Mitt liv som katt (del 1)
Hej på er! Jag vet vad ni är för konstiga varelser. Ni är sådana där som har ett konstigt läte och går på två ben.
Hur katten kan man gå på två ben, det har jag undrat hela mitt liv. Fyra ben måste man använda annars går det för långsamt. När det gäller ert läte så låter det precis som min husses, men ert låter alltid gulligt och rart medan husses läte ibland har en skarp ton som ekar i öronen, men det lätet går in genom ena örat och ut genom det andra. Det skarpa lätet slutar om jag stannar till. Och sedan fortsätter jag med det jag höll på med. Vem bryr sig egentligen?!
Vem är då jag? Jag är en svart-vit ståtlig och snygg hane - i alla fall om jag får säga det själv. Min mamma är en svart Cornish Rex och min pappa en röd-vit Cornish, så jag är nog också en sådan där Cornish Rex. Kan man vara något annat? Min betjänt, husse alltså, har mage att kalla mig för Pysen. "Pysen" - jag som bär namn efter en känd hemlig agent, Bond, James Bond.
Vad sysslar jag med hemma? Ibland så möblerar jag om i lägenheten. Till exempel så ska tavlorna på väggen hänga på trekvart - ännu bättre ligga på golvet- men jag har upptäckt att det är en ganska otacksam uppgift att göra snyggt för husse stökar till det och använder det där skarpa lätet, så jag har slutat med att göra snyggt. Låt tavlorna hänga fel då. Mattorna ska vi inte prata om. De är till för att rulla sig i och åka kana med. Typiskt husse att räta ut dem så att jag får fullt upp med att dra ihop dem igen.
Jag delar lägenhet med husse, min mamma, storasyster och med min morbror. Alla får de bo kvar så länge de sköter sina sysslor. Vad har de då för uppgifter?
Börjar med husse. Han ska klappa mig, ge mig mat, värma min säng och pyssla om mig. Klappa mig det gör han ganska så bra. Maten skulle han kunna sköta bättre. Jag kommer ihåg när jag var en liten pojke då fanns det alltid mat framme, men plötsligt försvann denna matskål och nu måste jag nästan tala om att jag vill ha mat. Och det bara för att min mor och morbror är för tjocka. Det får jag lida för. På kvällen är husse väldigt slö. I och för sig får jag sitta i hans knä och prata, men jag får tjata länge innan han går och lägger sig i min säng för att värma upp den åt mig innan jag kryper ned under täcket. När det är dags för morgonmålet tror den tokige f-n att han ska fortsätta värma sängen och det när man är som mest hungrig.
Morsan då? Hon är svart och har visst varit en vacker dam, men i mitt tycke är hon bara en tjock och tjatig morsa. Hon är bra att ha ibland, framför allt när husse använt det där skarpa lätet för då kan man springa till henne och få en tröstande slick. Men en sak fattar jag inte. Hon kan skrika åt mig och springa och gömma sig vid vissa tillfällen. Ändå borde hon veta att katter måste fortplanta sig. Men i det stora hela så är hon varm och snäll och bra att ha.
Min morbror då? Det är en stor - tänk om jag kunde bli lika stor - blåmaskad sak. Han är skön att sovaintill och ha som kudde.
Storasyrran är en söt blå dam och har en massa egna åsikter om allting. En sak är klar hon har ett sjutusan till humör om man retar henne på rätt sätt - och det kan jag. Oj, vad hon kan jaga mig genom lägenheten, men hon får nästan aldrig tag i mig. Det är nog tur det för hon har hårda nypor.
Ja, jag trivs med tillvaron. Sova, äta, kelas med husse, busa, reta syrran.
Relaterade länkar
Av: LeffeD
Datum för publicering
- 2006-09-20