Efter vår katt dog förra året var det först i somras vi kände oss redo för en ny hårboll. Vi hade tänkt oss 1-2 kompisar som var snälla, lugna, gosiga och fluffiga.

Vi for runt på olika katthem för att leta efter just våra kissar, det kändes viktigt att det klickade mellan oss och att katterna skulle trivas med oss. Det var en ynnest att få träffa alla katter och volontärer och framförallt alla olika sorters kissar. De flesta var skygga och rädda, några tog en tugga av oss men på katthem nr 2 träffade vi en hårlös kisse med sina kompisar som genast satte sig på våra axlar, den andra i vårt knä och den tredje gömde sig. Vi visste inte mycket om dem förutom de haft det mycket jobbigt och polisen och länsstyrelsen hade omhändertagit katterna. Katterna var givetvis stressade och den ena hade tappat allt sitt hår av stressen.

Det var utan tvekan kärlek vid första ögonkastet och vi bokade genast 2 av katterna. Men det kändes lite taskigt att lämna den 3:e kvar och vi beslutade att även den skulle bo hos oss.

Alla tre katter hade namn men vi döpte snabbt den hårlöse till Robban eftersom han var lik Robert Aschberg - ni vet lite bufflig, hårlös och tjock, den andra skogskatten till Greta - lite hemlig och försiktig och den sista hette redan Stiina och det passade henne - värdigt namn för sin ålder. Vi förberedde oss att bli en större familj, nätade in altanen, köpte kattgrejer för flera tusen kronor och googlade en massa på nätet.

Efter några veckor fick de flytta in till oss och Robban joggade runt, runt och ylade som en brandsiren i 1 dygn innan han lugnade sig lite. De andra två var lugna och fullkomligt tillfreds med livet hos oss. Vi funderade på om Robban hade någon bokstavsdiagnos eller möjligen två eftersom han bara har två lägen - av eller på.

Men efter att ha hittat det underbara forumet för Rex så förstod vi snabbt att de flesta Rexar är lite speedade och vill gärna vara med överallt. Första veckan lyckades han (påhejad av de två andra) slakta ALLA våra blommor, kissa i sängen, kräkas hejvilt, slakta pappersinsamlingen, smula toapappret i beståndsdelar och hålla oss vakna halva nätterna och jogga runt, runt.

Nu har vi dock hittat våra rutiner och varje dag matte kommer hem från jobbet måste vi leka (minst 30 minuter) för då har han så mycket spring i benen så han inte vet var han ska ta vägen, sen är det gos i soffan och en ny lekrunda (minst 1 timme) på kvällen. Han har väldigt svårt att ha tråkigt så då brukar han antingen bita kattkompisen i benet för att starta bråk eller så brukar han springa runt och yla tills han får upp oss ur soffan.

De första månaderna fick de sova med oss i sängen men efter tre månaders sömnlöshet måste tyvärr dörren vara stängd på natten, till både våra katters och vår stora sorg. Nu öppnar matte dörren så fort hon vaknar på morgonen (05.15) så han kan komma och få kattgos innan det är dags att gå upp (nåde matte om hon råkar sova över tiden, då rivs halva huset). Varje kväll sitter husse uppe och nattar  honom (först somnar han i famnen, sen i bädden) eftersom han blir väldigt olycklig över att få somna själv annars.

Altanen är också ett stort nöje och nu när de fått en kattlucka är lyckan total även om det är väldigt kallt när man inte har något hår. Vi försökte med hundtäcke men det är inte lätt att hitta rätt storlek när man både är lite tjock och smal samtidigt.

Häromdagen kunde vi till vår stora lycka se ett antal hårstrån på ryggen och det bådar gott inför den kalla vintern.

Vi fick oss inte fluffiga, lugna, hårbollar men vi fick ett aktivt liv med mycket kärlek och gos. Dessutom fick vi lära oss ordet tålamod (helst efter igår då han lyckades skrämma upp städerskan genom att både kissa i sängen och kräkas på golvet.)

Ibland tycker jag lite synd om våra andra två katter som hamnar i skymundan, för det är ju inte någon tvekan om vem som bestämmer hemma hos oss. Det är inte katterna som bor hos oss utan vi som bor hos våra katter.