Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

Allmänt Cornish Rexprat Att tänka på innan katten kommer! Avel, genetik och uppfödning Färger och färggenetik Färgalbumet Cornish Rex och andra djur Kattungar till salu Avelshane finnes/sökes Fodervärd finnes/sökes Omplacering Planerade kullar Hälsovård,skötsel,omvårdnad Sjukdomar och andra bekymmer Titelkattsalbumet God morgon, goddag, godkväll, godnatt! Dagens citat, dikt eller visdomsord! Dagens ros Ett gott skratt förlänger livet För ev allergiker Kattmat, sand och tillbehör, böcker Katter i nöd Min kattklubb Om sajten och iFokus Tävlingar Till minne Pyssel och upptåg Samåkning och transport Utställningar Utställningsresultat Video-snuttar Övrigt
Till minne

Till minne av Tamlin

2010-01-24 16:23 #0 av: TamlinsMatte

Tamlin diagnostiserades med HCM 2007 och många på Ifokus har följt och lärt känna honom under den resa vi gjorde tillsammans under nästan 3 år med sjukdomen, trots att Tamlin själv var en rätt timid pojke som relativt få har träffat på riktigt. I december tog hans resa slut, och det sista dygnet följdes av oerhört många härinne - ända till det sista andetaget i mattes armar.

Jag träffade Tamlin första gången sommaren 2005, när han var 5 år gammal. Han var drömmen som blev sann. Jag hade tänkt köpa en cornish redan 5 år tidigare, men lagom till att jag som student sparat ihop tillräckligt vandrade en trasig och misshandlad huskatt in i mitt kök och alla pengarna gick till att återställa honom. Men så kom Tamlin. Han fångade mitt hjärta i ett järngrepp från första stund, men var så blyg att jag det första halvåret trodde att jag gjort något riktigt dumt. Med tiden blev han min ständige skugga och kompanjon, och nu är det oändligt tomt på min vänstra sida i sängen - där Tamlin brukat ligga utsträckt under täcket med huvudet på min arm.

I maj 2007 kom ett mail från en uppfödare där ett barnbarn diagnostiserats med HCM. Allt ställdes på huvudet. Jag minns att jag var väldigt förvirrad, jag visste inte alls vad sjukdomen innebar. I rask takt scannades flera avkommor och sedan Tamlin själv positiva. Själva scanningen var en mardröm. Det var spårvagnsstopp i Göteborg och vi blev sena. När vi väl var på plats fick jag skäll för att jag saknade remissen som jag aldrig hört talas om, och sköterskan skällde på Tamlin som vrenskade i hennes armar. När vi väl var inne för ultraljudet hade Tamlin blivit hysterisk och både skrek och måttade bett. Vi var tre personer utöver veterinären som höll ner Tamlin på bordet. Och sedan sa veterinären "Jag måste sätta HCM" och att vi skulle komma tillbaka om tre månader - och lämnade rummet. Marken gungade. Jag fattade ingenting, mer än att min katt skulle dö. Jag hade inte så mycket kontakt med andra rexägda halvåret efteråt, delvis för att jag fått ett par ilska mail från personer som missuppfattat situationen och var irriterade över att Tamlin inte scannats tidigare och hade fått gå i avel så länge. Jag vet att jag annars fått mycket stöd redan då, och jag hade några som jag ändå vände mig till i den förtvivlan jag kände över att Tamlin inte skulle få leva det långa liv med mig som jag trott att han skulle.

Jag gick aldrig tillbaka till Blå Stjärnan, där Tamlin ultraljudades första gången, men i slutet av Tamlins liv fick de en chans att vinna tillbaka mitt förtroende - och bemötandet under Tamlins sista dygn vägde faktiskt upp tusenfalt. Men då, 2007, svor jag på att aldrig sätta min fot där igen. Och därför scannades Tamlin under det följande året på Smådjursakuten, utanför hälsoprogrammet. Han scannades tätt, och det var en förfärlig tid. Varje gång hade hjärtat förstorats ordentligt, och jag förbereddes på att svikten var nära. I januari 2008 sattes Tamlin in på medicin, betablockerare och blodförtunnande. Det var tveksamt om vi skulle klara oss till nästa uppföljning i april, och jag vågade bara hoppas på att han skulle få ytterligare en sommar på balkongen. Att hans öron skulle bli sådär pepparkaksbruna en sista gång. Vår veterinär sa allvarligt att det nog var det bästa vi kunde hoppas på och jag skrev i hans blogg i februari att han rusar med blixtens hastighet mot den dag när det lilla hjärtat inte längre orkar påfrestningen av sina egna slag. Men ännu är vi inte där, ännu är han inte i svikt.

Jag höll fast vid detta enda, att han fortfarande inte sviktade. Och vi tog oss till april. Det var en bra dag. Förändringarna hade avstannat. Fortfarande inga marginaler, hålrummet i kammaren väldigt litet, men inte svikt. Inte sämre. Under sommaren tyckte jag mig se att han blev mer aktiv. Jag vågade aldrig tro, men jag såg det. Han lekte mer, lekte mer med de andra katterna, var mer intresserad av sin mat. Och så kom det underligaste veterinärbesöket av dem alla. Dagen i augusti när veterinären scannade väldigt länge och väntan på att gå igenom resultaten blev längre än normalt. Tamlins hjärta hade förbättrats. Jag minns att jag frågade "Men det kan väl inte hända?" och fick svaret "Neeej... men jag kan inte läsa det annorlunda". I journalen står som kommentar: "Svarat på beh! Bättre?!" Tamlin hade gjort det omöjliga, och blivit bättre. Och nu kunde inga prognoser längre göras, inget mönster att jämföra med. Tamlin var, och förblev till sin död, min vackre ovanlige och mjuke pojke.

Under hösten 2008 bodde jag i Stockholm och till min förvåning hittade jag en av hälsoprograms-veterinärena på min klinik. Jag tog dit Tamlin, lite oroad över att han varit låg några dagar. Resultatet kan sägas vara rätt lustigt. Tamlin blev av med sin diagnos och satt på eqivocal igen. Han fick bytt medicin till ACE-hämmare och omscannades redan en månad senare, och var åter mild HCM. Hans resultat under 07/08 bedömdes som felaktiga mätningar, eftersom nuvarande resultat liknade det första som gjordes. Men den lystna blicken gällde framför allt Tamlins ålder, och jag sa skämtsamt att han kunde få Tamlins hjärta först när jag var klar med det - just nu behövde Tamlin det själv. Och till slut var det så det kom att bli, när vi inte längre behövde det skickades Tamlin till SVA för veterinärens räkning. Tyvärr kom Tamlin ändå att dö av sin HCM, och det trasiga hjärtat var inte längre till nytta för honom.

Hösten 2009 blev Tamlin sjuk. Jag trodde att det var hjärtat som gett upp och åkte akut till Blå Stjärnan med honom. Men ultraljud av hjärtat och röntgen av lungorna visade att det var något annat som felade. Tamlin hade fått en okänd infektion och blev inlagd. Några dagar senare fick en matstrejkande kille komma hem igen, och bara komma tillbaka för uppvätskning. Stackarn avskydde att vara inlagd, men hemma kunde han trugas att äta lite. Vi fick aldrig veta vad det var för infektion som drabbat honom, förmodligen ett virus eftersom antibiotikan inte verkade hjälpa - det som hjälpte var tid och vätska, och infektionen gick tillbaka till återbesöket. Men eftersom hans hjärta scannats på samma sätt som tidigare, och de resultat han haft 07/08 bedömdes som felaktiga, ställdes han av medicinen. Hans sjukdom bedömdes nu som i det närmsta statisk. Denna bedömning skulle visa sig felaktig.

Jag märkte inte att Tamlin försämrades under hösten, förmodligen för att jag förväntat mig en gradvis förbättring från infektionen. Egentligen vet jag att jag såg att han låg mer still, att han sökte värme och inte riktigt var lika pigg som tidigare. Men jag förstod aldrig, eftersom hjärtat varit så fint på scanningen. Jag litade på veterinärernas bedömning. Och så sent som tre dagar innan sin död lekte han glatt med en upphittad tampong som han sedan gav i present till grannen under oss.

På kvällen den 16 december kände jag i magen att något inte var som det skulle. Jag kunde få honom att jaga torrfoder men jag trodde ändå att något var fel. Men inte mitt-i-natten-till-stora-sjukhuset-fel. Morgonen efter åkte vi till vår närmsta klinik. Jag uppfattade att han var lite uttorkad och fick det bekräftat på kliniken. Hans blodvärden var fina, bukröntgen var fin, men blodserum var gult så man misstänkte ändå att han hade någon form av leverproblem, bara att det inte hunnit visa sig på levervärdet än. Tamlin låg inne över dagen med dropp. Och som vårdgivare måste jag ge Husdjurshälsan i Högsbo en stor eloge, de har inte så avancerad vård - men det jag fick veta om omsorgen gjorde mig varm i hjärtat. Tamlin sökte värme och eftersom inga hundar var inne fick han komma ut ur buren och bäddades ned vid ett element. Och förvånande nog åt han faktiskt själv trots att han var inlagd.

När jag skulle hämta honom på kvällen upptäcktes att han plötsligt, någon timma efter senaste tempning, fått feber. Han fick febernedsättande och vi beordrades att åka till jour om tempen inte gått ned till kl 22. Tamlin skulle annars läggas in för vidare utredning nästa morgon. I möjligaste mån skulle jag se till att han låg svalt. På kvällen hade tempen gått ned och vi la oss att sova. Tamlin grävde intensivt i täcket och jamade åt mig att jag var skitdum som inte ville släppa in honom i värmen. Veterinärens råd till trots gav jag upp och lät honom sova under täcket som vanligt. Det skulle bli sista gången.

Klockan var strax efter 3 när jag vaknade av att Tamlin andades hastigt. Det var ingen tung andning men den var snabb och lite ansträngd. Jag vaknar normalt inte av flera väckarklockor, men när andningen ändrades var det som att alla alarm gick igång. Jag funderade aldrig och tittade inte ens ordenligt på honom innan jag plockade åt mig mobiltelefonen och ringde taxi. Mindre än 10 minuter efter att jag vaknat satt vi i taxin, matte fortfarande i nattkläder, och Tamlin skrevs in på Blå Stjärnan innan halv 4 på morgonen. Tamlin fick svårt att andas när vi redan var inne. Första lungröntgen på natten visade en mindre mängd vätska, som inte riktigt kunde förklara varför han hade andnöd. Det skulle visa sig att vi helt enkelt var inne väldigt tidigt i processen, för under dagen fyllde lungorna på med vätska. Vid lunch fick jag veta att Tamlin hade lungödem och vårdades i syrgasbur sedan morgontimmarna. Vi kom överens om att de skulle göra ultraljud på hjärtat och så fick vi bestämma vidare därifrån. På sjukhuset var de fortfarande positiva och trodde att svikten kunde hävas. Jag minns inte att jag ringde mamma och snyftade "Han drunknar" men jag inser att jag hade förstått i samma stund jag fick veta att ödemet var ett faktum. Älskade kämpen kunde inte kämpa mer. Men det var nästan omöjligt att ge upp. Mamma påminde mig flera gånger om att jag redan 2007 bestämt att Tamlin inte skulle vårdas mer om han sviktade eftersom chanserna till ett gott liv därefter är så små. Ytterligare några timmar senare kom beskedet att utrymmet i hjärtat var i det närmsta utraderat och att bedömningen från kardiologen var att det inte fanns några hinder för att avsluta Tamlins liv. Det var den mest definitiva bedömning jag någonsin hört från det stora sjukhuset, under eftermiddagen skulle jag komma att höra ännu en från IVA-veterinären. Det fanns en möjlighet att rädda Tamlin med ytterligare vård, och så småningom hemgång med blodförtunnande, betablockerar, ACE-hämmare och  vätskedrivande. Men risken för svikt igen inom några månader nästan absolut, och chansen att ännu en gång hinna före det akuta skedet minimal. Tamlin hade kommit till slutet, han var beredd även om jag inte var det. När jag inte klarade att ta beslutet i ord, när jag inte orkade ge upp - då kom veterinären till undsättning och bestämde att vi tar in Tamlin på rummet (han var kvar i syrgas eftersom hans allmäntillstånd försämrades snabbt i vanlig luft). Hon hämtade också in lugnande för att förbereda slutet.

Tamlin kom in i en filt med en vårdare, han kunde inte längre hålla temperaturen uppe på egen hand. När han såg mig kravlade han ur filten och ålade över bordet och stoppade huvudet i min urringning. Det var hjärtskärande att den sista ansträngningen i hans liv var att ta sig till mig, övertygad om att den enda trygga platsen i världen är mattes armar. Så fick han somna in liggande i min famn, nöjd med att matte kommit tillbaka när han var som ynkligast. Han somnade inte av den lugnande sprutan, men andningen blev mer avslappnad och han tittade lite på oss när veterinären gav honom den sista dosen. Och knappt hade den kommit in förrän hjärtat slutade slå, så oerhört trött av påfrestningen att försöka slå sina egna slag - men långt senare än vi trott. Döden var trygg och lugn, och jag stannade länge med min döde i famnen.

I efterhand är det osäkert om mätningarna 07/08 verkligen var felmätningar, och den sista veterinär Tamlin hade verkade också lita på de bedömningar den veterinären gjort. I ljuset av att Tamlin dog endast tre månader efter att hans medicin tagits bort, är det också möjligt att tänka sig att medicinen fungerat. Jag skulle kunna vara arg och bitter, och kanske hade jag varit det om döden varit så traumatisk som HCM-död ofta blir, men jag är bara tacksam att vi fick sluta medan livet fortfarande var gott och att Tamlin aldrig upplevde den dödsångest som ofta förknippas med lungödem eftersom han hela tiden vårdades i syrgas. Jag vet att det idag inte anses finnas någon profylaktisk behandling för katter med HCM, och att det var i enlighet med det som Tamlin slapp medicinen sina sista månader. Fast det inte var tänkt så kan vi kanske på sikt få lära oss något av Tamlins död, om det nu faktiskt var så att medicinen pressade tillbaka förändringarna och fick hjärtat att fungera normalt. Det kommer vi aldrig få veta. Den obduktion som genomförts kommer enbart att kunna svara på om Tamlin dog av HCM eller om infektionen han fick i september påverkat hans hjärta. Jag bär i alla fall Tamlin med mig, han lärde mig att leva i dödens väntrum med en sällsam tillförsikt. Och måste jag någon gång göra det igen, vet jag att jag kommer att göra honom rättvisa varje steg av den vägen. Och jag är tacksam för det goda slutet, och för vården han fick. Jag är tacksam för alla ord till mig från er härinne, tacksam för varje veterinär och varje vårdare som genom åren förmått se honom för den fantastiska kämpe han var och förblev ända till sin sista ansträngning att komma tillbaka till min famn.

På himlen brinner en ny stjärna bland de andra som redan lämnat oss. Och därifrån väntar de på alla dem som måste gå efter. Farväl Tamlin, kämparnas konung, lys väg för dem som ska hitta sin nya plats på himlavalvet.

Farväl Tamlin.JPG

Rusans Tamlin, 1999-10-17 - 2009-12-18

 

Anmäl
2010-01-24 16:45 #1 av: [Wiveka]

Tack för att du delar med dig!

Även om jag följt era öden alla åren på iFokus så är det underbart att läsa allt som du gjort för din katt så här i novellform!!

Anmäl
2010-01-24 16:56 #2 av: Anna77

tårarna rinner på mig.. vad fint skrivet!Gråter Beklagar sorgen. Sov gott lilla kissen.

Anmäl
2010-01-24 18:40 #3 av: Spotless

Sitter här med tårarna strömmande ner för kinderna. Tamlin var och kommer att förbli en älskad katt, det är något som hela tiden lyst igenom i det du berättat om honom. Att han var en kämpe förstår jag, men det var (är) du också och det säger jag utan att känna dig.

Anmäl
2010-01-24 18:46 #4 av: Bulle

Tack för din fina text, jag beklagar sorgen.

Anmäl
2010-01-24 19:12 #5 av: Dolleminas

Åh vad jag gråter när jag läser allt vad du skrivit, vet att jag följt din och Tamlins kamp här på forumet och vet att han fick all hjälp han kunde få av dig...

Anmäl
2010-01-24 19:20 #6 av: AnneAlva

Det är bedövande vackert skrivet och jag tror att det är många här som delar din sorg över Tamlins bortgång, vi var många härinne som följde honom de där sista dagarna tillsammans med dig. Jag önskar att alla katter fick ha en ägare/livspartner som dig.

Sov gott Tamlin.

Anmäl
2010-01-24 19:40 #7 av: Leffe

Otroligt vackert och gripande skrivet.

Anmäl
2010-01-24 19:46 #8 av: Lindavictoria

Livet är underbart och sprött, ibland påminns man om det mer än annars. Liksom alla andra sitter jag och gråter när jag läser din text. Tamlin har haft ett underbart liv och ni har kämpat er genom mycket. Beklagar sorgen och tillägnar dig all tacksamhet för att du delar med dig av denna process, du gör oss påminda om hur begränsad vår tid på jorden faktist är.

Anmäl
2010-01-24 20:02 #9 av: MyTwiggs

Gråter Finner inte ord...

Anmäl
2010-01-24 20:43 #10 av: [Silkwaves]

Du skriver så fint GråterGråter

Anmäl
2010-01-24 20:47 #11 av: TamlinsMatte

Tack alla... Tamlin fattas mig fortfarande så att det skär i bröstet, och fortfarande ser jag honom i ögonvrån när jag inte har försvaren iordning.  Kanske finns han fortfarande där, bara det att jag inte ser honom när jag är vaken nog. Kanske...

Vår tillfälliga gäst till trots (en maskad vanvårdshems-huskatt som akut placerades hos oss för att min andra katt matvägrade när Tamlin dött) måste jag snart börja leta efter hans efterträdare (en ersättare hittar jag aldrig) i katthushållet... Wille vägrar  vara ensam och mattes allergi står bara ut med en huskatt (egentligen ingen men Wille är och förblir mattes katt). Så en medelålders cornish vore efterlängtad. Vi flyttar i februari/mars så om någon känner till en passande... Tja... Vi får väl se när jag orkar lägga en annons själv, än så länge känns det som att Tamlin är alltför mycket i mitt hjärta. Det gör så ont att tänka en ny, men...

Anmäl
2010-01-24 21:11 #12 av: Eine

Först läste jag den och skulle skriva en kommentar.Men jag såg inte att skriva för tårarna bara rann och rann.Vem behöver påhittade historier när verkligheten kan väcka så mycket känslor.

Tack för en fin berättelse.Han finns hos dig för alltid.

Djäknens Cornish Rex,German Rex och Turkisk Angora

Anmäl
2010-01-24 21:21 #13 av: TamlinsMatte

#12 Nej, vem behöver dikten när verkligheten överträffar den. Och ändå var livet med Tamlin så mycket mer än vad som ryms i mina ord. Så mycket mer glädje och vardag än det stora svarta hål han lämnat i mitt hjärta... För mig var han mer speciell än det intresse våra veterinärer fann över hans exeptionella sjukdomsförlopp. Det är nog det exeptionella som mest speglas att krälande släpa sig till mina armar när livet ska sluta - snarare än att han levde över alla bäst-före-datum som satts för hans liv. Han levde det inte bara, han levde det i mina armar.

Anmäl
2010-01-24 21:26 #14 av: Dragonrebell

GråterTårarna bara rinner...tänker på dig och Tamlin.

Anmäl
2010-01-24 21:45 #15 av: MonicaLagerquist

Kram.

S*Blå Katten Cornish Rex och La Permuppfödning.


Anmäl
2010-01-24 22:10 #16 av: Xenomorphs

Vad skönt att Tamlin fick bo sina sista år hos någon som brydde sig om honom och som också var ansvarsfull hela vägen fram till slutet. Många katter har inte den lyxen. Jättefin berättelse.

Anmäl
2010-01-24 22:23 #17 av: TamlinsMatte

#16 Tamlin hade till och med turen att ha turen av att vara mycket älskad hela sitt liv och ett av de första mailen jag sände efter live-rapporteringen här var mail till han gamla matte där de fick veta slutet av hans liv. För de älskade  min timide grabb högt och saknade sina små (den andra finnns hos min mor)

 

Anmäl
2010-01-25 04:33 #18 av: EvaG

Gud vad tårarna rann. En otroligt fin berättelse av en fin matte om en fin katt. Helt gripande.

___________________________
Var rädd om dem du älskar
_________________________

Medarbetare på Vilda västern iFokus

Anmäl
2010-01-25 17:04 #19 av: miano

GråterEn jättefin sann berättelse med oehört mycket kärlek från dig till din Tamlin.Som alla andra före skriver, så är mina ögon inte torra.Tamlin kommer alltid finnas i ditt hjärta och i dina tankar...

Anmäl
2010-01-25 22:29 #20 av: Rexjen

Så fint skrivet! Gråter KRAM

Anmäl
2010-01-27 20:24 #21 av: TamlinsMatte

Återigen, tack... Nu väntar jag bara på att han ska komma tilbaka till mig igen, och spridas tillsammans med Geisha på Kinnekulle. Och så ska jag flytta. Sedan kanske det börjar bli dags för en ny cornish i hushållet. En medelålders alldeles ljuvlig flicka, olik Tamlin i det mesta, finns på en kanske-planering. Så fram i vår får jag kanske presentera något annat än sorg.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.