis" åt moderkakan…

Svårt att avgöra om det fanns flera ungar i magen, men jag tyckte att det kändes mjukt så jag lade mig ner nära "Bebis" och hennes ljuvliga, friska, välmående vita mirakelungar och somnade till en liten stund…

Vid det laget sov Oliwer i sin säng och Mats hade flyttat ut till soffan… hihi… Duktiga var de som klarade av hela resan.

Jag lade torra, rena handdukar och filtar under "Bebis" och ungarna, hämtade hennes älsklingsmat tonfisk i vatten som jag höll framför henne så hon slafsade i sig allt, fick hon ju både näring och vätska på samma gång…

Bullade upp med täcken och kuddar runt dem, sen somnande vi allihopa tätt tillsammans…

Ja så gick det till och jag är så enormt tacksam att allt gick bra, att min älskade "Bebis" klarade allt och att jag lyckades behålla lugnet (till skillnad från min förra kull då jag grät hela tiden nästan…) och hjälpa henne på det allra bästa sätt som jag bara kunde under hela natten.

Dagarna gick, ungarna ökade i vikt med ca 20 g/dygn och Bebis var den mest hängivna och kärleksfulla mamma till sina små under hela deras uppväxt, tills de flyttade hemifrån till sina nya fina hem.

Marie/SE*Rosenwyn´s

Annons:
Leffe
2011-10-18 16:29
#1

De var bra stora redan från början och bra skrivet

[Wideudde]
2011-10-18 16:30
#2

Vilken fin berättelse! tack för att du delade med dig! och bra skrivet!

nakenkatt
2011-10-18 16:45
#3

En jättefin novell.Bra skrivet!!

Rosenwyns
2011-10-18 17:16
#4

Tack snälla… vad glad jag blir…SkämsGlad

EvaG
2011-10-18 17:22
#5

Jättefint skrivet. Vilken härlig mamma hon verkar vara.

___________________________
Var rädd om dem du älskar
_________________________

Medarbetare på Vilda västern iFokus

FiffiD
2011-10-18 17:43
#6

Vilkenfin liten berättelse!

Annons:
Rosenwyns
2011-10-18 19:22
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#7

Här får ni se en bild på goaste mamsan i sonens knä, strax efter att vi hämtat henne hos Agneta…

"En bild säger mer än ord"… förstår ni varför vi började kalla henne för "BEBIS"??Glad

Sååå liiiiten å precis som en liten ap-bebis med sina långa fingrarKyss

Gittan
2011-10-18 19:30
#8

Vilken underbar berättelse.

Var glad och må bättre!
De vilda djurens värld


Ulricah
2011-10-18 19:34
#9

Fin berättelse, vad duktiga ni var :)

Salmissra
2011-10-18 19:41
#10

TACK för en fin berättelse! Här sitter jag med fjärilar i magen och längtar efter kattungar! Du gjorde inte saken lättare för mig precis! Kyss

Rosenwyns
2011-10-18 19:48
#11

Tack igen säger vi…. Glad

#10….Stort lycka till önskar vi dig… du berättar väl sen hur d gick?Glad

Xenomorphs
2011-10-18 19:55
#12

Vilken fin berättelse och vilka stora ungar hon fick :-)

-- Eternity is a very long time --

Rosenwyns
2011-10-23 19:13
#13

Jag skulle önska att fler ville dela med sig av sina egna kattförlossningar… intressant å väldigt lärorikt …Glad

Annons:
[morat]
2011-11-25 23:13
#14

Vilken fin historia! :') Påminner mig lite om när jag, min syster, och min kusin (vi var/är 14, 13, 12 år) fick ta hand om en valpning helt själva.

Rexmyntas
2011-11-26 10:06
#15

Vilken härlig berättelseGlad

www.rexmyntas.com

Upp till toppen
Annons: